Medan världen bevittnar en fortsättning på det israeliska folkmordet i Gaza och en fullständig kollaps av den så kallade ”fredsprocessen”, försöker den palestinska vänstern formulera en strategi för överlevnad och befrielse. Hur ser de marxistiska organisationerna på Hamas, på den internationella solidariteten och på den framtid som återstår för ett ockuperat folk?
Kommentar|Alex Fuentes
Idag ser vi en kamp i ruinerna av en fredsplan. För den palestinska vänstern har Donald Trumps nya ”fredsplan” bekräftat vad många länge förutsett: att tvåstatslösningen i praktiken, om inte ett under inträffar och det brukar inte ske – är död och att ockupationen fortsätter utan verkliga hinder. Planen, som bland annat slår fast att Gaza ska drivas utan inblandning av Hamas, omfattande ekonomisk återuppbyggnad, demilitarisering och ”normalisering” med Israel, bemöts med stark skepsis från vänsterhorisont.
Från ett marxistiskt perspektiv blir det tydligt att vem som än skriver under eller formulerar fredsplaner, så länge de bygger på imperialistiska makters stöd till Israel och inte erkänner det palestinska folkets rätt till full självbestämmande och återvändo, finns inga allvarligt menade fredsvillkor. Som Joseph Daher konstaterar i sin bok Palestine and Marxism (Bokförläggarna Röda Rummet har kommit ut med den på svenska ”Palestina – ett land; en marxistisk överblick”): “Israel har spelat roll som västs vakthund i regionen” och stöds av imperialismen därför att det tjänar västmakternas intressen.
Palestina – ett land. En marxistisk överblick, av Joseph Daher är nyligen utkommen i svensk översättning på Bokförläggarna Röda Rummet.
Daher pekar vidare på att talet om mänskliga rättigheter och förhandlingar ofta används som en sorts skenlösning som döljer att problemet är materiellt och strukturellt vilket Israels ockupation vilar på, dvs kapitalistiskt beroende, kolonial struktur och regionala maktspel. Ur ett vänsterperspektiv blir därför det centrala: inte att ”förhandla fram ett fredsavtal” inom den givna ramen utan att omvandla själva befrielsekampen till en sammanhängande kamp mot kapitalism, imperialism och klassbaserad underordning.
Den palestinska vänstern består av mångfald, nämligen en rad organisationer med olika strategier och historiska rötter, men som delar målet om befrielse, sekularism och socialism. Två av de mest framträdande är Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) och Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP). PFLP bildades 1967 som en marxistisk-leninistisk organisation inom den palestinska befrielserörelsen, med ett uttalat mål att ersätta både den israeliska staten och den traditionella nationella rörelsen med en sekulär socialism. DFLP bröt sig 1969 ut ur PFLP och utvecklade en egen linje med fokus på folkdemokrati, klasskamp och bredare folkliga rörelser.
Daher framhåller att vänsterns roll inte bara är symbolisk – att finnas som alternativ – utan konkret och organisatoriskt att bana väg för en enad nationell front underifrån, där klasskampen och arbetarkampen blir avgörande och inte bara en tilläggsaspekt till nationalismen. Trots olika taktiker, väpnad kamp, politisk organisering, civil samhällsbyggnad, finns en gemensam värdegrund: sekularism (mot religiösa lösningar), antikolonialism och social rättvisa.
Hur ser den palestinska vänsterns relation till Hamas ut? Frågan om Hamas tycks vara en av de mest komplexa för den palestinska vänstern. Å ena sidan erkänner vänstern att Hamas har en central roll i det väpnade motståndet mot ockupationen, och att man under folkmordskrig och katastrof är beroende av motståndskraft. Å andra sidan finns en betydande kritik mot Hamas religiösa och politiska grundsyn, dess dominans över det politiska livet, och dess bristande sekulära och arbetarklassperspektiv. Förhållandet till Hamas hamnar någonstans mellan allians och kritik.
Det har förekommit uppgifter om att vänstern och Hamas ibland opererar taktiskt tillsammans, särskilt i Gaza. NGO Monitor och Human Rights Watch uppger t ex att det finns indikationer på PFLP:s deltagande eller stöd för attacken den 7 oktober. Men det saknas öppna, detaljerade offentliga uttalanden från PFLP själva där de formellt erkänner direkt ansvar för attacken. FBI för sin del anger att DFLP:s väpnade gren, Nationella motståndsbrigaderna, bekräftade sitt deltagande i attackerna den 7 oktober ”De hävdade att de hade förlorat tre soldater i strid med IDF.” Även i en rapport från Human Rights Watch (Questions and Answers … October 7 2023 Assault) listas DFLP:s väpnade gren som en av de grupper som “bekräftade” att den deltog i anfallet.
