När förra veckans socialdemokratiska haveri i migrationsfrågan slutade i att ledningen fick slå till reträtt i frågan om utvisningar av artonåringar efter en revolt underifrån var de en viktig seger. Nu behöver asylrörelsen knyta an till de krafter som drev fram ändringen för att stoppa den rad av försämringar som Tidöregeringen lagt fram för riksdagen i vår.
Kommentar | Lars Henriksson
Genom ett sällan skådat klavertramp lade socialdemokraterna i förra veckan presentationen av sitt eget valprogram i medieskugga genom att slentrianmässigt avvisa ett blygsamt förslag från V och Mp om att stoppa de automatiska utvisningarna av artonåringar. Ledningen lyckades med konststycket att utlösa ett internt uppror bland de egna, hårt prövade men normalt sett lojala gräsrötterna. När försöken att motivera kortslutningen inte bet och protesterna spred sig till fackföreningstoppar och ledarskribenter gick krishanteringen över i reträtt. Partiet hade naturligtvis alltid tyckt att det var fel att utvisa tonåringar…
Att påstå att nybakade studenter som talar flytande svenska och ofta har mer än en fot inne på arbetsmarknaden utgör en ”integrationsskuld” som ska betalas genom att splittra familjer har naturligtvis inget med verkligheten att göra. Det var ett rent politiskt påstående, ett tankeslött resultat av en strategi som gått ut på att aldrig konfrontera Tidöregeringen kring migration. Genom att ligga sked med Tidöpartierna har tanken varit att neutralisera deras viktigaste fråga – rasism i illasittande ekonomiska fårakläder. Något som naturligtvis är feltänkt, varje legitimering av rasistiska resonemang stärker och radikaliserar dessa. SD-ungdomarna vill jaga invandrare på gatorna med ett svenskt ICE och Busch trappar upp med ”hålla packet borta”-retorik.
Att döma av debatten på sociala media var det till stor del själva begreppet ”integrationsskuld” som skapade den spricka i muren där ett sedan länge uppbyggt tryck sprängde igenom. Ett iskallt politikerbegrepp från den nyliberala arsenal där överheten i årtionden har hämtat den ammunition vi bombarderats med och en variant på feltanken att vi som samhälle har en skuld som gör oss ofria. Att socialdemokraterna nu svängt under trycket underifrån är ändå ett gott tecken. Ett av få tillfällen där det straffat sig politiskt att driva medströms i den inskränkta nationalismens grumliga flodfåra.
Om detta blir en engångshändelse eller en öppning för humanism och förnuft beror till stor del på hur framgångsrik den rörelse blir som just nu mobiliserar för att bromsa det pärlband av förslag som under våren kommer att läggas fram i riksdagen. Ökade svårigheter att bli medborgare, inskränkt asylrätt, fem års kvalifikationstid för att få del av välfärden, minskad yttrandefrihet och så vidare.
Från Tidöregerings sida är detta början på en valkampanj på det vanliga temat ”invandringen som problem”. Men om protesterna mot dessa planer kan knyta an till förra veckans s-uppror kan det sätta rejäla käppar i hjulet för dessa planer till och med få en valrörelse som inte blir tävling i konsten att sparka neråt och istället riktar blicken uppåt. För om ”integrationsskuld” är ett propagandapåhitt så finns det också verkliga skulder i samhället. Den mest uppenbara – men aldrig erkända – är den klasskuld som en liten miljardärsminoritet arbetat upp till den stora majoriteten efter att i årtionden varit samhällets kelgrisar.