Senaste månaden har det varit väldigt mycket skriverier om Stegra i Boden. Företagsledningen turnerar blanda långivare för att få in nytt kapital. Gamla långivare har börjat anlita krishanteringskonsulter. Det finns många tecken på att Stegra kan bli ett nytt Northvolt.
För att få ett bredare perspektiv på det här har Internationalen pratad med guldspadevinnande Arne Müller, författare till Norrsken – drömmen om den gröna industrin och Norrlandsparadoxen. Få har på djupet analyserat den gröna omställningen så som Arne Müller och gjort honom till hedersmedlem i Naturskyddsföreningen. Lägg där till ett norrlandsperspektiv, som minst sagt passar ämnet för dagen.
Intervju|Patrik Olofsson
Internationalen: De har varit ett väldigt fokus på den gröna omställningen och om det skett något av en ”nyindustrialisering” i Sverige.
Arne Müller: Ja, Norrbottens- och Västerbottens län har ju varit föremål för de flesta nya industrisatsningar de senaste tio åren. Och för tio år sedan var räntorna låga, det fanns mycket kapital som letade objekt och det fanns också en potentiell grön industri, där den som är först ut på marknaden kan göra väldigt stora vinster. Det är lite det löftet de ursprungliga investerarna fick i både Northvolt och Stegra att det vara stora anläggningar som snabbt skulle upp i full produktion med en ny produkt i en växande marknad. Det skulle ge stora vinster och att pengarna skulle komma tillbaka snabbt. Riktigt så har det ju inte blivit.
Internationalen: Att det är så många som har sökt sig till norra Sverige; vad beror det på?
Arne Müller: Det finns flera orsaker. Den viktigaste är tillgången på billig el. Om Stegras stålverk byggs ut som planerat kommer det att kräva 14-15 TWh el årligen. Det är drygt tio procent av hela Sveriges nuvarande elanvändning. En annan faktor var att flera kommuner hade förberett stora industriområden med billig industrimark med goda förutsättningar för anslutning till elnätet. Ser man vart och ett av de stora industriprojekten för sig räcker elen, men lägger man ihop elbehoven för de större industrier som planeras i Norrbotten och Västerbotten behövs det omkring 100 TWh. Då kommer det att krävas en stor utbyggnad av elproduktionen. Landbaserad vindkraft är det billigaste alternativet och därför det som industrierna är mest intresserade av.
Arne Müller är författare till bland andra Norrsken – drömmen om den gröna industrin och Norrlandsparadoxen. Han är Guldspadevinnare och hedersmedlem i Natiurskyddsföreningen.
Internationalen: Det är ju enorma mängder el!
Arne Müller: Ja, och det är lite av den gemensamma nämnaren för satsningarna i norra Sverige; de är ofta väldigt energikrävande; gruvor, stålverk, serverhallar, vätgasproduktion o s v.
Internationalen: Har samhället en beredskap för det här?
Arne Müller: Under den första vågen av industrialisering i norr för mer än 100 år sedan byggde företagen också upp samhällena kring fabriker och gruvor. Det har dagens företag inga som helst planer på. Undantaget är förstås LKAB, som måste engagera sig i detta när Malmberget och stora delar av Kiruna måste flyttas på grund av gruvorna. Samhällsbyggandet måste kommunerna ta hand om. De senaste åren har visat att de inte har en chans att klara de enorma uppgifter de ställs inför. Skellefteå är en relativt rik kommun, men klarade inte att bygga tillräckligt med bostäder. Lösningen blev mer än 2000 boenden i baracker, där människor bodde på runt tio kvadratmeter under lång tid i väntan på permanenta bostäder.
– När det saknades bostäder blev inflyttningen inte tillräckligt stor, vilket ledde till en stor brist på arbetskraft, inte minst inom äldreomsorg och sjukvård. Kommunen gjorde stora investeringar, som skulle betalas av ett växande invånarantal och större skatteintäkter. Northvolts konkurs innebär att den förutsättningen helt har ändrats. Nu har Skellefteå tappat 2000 invånare sedan förra hösten.
– Om det är svårt för en kommun som Skellefteå att hantera industriprojekt i den här storleken så är förutsättningarna betydligt sämre på platser som Boden, Gällivare eller Ludvika.
– När det gäller elbehoven märks bristen på samhällelig planering tydligt. Ett exempel är att det saknas regler och planering kring produktion av vätgas. Det här skulle kunna bli till en utjämnande faktor i ett elsystem med mycket vind och solenergi, d v s att det produceras vätgas när det finns överskott på el, men att det också går att stoppa produktionen kalla vinterdagar när det är brist på el. Men det förutsätter att det finns lagringskapacitet. Hittills är LKAB ensamma om att planera för detta.
-I Stegras fall har det också visat sig att den bristande kapaciteten på Malmbanan ställer till det. Företaget hade räknat med att få köpa järnmalmpellets av LKAB, men det gick inte för att LKAB gjorde bedömningen att man inte kunde transportera mer på Malmbanan. Istället måste Stegra nu importera pellets från Kanada och Brasilien.
Internationalen: Finns det några goda, eller mindre dåliga, exempel?
Arne Müller: Jag tycker det är intressant att titta på Hybrit – ett bolag som ägs gemensamt av LKAB, SSAB och Vattenfall. Man startade 2017 och man ska ta fram fossilfritt stål med hjälp av vätgas. Man har gått från laboratioret, till att bygga en ”pilotanläggning” i Luleå. Nu tar man ett till mellansteg med en ”demonstrationsanläggning” i Gällivare, innan bygger en riktigt stor anläggning. Det kan ta 15 år innan man har kommit så långt. Det kan man jämföra med Stegra som siktar på produktion i full skala direkt. Det kanske lyckas, men det är klart att riskerna är större.
Internationalen: ”Den osynliga handen” – marknaden – verkar inte kunna hålla så många bollar i luften?
Arne Müller: Det är det som är elefanten i rummet, eller snarare elefanthjordar i rummet. Men det stannar inte där. Om man säger att samhället har dragit sig tillbaka i ena spektrat av frågan; hur får vi fram mer grönt stål, mer vätgas o s v, så har vi inte ett riktigt effektivt sätt att få det att fungera om det väl kommer igång. Det är ju klart att grönt stål är dyrare att framställa jämfört med traditionell stål. Sättet man vill få det att fungera är att styra marknaden med utsläppsrätter. Traditionellt stål kommer kräva köp av utsläppsrätter och på sikt bli dyrare…. i teorin.
Internationalen: Vilket inflytande har lobbyisterna över utsläppshandeln?
Arne Müller: Lobbyisterna har ett enormt inflytande. Grundtanken är att industrin ska köpa rätten att släppa ut och ju mer koldioxid en verksamhet släpper ut, ju mer utsläppsrätter måste man köpa. Teorin är att det ska driva upp priset på förorenande produkter och göra gröna produkter mer konkurrenskraftiga. Men industrins lobbyister hävdar alltid att man hamnar i konkurrensmässigt underläge och hotar att flytta verksamhet utanför EU. Industrin har aldrig behövt betalat fullt pris för utsläppsrätterna; de har antingen varit gratis eller kraftigt rabatterade. Bilindustrin har redan lyckats försvaga tempot i omställningen från fossila bilar. Det är långt ifrån självklart att andra delar av klimatpolitiken kommer att ligga fast.
Internationalen: Det låter som försöken att låta marknaden lösa det här inte funkerat så bra?
Arne Müller: Som jag sa; det här är elefanten i rummet.
Läs mer om Stegra, Northvolt, omställningen och krisen för den gröna kapitalismen: