Tidöregeringen åberopar ”kristna värderingar” men driver igenom en allt brutalare migrationspolitik – där till och med retroaktiv lagstiftning diskuteras. Nu höjs kritiken från oväntat håll. Pratet om ”kristna värderingar” används för att motivera stängda gränser och hårdare tag mot migranter. Men i Svenska kyrkan växer motståndet. På ett seminarium i Stockholm riktade Svenska kyrkans biskop i Stockholms stift, Andreas Holmberg, en svidande kritik mot regeringens politik och kallade den ”inte värdig en civilisation”.
Kommentar|Alex Fuentes
Jag är inte troende, även om jag – liksom alla andra – har en livsåskådning. Kristna förhåller sig på ett eller annat sätt till Gud. Man vill stå på de godas sida. Problemet är att det historiskt ofta varit just de som velat förknippa sig med Gud som inte handlat särskilt gott. Om man bortser från sådana som Stalin har det knappast funnits en diktator som inte rättfärdigat sina handlingar genom att åberopa Gud. Inte heller har det funnits någon amerikansk president som avstått från att hänvisa till Gud samtidigt som man begått brott mot mänskligheten eller iscensatt militära interventioner och krig.
Donald Trump är inget undantag. Han gömmer sig också bakom Gud när han och ICE-myndigheten bedriver sitt korståg mot migranter. Samtliga 50 amerikanska delstaters konstitutioner innehåller dessutom hänvisningar till Gud eller det gudomliga. Trump beskriver USA som en ”nation av troende” och hämtar ideologiskt stöd från den kristna nationalismen, med rötter i den så kallade Nya apostoliska reformationen – en rörelse som betonar mystik och auktoritet snarare än teologi och etik.
Vi vet ingenting om migrationsminister Johan Forssells religiösa övertygelse. Det vi vet är att hans son haft kopplingar till högerextrema miljöer och att dessa knappast är Guds bästa barn. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har däremot en bakgrund i frikyrkliga sammanhang och är i dag medlem i Svenska kyrkan. Deras gemensamma nämnare är Tidöregeringen som talar om ”kristna värderingar”.
Men vad innebär det egentligen – eller borde innebära – att vara en del av Svenska kyrkan och bära dess värderingar?
I likhet med Trumps demonisering av migranter i USA ingår Forssell och Busch i ett regeringslag som predikar att invandrare inte är välkomna i Sverige. Det är här Andreas Holmberg, biskop i Stockholms stift, kommer in i bilden. Nyligen deltog han i ett seminarium i Akademikerförbundets regi om migrationspolitikens konsekvenser.
”Jag står inte här för att…”, inledde Holmberg sitt anförande. ”Jag är inte blå, grön eller röd. Jag står här som representant för Svenska kyrkan.” Ändå var det tydligt att han bekände färg – humanistisk färg.
Hör kyrkan och politiken ihop? Frågan är bekant. Holmbergs svar var tydligt:
– Det finns alltid de som historiskt – och i dag – menar att kyrkan inte ska lägga sig i politiken, att tro och politik ska hållas isär. Det är en falsk och naiv föreställning att försöka skilja en trosövertygelse från politik.
Den kristna tron får, betonade biskopen, oundvikligen politiska konsekvenser.
– Den kristna trons centralgestalt, Jesus, avrättades genom korsfästelse, en vanlig avrättningsmetod i Romarriket. Inte för att han predikade kärlek, även om han gjorde det, utan för att dåtidens politiska och religiösa makthavare såg honom som ett hot mot ordningen.
Holmberg underströk att kyrkan inte utgår från politiska ideologier som konservatism, liberalism, kristdemokrati eller socialism. Dessa ideologier är knappt två hundra år gamla och kan, enligt honom, inte mäta sig med kristendomens historiska djup.
– Kristen tro har en tvåtusenårig tradition. Vi utgår från Bibelns texter och från vår långa kristna erfarenhet när vi försöker navigera i samhället. Kyrkan har historiskt verkat under alla tänkbara politiska system och regimer.
När biskopen ombads reflektera över tre år med Tidöavtalet lyfte han fram två centrala kristna kärnvärden som spegel mot regeringens politik: gästfrihet och rättvisa. Han konstaterade samtidigt självkritiskt att kyrkan själv långt ifrån alltid levt upp till dessa ideal.
– Gästfrihet löper som en röd tråd genom hela Bibeln. Berättelserna är många där gästfriheten mot främlingen – flyktingen, invandraren – framställs som en grundläggande kristen dygd. Det är det kristna DNA:t: att välkomna den jag inte känner, att bry sig om min medmänniska oavsett folk, språk, kultur, etnicitet eller religion.
Vid det här laget är spegelbilden smärtsamt tydlig. Med Tidöregeringen vid makten ökar antalet flyktingar i världen samtidigt som Sverige gör allt för att ta emot så få som möjligt.
– Vi gör allt vi kan för att göra det svårt och otrevligt att komma till Sverige. Och för dem som redan finns här – som är en del av vårt samhälle – gör vi livet mer otryggt. Det är inte gästfrihet. Vi har till och med politiker som firar att vi har få asylsökande och stängda gränser.
Den andra dygden Holmberg lyfte fram var rättvisa.
– Rättvisa är djupt förankrad i våra heliga texter. Rätten och rättfärdigheten är bärande idéer genom hela Bibeln.
Han beskrev hur Sverige dras isär i allt snabbare takt. Fattigdomen ökar, och allt fler människor vänder sig till kyrkans församlingar för hjälp med det mest grundläggande – mat på bordet.
– I Bibeln handlar rättvisa inte om att alla får exakt lika mycket, utan om att alla får det de behöver. Om vissa saknar livets nödtorft medan andra har mer än de behöver, då är det ur kristet perspektiv ett orättvist samhälle.
Och, tillade han:
– Det spelar ingen roll om de som har för mycket anser sig ha förtjänat det. Det är ändå orättvist om inte alla får det de behöver.
Gästfrihet och rättvisa, dessa djupt rotade kristna kärnvärden använde Holmberg som speglar för att granska tre år med Tidöavtalet.
Kristdemokraternas partisekreterare Liza-Maria Norlin är medveten om att partiet hamnat på kollisionskurs med grundläggande kristna värderingar till följd av regeringens migrationspolitik. Kyrkans kritik avfärdar hon som en politisering av kyrkan och slår ifrån sig med att ”Bibeln inte kan vara ett valmanifest”.
Men faktum kvarstår: på Akademikerförbundets seminarium sågade Stockholms biskop Tidöregeringen jäms med fotknölarna. Han beskrev Forssells och Buschs migrationspolitik som ”inte värdig en civilisation”.
Och det är svårt att säga emot.