Den svenska högerregeringen driver i dag en migrationspolitik som i praktiken dikteras av Sverigedemokraterna.
I fråga efter fråga har Tidöpartierna böjt sig för SD:s ideologiska linje, vars rötter finns i den rasbiologiska vit makt-miljö som en gång samlades under parollen ”Bevara Sverige svenskt”
I en tid då hatet blivit politikens valuta är kommunernas motstånd ett ljus, skriver Alex Fuentes.
Kommentar|Alex Fuentes
Den senaste manifestationen av detta är regeringens så kallade återvandringspolitik. Under förevändningen att främja ”frivillig återvandring” vill man betala människor hundratusentals kronor för att lämna Sverige, en ”svensk” variant av samma nationalistiska och rasistiska politik som den globala extremhögern för fram i länder som USA, Frankrike, Italien och Ungern. I USA har Trumpismen gjort invandraren till syndabock för kapitalismens kriser; i Sverige gör SD och deras allierade exakt samma sak. När välfärden krackelerar, när bostadsbristen förvärras, när sjukvården går på knäna, då pekar regeringen finger mot den arbetande migrant som håller systemet flytande.
Regeringens nationella samordnare Terésa Zetterblad har fått i uppdrag att övertala landets kommuner att medverka i återvandringsprojektet. Det handlar inte om förmodad integration, utan om att driva bort delar av befolkningen. Förslaget innebär ett återvandringsbidrag på 350 000 kr per vuxen, upp till 600 000 för en familj vilket i praktiken är ett fuck off-bidrag, som DN:s Kristina Lindquist kallat det.
Samtidigt visar regeringens egna utredningar att åtgärden är dyr, ineffektiv och kontraproduktiv. Den riskerar att underminera tilliten till välfärden. Vänsterpartiets riksdagsledamot, Tony Haddou, har rätt när han säger att detta är ett symbolpolitiskt projekt som bygger på samma rasistiska logik som genomsyrar SD:s hela idévärld: att vissa människor aldrig kan bli ”riktiga svenskar”. Men högern bryr sig inte om fakta. Som forskaren Tony Johansson visat i en rapport från Katalys har invandringen bidragit till att hålla uppe Sveriges produktivitet, stärkt välfärden och motverkat befolkningsminskning. Invandrad arbetskraft bär upp vård, transport och utbildning, områden som skulle kollapsa om regeringens drömmar om återvandring blev verklighet.
Men något håller på att hända. Kommun efter kommun, från Jokkmokk till Malmö, säger nu ”tack men nej tack” till regeringens återvandringsmöten. Det började i Sápmi, i Kiruna, Jokkmokk och Gällivare och spred sig snabbt över landet. I dag har 122 kommuner sagt tack, men nej tack. Kommunalrådet Roland Boman i Jokkmokk skrev: ”Jokkmokk kommer inte att bistå de krafter som driver regeringens politik gentemot våra medmänniskor. Den förda politiken är inte svensk. Den baseras på ett osvenskt sätt att se på människor och deras värde.” Det är ord som bär tyngd. Kommunerna i norr vet att denna politik inte bara är omoralisk, den är ekonomiskt självmord. I glesbygdskommuner där vården redan lider brist på personal vore det fullständigt vansinne att ”skicka hem” människor som utgör ryggraden i välfärden.
Det kommunala upproret är inte ett vänsterinitiativ i sig, men det visar hur även institutioner – i vissa fall styrda av borgerliga partier – kan tvingas agera i motsatt riktning mot det högerextrema styret när verkligheten knackar på dörren. När människor i kommunerna ser sina arbetskamrater, grannar och vänner pekas ut som oönskade, då reagerar man. Då blir det uppenbart att Tidöpolitikens människosyn står i direkt konflikt med det samhälle som faktiskt hålls samman av solidaritet, inte hat. Samtidigt måste vänstern, särskilt Vänsterpartiet, inse att detta inte handlar om ”identitetspolitik” utan om klass. Den svenska arbetarklassen består i dag till stor del av människor med rötter i andra länder. Att försvara deras rätt att leva och arbeta här är att försvara hela arbetarklassens rättigheter. Motstånd underifrån är en påminnelse om solidaritetens kraft.
Åkessons och Kristerssons politik följer samma ideologiska mall som Trump, Le Pen, Meloni och Orbán. Kapitalismens kris skylls på ”den andre”, medan den verkliga makten, storföretagen, bankerna och den globala kapitalismen går fria. Trumpismen i svensk kostym. Denna linje är gammal som gatan: att splittra arbetarklassen genom att ställa arbetare mot varandra. Men varje gång folk vägrar spela med i detta spel, varje gång en kommun säger nej, varje gång en fackförening vägrar låta sig splittras, då skakar den rasistiska grunden under regeringen.
Det är symboliskt att motståndet började i Sápmi. Regionen har i generationer stått upp mot kolonial exploatering, mot centralmaktens förtryck och för rätten till liv och värdighet. När norra Sverige säger nej till att delta i regeringens människofientliga politik, är det mer än en administrativ vägran, det är ett moraliskt uppror och det borde inspirera resten av landet. I en tid då hatet blivit politikens valuta är kommunernas motstånd ett ljus. Det visar att Sverige inte är förlorat till reaktionära krafter. Det finns fortfarande en vilja att stå upp för människovärdet, för solidaritet och för ett samhälle där alla får plats. Det är inte invandrarna som förstör samhället, det är den högerextrema politiken som hotar att förstöra det samhälle vi byggt tillsammans. Låt därför kommunernas uppror bli början på något större: ett organiserat motstånd underifrån, där fackföreningar, föreningar och partier tillsammans sätter stopp för högerns rasistiska projekt.