I Gaza är havet inte längre en symbol för tröst eller glädje

Längs den smala sträckan av den palestinska kusten breder Gazas hav ut sig som ett blått blad öppet för världen. Det omfamnar den belägrade staden och ger den en fläkt av hopp, luft och vatten. Här är havet inte bara en naturlig utsikt eller en sommardestination, det är en livlina, ett minne och en tillflyktsort. Före kriget var utsikten över havet i Gaza en
livfull målning full av liv.
Nu förmår havet varken skydda mot hettan eller bomberna, skriver Internationalens medarbetare inne i Gaza.

Fokus|Mallak Abuhamda

Längs kusten, från norr till söder, kantade kaféer stranden som
om de omfamnade vågorna, deras blinkande ljus blandades med besökarnas skratt och
havets brus. Familjer satt på små plaststolar och delade koppar med kaffe och historier, medan
barfota barn sprang över den varma sanden och gatuförsäljare fyllde luften med livets
smak. Havet var mer än bara en utsikt; Det var stadens själ, en daglig scen för människors
glädje, trots blockaden och umbäranden.

I Gaza betyder havet allt. Det är den enda tillflykten för över två miljoner människor som bor
på en av de mest tätbefolkade platserna på jorden. Under den israeliska blockaden, som
har pågått i mer än 15 år, har havet blivit en fristad för människor som kvävs av landet och
av sina omständigheter. På dess stränder hittar du barfota barn som springer, försäljare
som skriker med hesa röster och unga människor som tittar på den avlägsna horisonten
som om de väntar på att ett mirakel ska stiga upp ur vågorna.

Trots sin skönhet är Gazas hav inte vad det ser ut att vara. Det lider av föroreningar på
grund av remsans oförmåga att behandla avloppsvatten på rätt sätt, vilket ofta gör simning
farligt. Ändå är det ingen som slutar gå dit, för det finns inte något alternativ.
Havet är en primär försörjningskälla för tusentals fiskare på Gazaremsan, som är beroende
av det för att försörja sina familjer i en kvävande ekonomisk verklighet med stigande
arbetslöshet och fattigdom.

Ändå har detta hav, som är tänkt att vara en port till livet,
förvandlats till ett dagligt slagfält som fiskaren i Gaza ger sig in på med orubblig
beslutsamhet. Varje morgon ger sig fiskare ut till havs i hopp om att återvända med
tillräckligt för att försörja sina familjer, samtidigt som de vet att deras resa kan sluta med
arrestering eller död.

Den israeliska ockupationen har infört strikta restriktioner för hur långt fiskare får segla,
gränser som förskjuts godtyckligt och ofta inte överstiger några sjömil, trots tidigare avtal
som stipulerade mycket bredare fiskezoner. När dessa fiskare fiskar utsätts de ofta för
direkt skottlossning från israeliska örlogsbåtar eller aggressiva jakter som skadar eller helt
konfiskerar deras båtar.

En del fiskare grips till havs och hålls kvar i timmar eller dagar,
under förhör och ibland förnedring eller misshandel, innan de släpps fria under svåra
förhållanden, ofta utan ersättning eller utan att deras båtar och utrustning återlämnas.
Ändå insisterar Gazas fiskare på att återvända till havet, morgon efter morgon, och trotsar
rädsla, hunger och militära restriktioner. För dem är havet inte ett val, det är en nödvändighet. Det är deras enda hopp inför en kvävande blockad och stängningen av
gränsövergångar på land. Varje fisketur blir en akt av motstånd, en tyst form av
motstånd mot en verklighet som blir allt tätare omkring dem från alla håll.

Havet i Gaza är inte bara geografiskt, det är känslor. Det är en sång i hjärtat, en dikt i
minnet, en symbol för förlorad frihet. Gazaborna blickar ut över det och ser bortom:
världen, öppenheten och värdigheten. Havet finns där, men det öppnar inte sina armar
som det gör i andra delar av världen. Det ligger tyst, som om det också vore fängslat.

Gazas hav blir en tillflyktsort för de fördrivna
I Gaza är havet inte längre en symbol för tröst eller glädje. Det blå området som en gång
fungerade som en tillflyktsort för familjer som sökte en kort flykt från blockaden har nu
förvandlats till ett utomhusläger som ger skydd åt hundratusentals familjer som förlorat
sina hem under krigets eld och förstörelse. Havet, som en gång var ett resmål för
gazaborna under semestrar och helger, har blivit deras sista utväg för överlevnad, kanske
den enda.

Medan den israeliska ockupationen fortsätter att förstöra hem och hela stadsdelar har
hundratusentals tvingats fly och bara fört med sig spillror av sina liv. De sover nu på sanden
och skyler sig med himlen. Scenen längs stranden är hjärtskärande: provisoriska tält
hopsydda av sönderrivna filtar och plastskynken.

I och med utfärdandet av nya evakueringsorder i de norra och östra delarna av Gaza City har Gazas hamn, som en gång ansågs vara den viktigaste hamnen och det offentliga utrymmet för folket på Gazaremsan, förvandlats till en överbefolkad plats fylld med de fördrivnas tält. Trots den allvarliga faran i detta område, som har utsatts för dussintals flyganfall under kriget, är hamnen
fortfarande den enda plats där de fördrivna kan söka skydd efter de senaste
evakueringsorderna. Ändå saknar detta område till och med de mest grundläggande
behoven för mänskligt liv.

De humanitära förhållandena i dessa läger vid havet är fruktansvärda. Sanitet är nästan
obefintligt, rent vatten är extremt sällsynt och tillgången på mat är begränsad. Sjukdomar
sprids lätt, särskilt bland barn och äldre, på grund av trångboddhet, undernäring och total
brist på medicinsk vård.

Å andra sidan är ett av de farligaste hoten mot de fördrivna människorna på Gazas
stränder den stigande havsnivån, som översvämmar deras tält trots deras ansträngningar
att bygga sandbarriärer för att skydda dem. Dessa provisoriska barriärer har dock
misslyckats med att hindra vattnet från att tränga in i tälten, vilket sätter de fördrivnas liv
i allvarlig fara.

Varje dag betyder inte enbart fortsatt lidande, det betyder att fler familjer kommer att tvingas lämna sina hem och fly till havet, där det inte längre finns säkerhet eller liv. Förflyttning till havet är nu inte längre en form av överlevnad utan en långsam väntan på det okända, en utdragen död under solen, på sanden, mellan tälten som inte klarar att skydda vare sig från hettan eller bomberna.