Vissa landsförvisades, andra återvände till sitt hemland. En blev välkomnad av sin mor som gav honom en bit choklad; en annan stirrade i misstro, driven till vansinnets rand av tanken att han förlorat sin familj – bara för att finna dem stående framför honom. En annan förlorade verkligen förståndet, hans hjärta kollapsade under sorgens tyngd, för när han steg ut upptäckte han att alla hans älskade var borta.
Internationalens medarbetare i Gaza, Mallak Abuhamda, skriver om fångutbytet.
Fokus|Mallak Abuhamda
En man gick fri samma dag som hans älskade bror begravdes under jorden. En annan hade tillbringat trettiotvå långa år i isoleringscell, berövad till och med möjligheten att läsa en enda bok. Andra tillbringade sina dagar med ögonbindel och bojor, förnekades de mest grundläggande mänskliga behoven – oförmögna att gå på toaletten eller lätta sig. Några kom ut till barn som inte längre kände igen dem.
Låt varje öga bevittna detta: alla tragedier, dåtida och framtida, föds ur en och samma orsak – den israeliska ockupationen av Palestina.
Glädje, blandad med tårar, återvände till sjukhusen, hemmen och gatorna när fängelseportarna öppnades och hundratals palestinska fångar frigavs i ett vapenstillestånd och utbytesavtal som fick världen att stanna upp – om så bara för ett ögonblick.
Men bakom de välkomnande scenerna och de tv-sända omfamningarna ligger tusentals osedda berättelser om förlust, om ändlöst väntande, om kroppar och själar ärrade bortom vad någon människa borde behöva uthärda.
Under de första veckorna i oktober 2025 bevittnade regionen ett fångutbyte som en del av försöken att avsluta kriget mot Gaza och bana väg för förhandlingar om den belägrade regionens framtid.
Avtalet innebar att Hamas släppte tjugo israeliska fångar och flera kroppar, i utbyte mot friheten för omkring två tusen palestinska fångar.
Antalet frigivna palestinier uppskattades till mellan 1 700 och 1 900, tillsammans med separata listor över deporterade och dem som skickats i exil utomlands.
De första bilderna av de frigivna palestinska fångarna bar med sig en storm av motstridiga känslor – glädje sammanflätad med sorg. Män och kvinnor kom ut bleka och svaga, deras kroppar märkta av tortyr. Deras kött var besegrat, men deras anda – så ofta – förblev obruten.
Andra upptäckte att namnen på deras älskade försvunnit för alltid – dödade i bombningarna som ödelade deras städer, eller fortfarande förlorade under rasmassorna. För många kom friheten hand i hand med sorg.
En fånge återvände efter ett och ett halvt år för att finna att två av hans bröder dödats i senare flyganfall. En annan, Naji Al-Jaafrawi, bror till den mördade journalisten Saleh Al-Jaafrawi, vann sin frihet bara för att begrava sin bror samma dag.
Vilket grymt öde – att smaka frihet och förlust i samma andetag, att känna glädje fläckad av tårarnas sälta.
Denna berättelse upprepades i hundratals familjer: frihet, ja – men en frihet förlamad av oåterkallelig förlust.
Medan israeliska fångar snabbt återvände hem och omfamnades av sina familjer, var frigivningen av palestinska fångar bunden till komplexa procedurer. Många av de frigivna hade avtjänat livstidsstraff, och hundratals fler var administrativa fångar – hållna utan åtal eller rättegång. Vissa blev till och med tvångsdeporterade, skickade långt från sina familjer och sitt hemland.
Vid frigivningen stod de inför enorma utmaningar: fysiska skador, psykiska trauman och kampen att återintegreras i en värld som gått vidare utan dem. Många led av posttraumatiskt stressyndrom, depression och sömnlöshet, och behövde långvarig vård och rehabilitering. Andra återvände för att finna sina hem förstörda, sina familjer fördrivna och sina försörjningsmöjligheter borta.
