Vi var säkerligen många som i måndags gladdes åt Mjällby AIF:s svenska mästerskap i herrfotboll, aldrig tidigare har en förening från ett sådant litet samhälle rott hem Allsvenskan. Det var på Gamla Ullevi i Göteborg som Mjällby säkrade SM-guldet, trots att det är tre omgångar kvar, efter seger mot IFK Göteborg.
Kommentar|Anders Karlsson
Flera föreningar från mindre orter har under någon/några säsonger varit uppe i Sveriges högsta serie. Vi har dalsländska Billingsfors, som dock mest gått till historien för att man inte vann en enda match, bara tre oavgjorda, säsongen 1946/47 och bottenplats i maratontabellen. Ett annat exempel är Ljungskile från Bohuslän som under 1990-talet mäktade med två allsvenska säsonger. Värmländska Degerfors står för en betydligt mer framgångsrik historia; två andraplatser – 1940/41 och 1963 – och i år gör man sin säsong nummer 33 i societeten, men det som Mjällby lyckats med i år har således Degerfors aldrig klarat av.
Mjällby socken – med 5-6000 invånare – är beläget på blekingska Listerlandet, som en del av Sölvesborgs kommun med drygt 17 000 invånare. Mjällby AIF bildades 1939 och fram till mitten av 1970-talet huserade man endast i de lägre divisionerna tre till fem. Vid denna tid ägde det dock rum en remarkabel scenförändring; från 1975-års seger i division fyra rusade föreningen uppåt genom seriesystemet och kvalificerade sig 1979 för allsvenskt spel. Debutsäsongen slutade i en direkt nedflyttning och det blev samma visa vid två tillfällen under 1980-talet. Mjällby åkte dock inte efter det rutschkana genom seriesystemet, utan blev kvar i de två näst högsta divisionerna fram till den allsvenska återkomsten 2010. Fyra säsonger blev det före nedflyttningen 2013, men från 2020 är föreningen tillbaka i högsta serien. Som bäst har det blivit två femteplatser 2020 och 2024 fram då till årets anmärkningsvärda succé.
Vad kan vi då tro om Mjällbys framtidsutsikter? Det tål här att understryka Mjällbys bragd att betvinga storklubbar som Malmö FF, Djurgården och AIK, trots att man inte besitter tillnärmelsevis lika starka ekonomiska muskler. Det finns inte resurser att locka med höga spelarlöner där de bäst betalda spelarna i Allsvenskan kan kvittera ut 200-300 000 i månatliga inkomster. Det finns ingen spelare i Mjällby som i år tjänar över 70 000/månaden och snittet för de 15 bäst betalda ligger på 42 000 kronor. En viktig förklaring till Mjällbys framgång är att man trots det under flera säsonger lyckats behålla spelartruppen tämligen intakt, att man inte hela tiden tappat centralgestalter till större mer penningstinna föreningar. Det tyder på en genuin klubbkänsla där flera framträdande spelare inte fallit till föga för de ekonomiska lockropen utan vägrat bli vilken köp- och säljvara som helst.
Rent ekonomiskt öppnas nu för Mjällby dörren till de europeiska cuperna med ett välbehövligt tillskott på många miljoner kronor, samtidigt som man har en grund med flera år av stabila finanser att falla tillbaka på. En annan avgörande faktor är att den lokala bygden i så hög grad står bakom föreningen, bland annat alla företag som sponsrar och ett medlemsantal som redan för ett år sedan låg på imponerande 1100. Dessutom har Mjällby en välskött ungdomsverksamhet där exempelvis ett pojklag förra året spelade SM-final mot Djurgården. Sammantaget kan vi tro att Mjällby har skapliga förutsättningar för att hänga med på fotbollens elitnivå ett bra tag till.
Sölvesborg är Jimmie Åkessons hemort och sedan lång tid tillbaka ett SD-fäste. Slutligen kan vi lite oroligt fråga oss om det menligt påverkat fotbollskulturen och Mjällby som förening? Rent direkt är det som en yttre iakttagare svårt att se det. Den populära tränaren Anders Torstensson har, som en markering, tydligt deklarerat att han inte sympatiserar med SD. Det finns inte heller någon bild av att supportrar speciellt sticker ut genom att uppträda främlingsfientligt/rasistiskt på hemmamatcher eller på sociala medier.