Youssef, sju år, blev en symbol för Gazas dödade barn

En kraftig explosion skar genom luften. Marken skakade. Kvarteret kollapsade till ruiner. Mamman sprang och skrek: ”Youssef! Youssef!” Men ingen röst svarade, ingen liten hand räckte henne handen. Platsen var inget annat än förstörelse, utspridda leksaker, blod och minnen.
Mallak Abuhamda, Internationalens medarbetare i Gaza, berättar här historien om Youssef, sju år.

Fokus|Mallak Abuhamda

Hans hår var lockigt och vackert. Det här är Youssef, Gazas barn som fick världen att gråta. Youssef, den sjuårige pojken från Khan Younis, bodde med sin enkla, kärleksfulla familj. Han var glad, full av skratt och drömde om att bli läkare som sin far, som arbetade på Nasser Hospital. Den där morgonen i oktober 2023 berättade han för sin mamma att han var hungrig. Hon stängde dörren bakom honom så att han skulle vara säker medan hon gick till grannarna för att hämta några tomater att laga till honom, det fanns ingen mat kvar i huset. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att de där få minuterna skulle vara det enda som skilde henne från den eviga förlusten.

En kraftig explosion skar genom luften. Marken skakade. Kvarteret kollapsade till ruiner. Mamman sprang och skrek: ”Youssef! Youssef!” Men ingen röst svarade, ingen liten hand räckte henne handen. Platsen var inget annat än förstörelse, utspridda leksaker, blod och minnen.
Grannar berättade för henne att ambulanser hade tagit de sårade och döda, så hon sprang till sjukhuset med en skör tråd av hopp. Genom korridorerna upprepade hon sina ord till alla hon mötte: ”Hans namn är Youssef… sju år gammal… Han har lockigt vackert hår.” Men hoppet räckte inte. Youssefs pappa, som var läkare, gick in på bårhuset för att identifiera kropparna. Där fann han sin son liggande fridfullt, med ansiktet täckt av damm, hans små anletsdrag ännu mjuka och oskuldsfulla, som om han bara sov, omedveten om att hela världen hade gått sönder efter hans bortgång.

Hans mor sa senare: ”Jag hoppades att jag skulle hitta honom vid liv, men jag fann honom borta. Kriget gick fortare när det gällde att ta honom ifrån mig, ur mina armar. ”Youssefs berättelse skar genom hjärtan runt om i världen och blev en symbol för Gazas barn som förlorade sina liv i detta ändlösa krig. Han var bara ett barn, han älskade att leka, att skratta, men han förvandlades till en liten,livlös kropp under spillrorna, hans vackra ansikte syntes knappt, som om han fortfarande drömde. I det ögonblicket var det inte bara hans mamma som grät. Världen grät med henne och varje mor som väntar på ett barn som aldrig kommer tillbaka. En fars brutna röst, Youssefs pappa berättade senare om den svåraste dagen i hans liv:
– Jag har tre barn, Jouri, Hamid, och mitt yngsta, Youssef, sju år. Min fru äregyptisk-palestinsk. Hon och barnen har egyptiskt medborgarskap genom sin mamma, som kommer från Ash Sharqia i Egypten.Jag arbetar som radiolog på Nasser Hospital. Samma dag som bombningen ägde rum arbetade jag ett 24-timmars akutskift. Youssef frågade mig alltid om mitt arbetsschema, räknade ut vilken tid jag skulle gå och när jag skulle komma hem. Varje gång jag gick till jobbet kramade han om mig och kysste mig. Han var alltid den förste som sprang in i min famn när jag kom tillbaka.”

Han gjorde en paus och fortsatte sedan:
”Den 15 oktober, innan jag åkte till jobbet, kramade han mig hårt och ropade till sin mamma och sina syskon: ’Kom! Familjekram!” Vi stod alla tillsammans och höll om varandra. Två timmar senare hörde jag en kraftig explosion. Det var inte långt från sjukhuset, jag visste att det var i vårt kvarter. Jag fick panik och började ringa min fru. Första gången svarade hon inte. Andra gången hörde jag skrik .Jag sprang till akuten och såg min fru och mina barn gråta. Jag frågade om Youssef, men ingen ville svara. De vände bort sina ansikten. Sedan såg jag en fotograf som visade bilder på de skadade. Jag kände genast igen Youssef på hans kläder. Jag skrek: ”Det är han! Var är han?» Mannen sänkte huvudet och sa ingenting. En annan person sa lugnt: ’Han fördes till bårhuset.'”
Faderns röst bröts:
– När jag kom fram till bårhuset stod mina kollegor vid dörren med ögonen fulla av sorg. Jag kunde inte röra mig. De var tvungna att hålla fast mig för att jag inte skulle kollapsa. Där inne hittade jag Youssef och hans kusin, bara två år äldre, liggande sida vid sida. Hans kusins kropp var söndersliten, knappt igenkännlig. De andra var också skadade, brutna ben, brännskador, splitterskador.
– Jag kunde inte berätta det för hans mamma. När hans bror fick reda på det bröt han ihop. Hans mamma var i chock och sprang från den ena avdelningen till den andra och frågade alla. När hon fick reda på det insisterade hon på att få träffa honom en sista gång.
Och jag, jag försökte stoppa Youssefs mamma men hon vägrade. Hon kysste honom, rörde vid hans ansikte, viskade hans namn. Det ögonblicket knäckte oss alla. Youssef var älskad av alla, hans familj, hans vänner, mina kollegor, till och med min far avgudade honom. Må Gud förbarma sig över min lille pojke.”

Youssef drömde om att bli läkare, här är han på skolexamen.

Och sedan, med tårar i ögonen, sa pappan: ”Jag har förlorat allt, mina släktingar, mitt hem, mitt liv, men den största förlusten är min son, min älskade Youssef.En berättelse som världen aldrig kommer att glömma, Youssefs berättelse sträckte sig utanför Gazas gränser. Det spred sig som en löpeld över sociala medier, hans mors ord förvandlades till ett rop på mänsklighet, en spegel som reflekterade den outhärdliga smärtan hos Gazas barn. Det är inte längre bara berättelsen om en mor som förlorade sin son;Det är berättelsen om varje förälder som fruktar att de kan förlora sin nästa. I Gaza dör inte bara barn, själva oskulden begravs med dem.

När Youssefs namn uttalas i dag är det inte som ett nummer bland martyrerna, utan som en symbol för ett barn som älskade livet, men som kriget aldrig lät växa. Som om såret inte var djupt nog slog tragedin till igen: i februari 2024 gjorde israeliska styrkor en räd mot Nasser Medical Complex och arresterade Youssefs far, Dr. Mohammed Abu Mousa, medan han var i tjänst. En av soldaterna pekade på honom, och han fördes bort med våld. Hans hustru Rawan sade förtvivlat:
– De tog mitt livs kärlek. Mitt hjärta krossades.