Nästan 75 procent av dem som sökt asyl i Sverige de senaste fem åren har fått avslag. Många av dem är människor som sökte på nytt efter att ha levt som papperslösa i Sverige i fyra år. Andra hade ganska nyligen tagit sig hit från länder där de inte längre kunde leva ett säkert liv.
Del 4 i en artikelserie för Internationalen om utvisningspolitiken.
Fokus|Karin Fridell Anter
Utöver de asylsökande har tusentals människor fått nej för att deras familjeanknytning inte ansetts tillräcklig, för att de tjänat för lite på sina jobb eller för att de hade fått sina jobb och tillstånd genom så kallat spårbyte.
Vad händer med människor när de får ett sådant besked? Du får inte stanna i Sverige, du ska avlägsnas från detta land! Här förmedlar jag några öden, ofta med de drabbades egna ord. De flesta, men inte alla, handlar om afghanska medborgare, en grupp som har drabbats mycket hårt av Sveriges omänskliga flyktingpolitik.
Viktoria hade jobb och hade just köpt ett hus tillsammans med sin man när hon fick nej på sin ansökan om att få stanna i Sverige tillsammans med honom. ”Det gick inte att ta in att jag nu måste lämna alla och allt jag älskar. Jag säger hej då till arbetskamraterna, som tror att jag ska åka på semester. Packa väskor – vad ska jag ta med mig? Bara 20 kilo är tillåtet. Jag säger hej då till mitt hem, skåpet med mina saker och kläder, mina blommor och min bil. Det är sista gången jag ser dem. Min man kör mig till Landvetter. Jag har aldrig förut sett honom gråta. Till sist skiljs vi åt.
Efter en resa där jag hela tiden blev ifrågasatt på grund av mina ovanliga resedokument lever jag nu i det som en gång var mitt hemland men som känns som ett helt främmande land. Mitt svenska bankkort fungerar inte här. Det går inte att göra banköverföringar hit. Jag har ingen tillgång till mina tillgångar i Sverige. De har avhumaniserat mig helt.”
Monir fick nej på asylansökan, blev tagen av gränspolisen och placerad i förvar:
” Jag sitter på en inlåst plats, och jag vet inte varför. Jag har aldrig gjort något brott, mitt fel är bara att jag sökte asyl och jag vill bara vara fri fri fri som alla andra människor. Det som ni kallar förvar är ett fängelse, och fängelse är bättre än förvar för att man vet vad man har gjort och varför man är där. Det finns kameror överallt. Och varför finns det så många regler? Kanske tänker de att vi alla är kriminella.”
Laurence satt i förvaret men blev oväntat utsläppt på nyårsaftons kväll, i tunna kläder och utan ett öre. Han bad att få stanna kvar över natten, sängen skulle ju ändå stå tom. Men det fick han inte, han måste ut ur huset före midnatt. Han ringde till en av de få svenska kontakter han hade, och genom en snabb kedja av insatser från volontärer fick han en bussbiljett till Stockholm, en hotellnatt och sedan hjälp att komma till en fristad i en annan del av landet. Där bodde han gömd i flera år tills han kunde söka asyl på nytt, en process som ännu inte är avslutad.
Khalil fick stanna i Sverige genom spårbyte. Han har fast och välbetalt jobb sedan 6 år, är gift och har köpt en lägenhet. Nu ska han utvisas till Afghanistan, det land han en gång flytt ifrån. Företaget där han arbetar vill ha honom tillbaka och Migrationsverket uppmanar honom att söka nytt svenskt arbetstillstånd från hemlandet. Men hur ska det gå till? Det finns ingen svensk beskickning i Afghanistan, och därmed ingen som kan förmedla hans ärende.
Basir fick uppehållstillstånd genom gymnasielagen, utbildade sig till undersköterska och fick ett fast jobb. Men Migrationsverket godkände inte jobbet eftersom han fick det mer än sex månader efter examen. Han blev skickad till Afghanistan och lyckades sedan ta sig till Iran, där han har sin familj. Men hans visum i Iran är bara tillfälligt, afghaner tvångsdeporteras dagligen till Afghanistan och han kan inte se någon framtid i något av länderna:
”Jag är helt förvirrad och mår inte bra. Afghanistan är som ett helvete för mig. Jag kan inte leva i ett land där jag aldrig har bott och där jag inte har en enda vän. Jag mår mycket dåligt och har börjat tänka på självmord om jag tvingas tillbaka till Afghanistan.”
Ali fick nej på sin asylansökan i Sverige och tog sig till Italien, men togs av italiensk polis två dagar innan han hade rätt att söka asyl. Återskickad till Sverige och inlåst i Migrationsverkets förvar i Märsta. En månad senare blev han deporterad till Afghanistan, med en dags varsel.
