Hur är det möjligt att kommentatorer i media och annan offentlighet bara jamsar med i rövarhistorien om att budgetsatsa på familjerna som fått lida så svårt under senare år – när miljarderna regnar över de mest välbeställda, välfärden fortsätter att strypas, samhällsfunktioner förfaller och klimathotet växer?
Internationalens Håkan Blomqvist kommenterar Tidöregeringens höstbudget.
Kommentar|Håkan Blomqvist
Nej, jag vet, ordet ”dårhus” bör vi kanske undvika för att inte nedvärdera och stigmatisera. Men jag arbetade en tid i livet på mentalsjukhus och fick intrycket av att de flesta av patienterna nog hade betydligt större verklighetskontakt än dagens Tidöregering. Samtidigt som de svenska klimatmålen totalhavererat rabblar finansminister Svantesson (M) valfläskmantrat om att sparka igång ”hushållens” konsumtion för att få slut på lågkonjunkturen. Och presenterar glädjekalkyler över den frälsande köpfest för tillväxten hon hoppas på genom dramatiskt sänkta skatter.
Öh… vad hände med klimatansvar, kritik av konsumtion för konsumtionens skull, förbrukning av planetens ändliga resurser och samhällsansvar för helheten? Nej, förstås, det har aldrig rört högerns tankeverksamhet där det mest handlar om ”drill baby drill”.
I gammal god keynesiansk stil föreställs underbalanserade statsbudgetar med ”expansiv ekonomisk politik” handla om att pumpa ut pengar i samhällsekonomin för att få fart på hjulen som sackat efter och därmed sätta fler i arbete. Men då talar vi främst om stora samhällssatsningar på typ infrastruktur – varför inte nedslitna järnvägs- och VA-system, bostadsbyggande eller klimatomställningsbehov – och offentliga verksamheter som skola, utbildning, vård, omsorg, kultur – kort sagt välfärd. Det vill säga miljarder i ekonomiska resurser för att reparera och utveckla ett helt samhälle, inte hoppas på enskildas plånböcker i köpgallerior. I synnerhet inte som högerns skattesänkningar främst gynnar de välbeställda som redan är proppmätta. Visst, sänkt matmoms och förskoleavgift är ingen skitsak för dem med små marginaler – men som kritiker visat äts dessa upp av hyres- och andra kostnadshöjningar. För att inte tala om av nedrustningen för den gemensamma välfärden.
De sänkta statsbidragen till kommuner och regioner kompenseras inte med ett öre. Omsorg och socialtjänst hör till förlorarsektorn, liksom posterna ”arbetsmarknad och integration”, socialförsäkringar, skola, utbildning och forskning, ”infrastruktur och byggande”… och förstås bistånd.
Av budgetens så kallade ”reformutrymme” på nära 80 miljarder riksdaler – hur nu detta ”utrymme” definierats – går cirka 60 miljarder till skattesänkningar i gammal god högertradition. Alltmedan de megalomanska militäranslagen till största delen ligger utanför dagens budgetpost, placerade på framtidens lånekonto (snacka om ”gigantiskt sms-lån, för att tala i Centerns Martin Ådahls termer).
Hur är det möjligt att kommentatorer i media och annan offentlighet bara jamsar med i rövarhistorien om att budgetsatsa på familjerna som fått lida så svårt under senare år – när miljarderna regnar över de mest välbeställda, välfärden fortsätter att strypas, samhällsfunktioner förfaller och klimathotet växer?
Kanske för att det nyliberala sekttänkandets skygglappar förpassat så mycket av samhällsekonomin till något bortom människans beslutsmakt, som ”arbetslöshet” och ”konjunktur”. I en borgerlig idévärld betraktas gärna sådana ekonomiska omständigheter som naturförhållanden; likt väder och vind att kryssa emellan. Men ekonomi är människans skapelse, med möjlighet att sköta, prioritera och styra.
Ida Gabrielsson (V) uttryckte saken som att regeringens svindleri handlar om att tömma statskassan för skattesänkningar där den som tjänar över 65 000 kr i månaden fått mer i skattesänkning per månad än vad genomsnitts-Svensson får på ett år.
Samtidigt får välfärden betala medan massarbetslösheten vuxit till nivåer på cirka nio procent, som efter finanskrisen 2008 eller pandemiåret 2021 – ljusår från varje förbjuden tanke om full sysselsättning, det vill säga att ta tillvara alla människors kreativa förmåga. ”Ingenting är dyrare för ett samhälle än arbetslöshet”, menade den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss för länge sedan när depressionen på 1930-talet skulle mötas med kristidsprogram, offentliga arbeten och social uppbyggnad.
Kan en ljusstrimma från ett sådant synsätt tränga igenom dagens mentala anstaltsmurar, då spricker borgerlighetens ideologiska troll i ljuset och vi kan återfå den verklighetskontakt hela samhället behöver.