Med Gazas ekonomi självt sönderslagen av kriget – hur skulle de kunna hitta arbete eller bygga upp sina liv igen?
Kanske är den grymmaste verkligheten att vissa av de frigivna fortfarande hotas av återarrestering, eller att utsättas för rörelsebegränsningar.
För frihet, i Palestina, mäts inte i öppna dörrar. Det är ett nytt kapitel i en lång mänsklig kamp – ett kapitel skrivet i smärta, motståndskraft och trots.
Hundratals, ja tusentals, har återvänt till livet – men de större frågorna kvarstår: Hur kan en framtid byggas som är värdig deras uppoffring? Hur ska samhällen och nationer konfrontera det kollektiva trauma som ristats in i människors kroppar och minnen? Och vilka garantier kan ges för att sådana orättvisor aldrig ska upprepas?
Till och med döden, här i Palestina, är inte som döden någon annanstans. Till och med kropparna vi tog emot lades inte till vila i frid – de var vittnen till ockupationens brutalitet, berättelser inristade i kött och ben.
När de svarta liksäckarna öppnades var det inte bara dödens lukt som steg, utan grymhetens stank. Vissa var bundna, förblindade och strypta, snaran fortfarande runt halsen som om döden själv vägrade släppa dem, valde att förbli ett tyst vittne.
På bilden: Den unge palestinske mannen hette AbdelQader Siam عبد القادر صيام ,fotot av honom th är taget av en familjemedlem, fotot av honom som död är taget av sjukhusfotografen på Naser Hospital
Kropparna var stympade bortom igenkänning – ansikten krossade, ben brutna, fingrar avskurna som om deras mänsklighet raderats två gånger: en gång i livet, och en gång i döden.
Familjer stod i skräck, stirrade på kroppar de inte längre kunde identifiera – söner som en gång skrattade och talade, nu reducerade till oigenkännliga kvarlevor. Dragen hade försvunnit, ansiktena var smälta under tortyrens piska; endast tystnad återstod, och en bleknande bild i minnet.
Utan rättsmedicinska laboratorier, utan DNA-testning, utan modern utrustning kunde vi inte ens namnge våra döda. Vi begravde dem som namnlösa, utan avsked, utan identitet. Endast jorden vet vem den håller, och Gud ensam vet hur många mödrar som fortfarande väntar på söner som aldrig kommer återvända.
Här i Palestina torteras till och med våra döda två gånger – en gång när deras liv tas, och igen när vi inte längre kan känna igen deras ansikten.
I detta land som blivit en öppen kyrkogård är smärta inte längre en händelse – det är livet självt.
Här är de tidigare artiklarna från Internationalens medarbetare i Gaza:
”Hej, jag heter Malak Abuhamda och det här är min historia inifrån Gaza” – Internationalen”.
Malak Abuhamda: ”Jag berättar med smärta hur jag nästan förlorade min lillebror Mahmoud” – Internationalen.
Berättelser inifrån Gaza – Från en avhuggen hand växer en dröm fram – Internationalen
Ahmed… När hungern blir till tystnadens språk – Internationalen
Trädets sista skugga – Internationalen
SOS Gaza – där skadade och döda får dras av åsnekärror – Internationalen
Stöd Internationalen på plats inne i Gaza! – Internationalen⸻
Hur ska barnen i Gaza klara skolan i tältlägren? – Internationalen
När frön planteras bland tälten… växer livet – Internationalen
I Gaza väntar inte kärleken på att freden ska återvända – Internationalen
Duha har tvingats flytta nio gånger – Internationalen
I Gaza är havet inte längre en symbol för tröst eller glädje – Internationalen
Flykten… Ett sönderslaget minne av hemmet – Internationalen
När tornen kollapsar, kollapsar också våra minnen – Internationalen
Barnfotografen Yahya blev martyr i Gaza – Internationalen
Gaza: födelse på gatan – Internationalen
Youssef, sju år, blev en symbol för Gazas dödade barn – Internationalen