Kanske gick det en våg av förhoppningar om förändring bland de socialdemokratiska gräsrötterna i förra veckan när den omfattande kritiken inom rörelsen mot de absurda konsekvenserna av migrationspolitiken tvingade partiledningen till en mindre pudel.
Magdalena Anderssons medverkan i söndagens Agenda stäckte varje sådan dröm.
Kommentar|Kjell Östberg
Jo, precis som Ebba Busch och Johan Forsell tycker hon inte att det är en bra idé att utvisa åtta månaders spädbarn ensamma. Men hon viker inte en tum från samsynen med Tidöregeringen om den strama migrationspolitiken.
Och i inslaget efteråt försäkrade hennes kronprinsessa, Teresa Carvalho att hon kommer att fortsätta att övertrumfa justitieminister Strömmer om en mer repressiv kriminalpolitik. Antalet fångar ska fyrdubblas, att forskning och personal menar att allt tyder på att det kommer att bli kontraproduktivt intresserar henne inte.
De svenska socialdemokraterna bidrog en gång aktivt till att utveckla den idé som mer än någon annan vunnit anklang hos arbetarklassen: Ett program som gav breda samhällsgrupper skydd mot kapitalismens kriser. Den gemensamt ägda solidariska välfärdsstaten, ställd utanför marknadens direkta inflytande, som centrum, verktyg och bas för ett samhälle byggt på jämlikhet, jämställdhet och minskade sociala klyftor.
När partiet från 1980-talet valde att knyta sin politik till den nyliberala dagordningen skulle politiken inte längre vara en motvikt till kapitalismens brister utan istället underlätta för marknadskrafternas expansion. Och välfärdsstaten skulle inte längre vara en plattform för gemensamt ägande och minskade sociala klyftor.
Priset har varit högt. Det handlar inte om en uttunning av en traditionell reformistisk politik, det handlar om en omdefiniering av partiets hela struktur och profil.
När socialdemokratin förlorat sin roll som den som företräder arbetarklassens intressen och när den brutit med sina politiska och programmatiska rötter återstår bara ett maktparti utan ideologisk kompass. En tydligare illustration Magdalena Anderssons framträdande i söndags är svår att tänka sig.
Det handlar inte bara om den principlösa anpassningen till högerns dagordning när det gäller migration och kriminalitet (Ja, anslutningen till Nato hör också hit).
Det handlar också om avsaknaden av perspektiv efter valet.
Ett halvår före valet tyder ju mycket på att Socialdemokraterna i en eller annan form kommer att återta regeringsmakten. Å andra sidan finns fortfarande möjligheten att väljarna, precis som 2022, på valdagen kommer att föredra originalet och åter rösta fram en Tidöregering, hellre än en hållningslös Socialdemokrati.
Men även om Magdalena Andersson får chansen att bli statsminister är det en öppen fråga hur denna regering kommer att se ut. En rent röd-grön med vänsterprägel? En mittenregering, där Centerpartiet får ett avgörande inflytande? Eller, som flera ledande Socialdemokrater nu verkar föredra, den stora koalitionen med Moderaterna.
Att alla dessa utfall idag är realistiska (även om det röd-gröna blivit allt mindre troligt) är den avgörande bekräftelsen på att den svenska socialdemokratin, i 75 år Sveriges ledande politiska kraft har omvandlats till ett principlöst maktparti. Förutom stram migrationspolitik och repressiv kriminalpolitik torde det inte finnas någon programpunkt som partiet inte är berett att kompromissa bort.
För att få vara en del av makten är partiet idag istället berett att göra långtgående eftergifter också om det som en gång varit partiets hjärtefrågor. Det är knappast för en sådan politik man entusiasmerar partiets gräsrötter att knacka dörr i vår.