COP29 är avslutat. Konferensen blev, precis som Greta Tunberg befarade, en Greenwashing-föreställning. Militarismens förödande påverkan på klimatet fanns inte ens med på dagordningen. Svenska Freds påpekade inför mötet att de enorma resurser som läggs på global upprustning måste omfördelas för att bekämpa klimatkrisen.
Kommentar|Gay Glans
Så nog finns det anledning att vara bekymrad. För egen del är jag inte särskilt orolig, men för mina barns, barnbarns och de yngre generationernas framtid känner jag djup oro. Redan 1962 larmade Rachel Carson, med ”Tyst Vår”, (i Sverige 1963) om hotet mot ekosystemen och flera fågelarter. På den tiden fanns inte klimatkrisen på agendan. Idag riskerar människan, tillsammans med miljontals andra arter, att försvinna in i historiens absoluta mörker.
Under sina 4,5 miljarder år har jorden genomgått fem stora massutrotningar av arter, samtliga orsakade av naturliga fenomen. Till och med asteroidnedslaget för 66 miljoner år sedan, som utrotade majoriteten av allt liv, var ett naturligt fenomen. Forskare uppskattar att hastigheten på artdöden idag är tusen gånger snabbare än den naturliga takten.
Trots att Karl Marx samtid inte kände till massutrotningarna eller den nuvarande klimatkrisen, förstod han de grundläggande mekanismerna bakom kriserna i modern tid: Kapitalismens strävan efter ständig tillväxt, kombinerad med profitkvotens fallande tendens och överproduktion, leder till återkommande kriser. Vissa mindre allvarliga, medan andra, som världskrig och klimatkatastrofen, är existentiella.
Om världens koldioxidutsläpp begränsades till den fattigaste delen av befolkningen skulle vi inte haft någon klimatkris. Om utsläppen från de 10 rikaste procenten försvann, skulle klimatförändringarna vara försumbara. Det är inte den indiske bonden eller den kinesiske och thailändske arbetaren som orsakar problemen.
Sommaren 1972 liftade jag genom Europa. Efter två fantastiska år på Biskops Arnös folkhögskola – i kontrast till skitåren i grundskolan och på fabriken – trodde jag på framtiden. Trots att Vietnamkriget rasade som värst och miljöförstöringens omfattning tedde sig alltmer skrämmande, var jag optimistisk. Jag tillhörde Woodstockgenerationen som trodde att problemen, hur stora de än var, kunde lösas genom motstånd och engagemang. Idag lider många unga av en bristande framtidstro.
Samtidigt som jag liftade genom Frankrike hölls världens första internationella miljökonferens i Stockholm, på initiativ av Olof Palme. Dagligen följde jag konferensen via fransk media. För första gången diskuterades miljöproblemen som en global angelägenhet. Klimatförändringarna var dock en icke – fråga på konferensen. Det begränsade antal forskare som insåg vad som var på väg befann sig i medieskugga.
Med Rachel Carsons ”Tyst vår” och Stockholmskonferensen tog den internationella miljörörelsen ytterligare fart. Borta var tiden då miljöhänsyn likställdes med det vi lärde oss i skolan på 1960-talet: Kasta inte skräp i naturen, bryt inga kvistar i granplanteringen och gå absolut inte på nysådda åkrar.
Greta Thunberg hade rätt – förväntningarna på COP 29 var små, och därför är besvikelsen också liten. Mänskligheten har genomlevt svåra kriser förr. När läget har sett som allra tuffast ut har människor organiserat sig till motstånd. Ungdomsrörelser som FFF, visar att dysterhet kan omvandlas till en kraft som tvingar fram förändringar.