Hur ska vi tolka nya L-ledaren Simona Mohamssons uttalanden om att vinstdrivande aktiebolag ska ut ur svensk skola? Vars bärighet S har lovat testa med skarpa förslag i riksdagen redan före valet.
Samtidigt lyfter Mohamsson disciplin och avskaffande av elevinflytande som lösningar på skolans problem.
Simona Mohamssons eufemistiska klyscha ”ordning och reda” är bara ett svek mot elevernas rätt att formas som tänkande, kreativa och ansvarstagande individer, skriver Alex Fuentes.
Kommentar|Alex Fuentes
Sverige är ett experiment på nationell nivå: offentliga skattemedel hamnar i skolor som drivs med vinstmotiv. Samtidigt pressas lärarkåren av nedskärningar, större klasser och ökade krav på mätbararesultat. Resultatet blir en alltmer segregerad skola där värdegrunder och människosyn ställs på sin spets och där politiken förespråkar disciplin före resurser.
Det svenska skolväsendet har förändrats radikalt. Sverige införde 1992 ett nationellt system medskolpeng som möjliggjorde offentligt finansierade ”friskolor”, inklusive vinstdrivande aktörer. Införandet av ett generellt skolpengssystem gjorde det möjligt för privata aktörer – även vinstdrivande företag – att driva skolor med offentlig finansiering. Denna modell har hyllats av vissa för ökat utbud och ”skolval”, men den har också skapat en marknadslogik där utbildning i praktiken blivit en vara.
Detta är inte någon ideologisk abstraktion: hur resurser fördelas, vilka elever som prioriteras och vilka utbildningsformer som premieras påverkar konkret barns livschanser. De senaste decenniernas nedskärningar i skolan har lett till färre lärare per elev, större grupper och minskade specialpedagogiska resurser. För elever som av olika anledningar redan står svagt är konsekvenserna tydliga: fler riskerar att halka efter, få sämre stöd och därmed få svårare att ta sig vidare till högre studier eller en stabil sysselsättning. En skola som prioriterar disciplinära quickfixes framför satsningar i undervisning och stöd riskerar att normalisera en människosyn där lydnad värderas högre än bildning och gemenskap. De systemeffekter vi ser, såsom segregationen, vinster ur offentliga medel och ökade krav på mätbarhet, är förvisso inte unika för Sverige.
I Chile visar decennier av vouchersystem att marknadsstyrning förstärker social ojämlikhet i skolan: ”valmöjligheter” skapar nya former av segregering mellan elever där skillnaderna i klassmässiga livsvillkor blir synliga redan i förskoleåldern.
Vi har ett utbildningssystem som fungerar som en apparat för social reproduktion,där klasskillnader överförs mellan generationer under täckmanteln av meritokrati. Friskolesystemet har blivit marknadens urvalsmaskin där elever sorteras efter familjers betalningsförmåga och kulturella kod; det är så svensk kapitalism återskapar sin framtid – i klassrummet. Och på den politiska scenen i Sverige ser vi nu hur fokus förskjuts: i stället för att återställa resurser och stärka lärarkåren talar nu Liberalernas partiledare Simona Mohamsson om disciplin som lösning (Aktuellt 23/10). Att föreslå bestraffning som motmedel mot bristande resurser är symptomatiskt för en människosyn som prioriterar kontroll över omsorg, och som bortser från vadforskningen säger om vad som skapar goda lärmiljöer: närvaro av kvalificerade lärare, auktoritativt (ej auktoritärt) ledarskap i klassrummet, tillgång till specialpedagogik, trygga skolmiljöer och tid för interaktionsarbete mellan lärare och elever. Det är förstås en politisk fråga, men också en värdegrundsfråga. Den svenska läroplanens centrala värden betonar respekt för mänskliga rättigheter, allas lika värde och barnets rätt till utbildning och utveckling. När politiker som L:s Simona Mohamsson i stället tror att bestraffningar och avskaffandet av elevinflytande kan ersätta pedagogiska och didaktiska resurser blir gapet mellan läroplanens värdegrund och skolans vardag ännu större. Simona Mohamssons eufemistiska klyscha ”ordning och reda” är bara ett svek mot elevernas rätt att formas som tänkande, kreativa och ansvarstagande individer. Men vad gör man inte för att försöka övervinna 4%-spärren när man bara har fjuttiga drygt 2% väljarstöd?