Flamman har ramlat ner i brevlådan igen och mitt mod sjunker. Rysslands krigsmaskin knakar: tre bra sidor av en medlem i ryska Socialister mot krig att väga mot lika många sidor om svenska kyrkan. En sida om den hotande vattenbristen i Skåne och om de åsidosatta och uppskjutna investeringarna i hållbara vattensystem att väga mot en sida om danska högerextrema killpoeter som vrålar in i mikrofonen och rör upp känslor. En helsida där Ann Heberlein recenserar en närmare 500 sidor lång roman om ”bisarra relationer” skriven av ett namn som läsarna tydligen förväntas känna till. En sida med rubriken Den unga konsten vänder världen ryggen och så Leonidas Aretakis ledare om hur vårdens arbetare lever i tystnad eller utvisas. Mycket skulle kunna vinnas, kanske rentav valet i september, på att låta dem synas och höras, säger Aretakis. Japp – så kanske Flamman kunde ta på sig uppgiften?
Kulturen | Bodil Carlsson
Hursomhelst var det den här gången ingen intervju med proggiga artisttjejer vars klädsel måste beskrivas. Men när blev vänsterns urbana kulturintresse så identitetsmarkerande att en konstutställning full av ”det bortvända och melankoliska” får utrymme med fraser som ”Att lyfta arbetarhistoria, exilerfarenheter eller samisk kamp – allt känns redan gjort”? Ursäkta svenskan, men när blev vänstern så jävla insnöad?
Allt är långt ifrån gjort. Det som måste göras är knappt ens påbörjat.Vi lever i en värld där sanslösa förmögenheter växer och koncentras till ett mycket litet fåtal. Det är den världen där biståndsorganisationer i arbetet med att hindra spridningen av ebola får se sina bidrag skäras ner. Oxfam ringer för att be mig öka min månadsgivarpeng, när en bråkdel av Elon Musks tillgångar skulle räcka för att de ska klara jobbet. Men varför skriva om att lägga skatt på sådana som han? Eller berätta att Bernie Sanders i USA lägger fram just ett sådant förslag?
Det här är den värld där pollinatörererna försvinner och jordbruksarbetare utsätts för samma nervskadande bekämpningsmedel som dödar insekterna – för även om kulturvänstern inte har lärt sig det på sina konstutställningar, så har insekter och människor i grund och botten delvis rätt likartade nervsystem: det som är snabbt dödligt för små varelser är på sikt inte heller bra för stora. Det finns redan rapporter om ökad risk för fosterskador och Parkinsons sjukdom hos exponerade arbetarkroppar. I vilken vänstertidning hittar ni den infon? Det är samma värld som placerar havererade småbåtars icke redan drunknade i förvaringsläger i Albanien medan Ivanka Trump lämnar sin miljondollaryacht för att kliva i land på en vacker ö. Hänförd vandrar hon barfota på den jungfruliga marken innan hon beslutar sig för att tillsammans med sin man, internationelle fastighetsmogulen och Trumpviskaren Jared Kushner, köpa ön av den albanska regeringen för att bygga ett luxury resort för andra resenärer av samma sort som hon. Vem skriver om det?
Det är en och samma värld. Varför bryr sig inte de skenande rikedomarnas herrar om riskerna för kommande pandemier, för utbredd brist på mat efter torka, uteblivna gödningsmedel och förlorade transportrutter? Varför oroas de inte av vattenbristen i allt fler storstäder? Drar de inga slutsatser av rapporterna om begravningsplatser som måste flyttas och hus som blivit omöjliga att försäkra när havsnivåerna stiger? Varför är de inte rädda?
Svaret är troligen enkelt: de är socialt isolerade analfabeter. De kan mindre än mellanstadieelever om biologi och historia. Om ni inte tror mig, kan ni ju lyssna på Putins bröl om den ädla ryska civilisationen, Hegseths om den ädla europeiska och Trumps om lågIQsomalier – ”dåliga gener” – och orkaner. ”Why can’t we nuke them?” Ja, gubben frågade faktiskt sina militärer varför de inte kunde kärnvapenbomba stormar och det var under hans första presidentperiod. Han har blivit några år äldre och gaggigare nu, men han sitter kvar. Gubbgängens herrar är förvisso överlägsna oss andra, men bara i ett enda avseende: deras skicklighet när det gäller att kapa åt sig och utöka makt i alla former med hjälp av lydiga underhuggare och lättmobiliserade hejaklackar är något vi saknar. Dags att påpeka det och fundera på vad vi kan sätta emot?
Nu som förr är det så med maktpyramidernas toppar att de som sitter högst upp är de som sist tvingas känna följderna av sina handlingar. De lever i en social nisch så tätad mot verkligheten att de snubblar in i krig som de inte kan vinna och inte kan avsluta, därför att de inte kan förutse andra konsekvenser än egen vinst och historisk (eller, när det gäller techvalparna, fysisk) odödlighet. Det är bekvämt nog alltid andra som dör.
Om den globaliserade världens herrar på krympande fickor av resurser ser växande fickor av överskottsbefolkning, som varken kan producera tillräckligt för att det skall löna sig att ha dem kvar eller konsumera tillräckligt för att de skall utgöra en marknad – varför skulle de tycka att de obehövda skall hållas vid liv?
Om någon hade ställt den frågan till mig för bara några år sedan hade jag tyckt att orden kom från en överspänd alarmist. Det tycker jag inte idag. Jag tror att det är precis det som händer i Gaza och i ebolans marker: monumentalt inkompetent kortsiktighet spetsad med fullständig likgiltighet för andra liv.
Någon sa: En annan värld är möjlig. Jag vet det. På hundpromenaden i morse gick jag rakt in i den. I den förort där jag bor är minst hälften av oss födda utomlands; antalet språk är många. Högstadiet lades ner av kommunen och de föräldrar som kan kör sina ungar till den privata skolan inne i stan. Men idag är det skolavslutning. Trappavsatserna ovanför fotbollsplanen är fullsatta. Uppklädda ungar i alla hudfärger, mammor i helvita högtidskläder med svepande vita huvuddukar, andra mammor i finkäder från H&M, enstaka pappor. En liten kille i skjorta med fluga, kavaj och slitna shorts springer förbi med en blombukett till läraren i näven. Rektorn håller tal, skolans kör sjunger och får applåder. Sedan drar högtalarna nedanför den svenska flaggan igång. Välkända ackord tonar fram. Alla står upp och sjunger med i Den blomstertid nu kommer.
Den världen finns också, i fläckar och stunder, med andra flaggor och andra sånger, överallt. Arbetarrörelsen gjorde de stunderna möjliga. Vårt jobb är att se till att fläckarna växer.