Det första som hände i Kabul var att hans mobil blev stulen. Det är känt att de som deporteras har mobiler och lite pengar.
Han bor tills vidare på något billigt hotell. Arbete hittar han inte. Nätverk har han inte. Ingen familj och inga släktingar någonstans i hela Afghanistan. Han tillhör den förföljda folkgruppen hazara.
På något sätt lyckas Ali ta sig till Iran där han lever som papperslös drygt ett år. Sedan blir han deporterad tillbaka till Afghanistan. Under tiden har talibanerna tagit makten där. Till sin svenska vän skickar han ett foto på öppna, djupa, långa sår på ena armen och sidan av ryggen. Piskad av talibanerna. Några dagar senare överlever han mirakulöst en situation där ISIS spränger en shiitisk moské och 47 människor dödas. Alis ben skadas allvarligt. Det han nu har framför sig är ett liv utan möjlighet till försörjning, i ständig rädsla för talibanerna och ISIS.
Mehdi fick utvisningsbeslut för att hans arbetsgivare betalat för lite i semesterersättning. Han flydde från Sverige till Tyskland där han sökte asyl:
”Men boendet jag hamnade i var en mardröm. 8–9 personer i ett rum. Många tog droger. Poliser kom mitt i natten för att hämta folk. Jag vågade inte sova i mitt rum. Ibland sov jag på andra platser, ibland ute i skogen. Jag minns en natt när jag vaknade blöt, kall, ensam – och rädd. Rädd för att bli tagen och tillbakaskickad till Sverige, som skulle skicka mig till Afghanistan. Rädd för framtiden. Rädd för att aldrig få vila. Men mitt i mörkret fann jag en kyrka. De gav mig tak över huvudet, värme och vänlighet. Och så – förra veckan – kom beslutet: Jag får stanna. Jag får börja om.”
Reza fick avslag på sin asylansökan och levde som papperslös i Sverige i fyra år:
”Jag fryser, väntar utanför en lokal där de erbjuder gratis mat, för jag har ingen bra jacka som kan klara februarikylan. Ett kort, kallas för SL-kort, för att åka i kollektivtrafiken för att ta sig någonstans i staden, har jag inte. I minusgrader väntar jag utanför huset till vännen som ’hjälper’ mig med att jag ska få sova på soffan i hans lägenhet, väntar på att han ska komma från jobbet. Eftersom, enligt honom, det bara finns en nyckel till entrén och själva lägenheten. Med blöta skor, utan handskar och rädsla att bli ifrågasatt av andra, grannar kanske, om vad jag gör utanför huset, det är bortom förklaring.”
Nazir sökte asyl som ensamkommande barn 2015 och fick avslag. Han lyckades ändå stanna i Sverige och gå på folkhögskola. Han hade en svensk familj som älskade honom, men han mådde psykiskt dåligt i sin otrygga situation. 2022 sökte han asyl på nytt, men fick återigen avslag. Migrationsverket hänvisade till hans läkarintyg och bekräftade att hans hälsotillstånd var livshotande med överhängande risk för suicid. Men, konstaterade Migrationsverket: ”Det har inte framgått att du vid tidigare tillfällen begått självskadliga handlingar såsom självmordsförsök.”
Morgonen därpå hittades Nazir hängande i ett äppelträd. Hans första självmordsförsök blev det sista han gjorde i livet.
Not: Viktoria, Laurence, Ali och Mehdi heter egentligen något annat
Foto Jonas Mohsen Naqavi
Till dig som har självmordstankar: Det finns hjälp att få! Även när livet är jättetungt kan det komma nya möjligheter som du inte ser idag. Tips på vart man kan vända sig.
| Till dig som har självmordstankarOm du har självmordstankar ska du inte hålla det för dig själv, utan då behöver du söka hjälp. Prata med någon du har förtroende för, kontakta en stödlinje eller sök hjälp i vården. Det är vanligt att tänka på självmord som en utväg, men de flesta agerar inte på sina tankar. Självmordstankar ska alltid tas på allvar, oavsett vad som orsakar dem. Oftast vill man egentligen inte dö, utan behöver hjälp med att orka leva.www.1177.se |
Föreningen Stöttepelaren, där jag är ordförande, samlar pengar för att hjälpa papperslösa flyktingar i Sverige till ett drägligt liv.
Tidigare inlägg i serien:
Den permanenta osäkerheten – Internationalen
”En framtid om man är skötsam” – Internationalen
Slutdaltat: en serie om den så kallade invandringspolitiken – Internationalen