Deltagande och ansvar skiljer sig dock mellan väpnad gren, politisk ledning och taktisk samverkan, något som vänsterrörelsernas officiella linje inte kommenterat explicit. Här finns friktioner: vänstern insisterar på att politik inte får begränsas till militär kamp, utan måste innefatta social omvandling, kvinnorätt, jämlikhet och klassmedvetenhet. För PFLP och DFLP är alltså relationen till Hamas ett nödvändigt men kritiskt samspel: samarbete mot ockupationen, men inte ett obegränsat stöd utan kontinuerlig politisk distans och klargörande av strategiska skillnader. Daher för sin del är tydlig med att en hållbar befrielse inte kan förlita sig på islamistiska projekt: “Regional revolutionär omvandling … är den enda realistiska strategin för befrielse.”
Den palestinska vänstern har länge kritiserat den internationella solidariteten för att ofta begränsa sig till humanitär retorik eller ”kamp mot apartheid” utan att tala om kapital, arbete, klass och imperialism. I Dahers analys är det centralt att vänstern globalt inte bara ställer sig på den “rätta sidan” utan formar konkreta strategier (“resistance from below”) som riktar sig mot egna stater som finansierar eller understöder Israel och mot kapitalistiska strukturer i regionen. Från ett palestinskt perspektiv innebär detta: Solidaritet betyder att ställa krav på egna regeringar (exempelvis i EU) att sluta med vapenexport, diplomatiskt stöd och ekonomiska band till Israel. Solidaritet innebär också att erkänna kampen som klassbaserad: palestinska arbetare, bönder, flyktingar måste ses som aktiva subjekt, inte bara offer. Den internationella solidariteten måste erkänna att befrielsekampen måste kopplas samman med bredare revolutionära rörelser i Mellanöstern och globalt, något som Dahers bok framhåller som “utifrån och ned” – en regional revolutionär omvandling.
Mitt i förstörelsen – tusentals döda, en befolkning i Gaza på randen, på gränsen mellan liv och död, och en ockupation som breder ut sig – framhåller vänstern att hoppet inte ligger i diplomatiska lösningar eller humanitär lindring. Det handlar om politik, organisation och kamp. Dahers slutsats är kristallklar: “Endast genom att knyta kampen mot ockupationen till kampen mot kapitalismen och arabisk reaktion kan verklig befrielse vinnas.” Från ett palestinskt vänsterperspektiv, och särskilt från PFLP och DFLP, handlar framtiden om ett sekulärt, demokratisk och socialistiskt Palestina: ett land där klass, inte religion eller etnicitet, definierar samhällets logik. Det handlar också om en enhetlig nationell strategi: Vänstern betonar att Gaza och Västbanken inte kan separeras, att ockupationen är gemensam, och att kampen måste organiseras nationellt såväl som socialt. Exempelvis DFLP:s uttalande (11/10-25): “en enad palestinsk delegation … som blockerar alla försök att påtvinga ett förmyndarskap över Gaza eller att separera det från Västbanken”. Och att kapital och imperialism inte bara är en extern fiende utan en del av den politiska analysen, både regionalt och globalt.
Det innebär självklart enorma svårigheter och motstånd. Från israelisk militär övermakt, från västliga och regionala allierade, från det faktum att vänstern är marginaliserad inom den palestinska politiken, men också en möjlighet: att bryta den cykliska återupprepningen av ockupation–uppror–stillestånd och i stället forma en rörelse som föregriper och omvandlar. Det palestinska folket står inför sin värsta tragedi sedan Nakba – men ur ruinerna av Gaza växer också en ny diskussion fram – om klass, sekularism och enhet. Den palestinska vänstern, svag men levande, påminner oss om att befrielse inte kan bombas fram eller köpas genom avtal. Den måste organiseras – underifrån. Och i den meningen blir solidaritet inte bara en fråga om stöd, utan också om gemensam kamp för frihet och rättvisa.
Joseph Dahers bok ”Palestina- ett land, en marxistisk överblick” kan köpas här: