Donald Trump trappar upp en militär konfrontation i Karibien. Under täckmanteln “krig mot narkotikan” erkänner Vita huset hemliga CIA-operationer och militära angrepp till havs med drygt sextio döda och överlevande frihetsberövade på krigsfartyg, utan bevis och utan domstol.
Detta är, som alla förstår, inte narkotikapolitik. Det är krigsförberedelser för regimskifte som syftar till att ta kontroll över Venezuelas olja.
Hur länge ska Sverige vara tyst som en mus, undrar Alex Fuentes.
Kommentar|Alex Fuentes
Enligt amerikansk lag borde Trumps militära operationer i Karibien och östra Stilla havet ha avslutats redan måndagen den 3 november, om de genomförts utan kongressens uttryckliga godkännande. Lagen (War Powers Resolution), som antogs 1973 och ofta kallas ”60-dagarsklockan”, syftar till att begränsa presidentens möjligheter att föra krig utan parlamentariskt stöd. Trots detta fortsätter de lagstridiga attackerna.
Sedan sensommaren har USA placerat ut en stor flottstyrka i Karibien och, enligt krigsdepartementet, genomfört upprepade militära attacker mot småbåtar som påstås smuggla narkotika. Vita huset har samtidigt öppnat för “markoperationer” och bekräftat att CIA fått mandat för att agera inne i Venezuela. USA har varken presenterat några bevis för narkotika ombord i de små båtarna eller velat identifiera de dödade. Det är utomrättsliga avrättningar av personer som aldrig ens ställts inför rätta. Överlevande har frihetsberövats till sjöss och det har visat sig att de var fiskare från regionen.
Trumps påstående att Venezuela skulle vara navet för USA:s drogflöden saknar grund. Enligt oberoende kartläggningar, bland annat från BBC, produceras inte narkotika i Venezuela, och nivåerna av smuggling och konsumtion är bland de lägsta i regionen. Kokain, heroin och fentanyl, de droger som sägs fördärva samhällen i USA har i själva verket blivit ett instrument för dominans och social kontroll från USA-imperialismens sida. Venezuela är i det avseendet ett undantag i Latinamerika, inte ett “narcostate” som Trump påstår.
Trump säger att USA befinner sig i “väpnad konflikt” med karteller, ett försök att tillämpa krigets lagar på brottsbekämpning till havs. Men folkrätten tillåter inte att stater bombar misstänkta civila mål på internationellt vatten, än mindre att de dödar människor utan rättsprocess. Att kalla avrättade människor för “narcoterrorists” gör dem inte till kombattanter. Principen är enkel: ingen får vara både åklagare, domare och bödel på samma gång. Det vi ser idag är CIA:s urgamla skugga över hela Karibien och Latinamerika.
Den militära dimensionen är massiv. USA har idag omkring 10 000 soldater i regionen, en flotta av jagare och F-35-plan stationerade i Puerto Rico, världens största hangarfartyg och ett ubåtssystem i Karibien och attackhelikoptrar nära olje- och gasplattformar. Man ska också lägga till i sammanhanget; en rad militära baser i Colombia, etablerade långt före Gustavo Petros vänsterregering, som fortfarande används av USA:s styrkor och utgör ett hot mot såväl Venezuela som Colombias suveränitet. Denna militära struktur kompletteras av ett politiskt tryck från extremhögern i Venezuela och Miami – ledda av María Corina Machado, mottagare av Nobels fredspris 2025 – som till och med sprider absurda påståenden om att Hamas-medlemmar gömmer sig i Venezuela.
Samtidigt pågår en paradoxal verklighet: medan USA mördar fiskare i Karibien under förevändningen att de är “narkotikasmugglare”, tillåts den amerikanska oljejätten Chevron Texaco att fortsätta sin verksamhet i Venezuela med särskild licens från Washington, trots de hårda sanktionerna. Sanktionerna drabbar det venezuelanska folket, men inte de amerikanska företagen. Här syns imperialismens logik i sin renaste form: det handlar inte om moral, utan om kontroll över resurser. Venezuela sitter på världens största oljereserver, till stor del konventionella och billiga att utvinna. Att Trump växlar upp militärt tryck samtidigt som han avfärdar diplomati och pratar öppet om “erbjudanden” till Caracas tyder mindre på en kamp mot droger och mer på en gammal imperiedoktrin: säkra råvaror och kväva olydiga regeringar.
Familjer i Trinidad och Tobago har krävt bevis efter att fiskare mördats i USA:s attacker. Sociala rörelser i Karibien fördömer utomrättsliga avrättningar och kräver att CARICOM (Karibiska gemenskapen) agerar. Från latinamerikanska ledare har kritiken skärpts; människorättsorganisationer kallar attackerna olagliga. Även i USA ifrågasätter senatorer och kongressledamöter den nordamerikanska presidentens rätt att föra krig utan kongressbeslut. Bernie Sanders har också kallat attackerna ”illegala” och varnat för Trumps “presidentiella militarism”, ett uttryck för den institutionella kris som USA har hamnat i.
Trump har till och med talat om att “jaga och döda” Venezuelas president Nicolás Maduro. Enligt det egna krigsdepartementet har krigsministern Pete Hegseth beordrat att hangarfartyget USS Gerald Ford med stödfartyg blir stationerad i det sydliga kommandot, vilket dramatiskt ökar antalet amerikanska trupper i Latinamerika. Hegseth har försökt rättfärdiga denna militära gangsterism genom att jämföra de mördade fiskarna med “terrorister från Al-Qaida”.
Syftet med Trumpslands beslut att skicka USS Gerald Ford till Latinamerika är, enligt Benjamin Gedan, tidigare rådgivare åt Barack Obama, att “få bort president Maduro”. Han säger till National Public Radio: “Antingen är det här en bluff för att skrämma venezuelanska generaler att avsätta presidenten, eller så är det en verklig förberedelse för något slags krig.” Den före detta FN-chefen Pino Arlacchi konstaterar att Trump ljuger om att droghandeln skulle vara skäl för attackerna, i själva verket är de en del av en strategi för att ta kontroll över Venezuelas naturresurser.
Trumps imperialistiska offensiv riktas också mot Colombia och dess president Gustavo Petro. I september deltog Petro i New York i en demonstration mot Israels folkmord i Gaza. Med en palestinasjal runt halsen och en megafon i handen uppmanade han där amerikanska soldater att ”vägra lyda Trumps order”. Efter att ha kallats ”buse” och ”dålig kille” av Trump svarade Petro att gringon inte ska lägga sig i Colombias inre angelägenheter.
Medierna talar nu om ”spända relationer mellan Bogotá och Washington”. På en presskonferens anklagade Petro högern för att konspirera mot honom och fördömde också USA:s militära operationer i Karibien som ”utomrättsliga avrättningar”, där attacker mot småbåtar utförda av Trumps flotta betecknades som rena mord. Petros svar är otillräckliga, kan man tycka. Colombias regering har varken krävt att de amerikanska militära baserna på landets territorium ska avvecklas eller sagt upp de samarbetsavtal med Nato som ingicks under de tidigare högerregeringarna.
Allt detta måste förstås i ett större sammanhang. Trumps politik markerar en brytning med den ordning av internationella normer och institutioner som etablerades efter andra världskriget. Den ersätts av godtycke, utpressning och våld, den starkes rätt i stället för rättsstatens. Det är en återgång till den koloniala logiken: Latinamerika som USA:s “bakgård”, underkastad dess ekonomiska och militära intressen. Saker och ting måste därför kallas vid dess rätta namn. USA måste sluta med sina påhitt, dra tillbaka sina styrkor och låta Venezuela och hela Karibien vara en fredszon. Varje bomb mot en fiskebåt river sönder folkrätten och hotar att tända en större brand. Blockader och sanktioner måste hävas och Venezuelas självbestämmande respekteras. Det är brådskande.
Ska Sverige fortsätta att vara tyst som en mus?
Självfallet måste man kräva att Sveriges regering ska motsätta sig USA:s militära provokationer och utomrättsliga avrättningar i Karibien, och det nu. Sverige ska även driva på i EU för krav på stopp för USA:s militära upptrappning och för en utrikespolitik som sätter internationell rätt, folkens suveränitet och fred före imperiets maktpolitik.