Paris och Marseille förblev i vänsterns händer i de franska kommunalvalen den 15 respektive 22 mars 2026. I Lyon och andra större städer var det ofta gröna eller socialdemokratiska kandidater som dominerade, ibland i koalitioner.
Kommentar|Alex Fuentes
Valen hölls i två omgångar, där den avgörande andra omgången ägde rum den 22 mars. La France Insoumise (LFI) gjorde oväntat starka resultat i flera storstäder – Paris, Lyon och Marseille. Samtidigt vann vänsterreformistiska krafter; socialdemokrater, gröna och kommunister i många städer, ofta genom att distansera sig från den mer radikala vänstern representerad av LFI. Vänstern som helhet klarade sig alltså väl i flera urbana områden, men LFI är ännu inte dominerande inom vänsterblocket.
Paris nye borgmästare är socialisten Emmanuel Grégoire, som fick 53,1 procent av rösterna. Han var vice borgmästare i Paris mellan 2018 och 2024 och har varit ledamot av nationalförsamlingen sedan 2024. Den franska huvudstaden har därmed fortsatt sin över 25 år långa period under vänsterstyre. Den urbana väljarkåren röstade inte högerextremt, tvärtom stoppades Rassemblement National i nästan alla storstäder.
LFI vann visserligen i få större städer, men nådde betydligt starkare resultat i förorter och arbetarklassområden, exempelvis Saint-Denis. Där ägde en betydande vänsterseger rum redan den 15 mars. Saint-Denis, en historisk industriförstad norr om Paris, belägen vid Seine i departementet Seine-Saint-Denis, valde Bally Bagayoko till borgmästare med 50,77 procent av rösterna.
Bagayoko, en svart man av maliskt ursprung och uppvuxen i området, besegrade den socialistiske favoriten och avgående borgmästaren Mathieu Hanotin, som endast fick 32,70 procent. Eftersom Bagayoko vann direkt i första omgången blev det inget omval. Med denna seger tog LFI kontroll över en av de största städerna i Parisregionen, något som förändrar den franska vänsterns politiska geometri.
Detta är första gången LFI vinner i en stad med över 100 000 invånare. Bagayokos livsbana – migration, uppväxt i arbetarklassområden, studier och arbetslivserfarenhet – är inte en konstruerad kampanj kring ett CV, utan speglar erfarenheterna hos miljontals människor i Europas marginaliserade områden.
Bagayoko anlände till Frankrike vid fem års ålder, växte upp i en stor familj och arbetade redan som 15-åring som marknadsförsäljare. Senare studerade han geopolitik vid universitetet Paris 8. Hans politiska engagemang började 2001 som kommunfullmäktigeledamot med ansvar för idrott, och senare även sysselsättning, utbildning och social integration. I kommunalvalet 2020 ledde Bagayoko LFI:s lista och fick cirka 18 procent i första omgången, men drog sig tillbaka inför den andra. Socialistpartiet vann då valet och avslutade 75 år av kommunistiskt styre i staden.
Sex år senare återvände Bagayoko med en ny strategi. Han byggde koalitionen “Ensemble, retrouvons l’espoir!” och enade LFI, kommunistpartiet och det lokala kollektivet Seine-Saint-Denis au Cœur. Genom att undvika vänsterns splittring och bedriva en stark gräsrotskampanj nådde han områden där Jean-Luc Mélenchon fick över 60 procent i presidentvalet 2022.
Efter segern beskrev invånare honom som ödmjuk och genuin – en person som människor identifierar sig med. Han är fyrabarnspappa, arbetarklassförankrad och inte handplockad av en elit i Paris. Hans popularitet bland unga är inte resultatet av en kommunikationsstrategi, utan av årtionden av lokal närvaro. Han kan röra sig i stadens alla områden och blir igenkänd som någon som förstår invånarnas verklighet.
Saint-Denis har en av de högsta fattigdomsnivåerna i regionen: 38,6 procent av hushållen lever under fattigdomsgränsen, och bland unga är siffran omkring 50 procent. Samtidigt bor människor från omkring 150 olika nationaliteter i staden. När Bagayoko under kampanjen sade att Saint-Denis ”representerar allt som extremhögern hatar” och att staden står för ett samhälle för alla, beskrev han en social verklighet som står i direkt motsättning till högerextremisternas budskap.
Bagayokos seger sker i ett sammanhang där extremhögern växer i Europa. Den nationalistiska och främlingsfientliga diskursen har stärkts i takt med kapitalismens allt djupare kris. I det läget är det politiskt betydelsefullt att en stad som Saint-Denis väljer en svart borgmästare med rötter i området och koppling till LFI redan i första omgången.
Under valrörelsen anklagade socialdemokraterna Bagayoko för kopplingar till narkotikahandel, anklagelser som LFI beskrev som uttryck för klassförakt och rasism. När en svart man vinner i ett europeiskt arbetarklassområde möts det ofta av misstänksamhet. Kopplingen mellan svarthet, bostadsområde och kriminalitet är en djupt rotad mekanism för politisk stigmatisering.
Rasifierade kandidater i Europa bär en dubbel börda: de måste bevisa sin kompetens i högre grad än vita kandidater och möta större politiskt motstånd. När de väl vinner förklaras deras framgång ofta som ”identitetspolitik”, snarare än som resultat av politiskt förankrat arbete. Segern i Saint-Denis visar att politisk förändring är möjlig. Arbetarklassens och de rasifierade områdenas invånare har en egen röst och förmågan att föra den in i institutionerna. Mångfald försvagar inte en politisk rörelse, den kan göra den vinnande.
LFI har historiskt saknat stark lokal förankring. Det håller nu på att förändras. Partiet, som tidigare byggt sin styrka främst genom presidentval och parlamentariskt arbete, börjar etablera sig på kommunal nivå, i vardagens institutioner och lokala maktstrukturer. Detta skifte är strategiskt avgörande. Presidentvalet 2027 närmar sig, och under parollen “La nouvelle France” försöker LFI nu omsätta sina idéer i konkret territoriell närvaro. Kommunalvalen 2026 kan därmed ses som ett första steg i denna omvandling.
Bilden: Saint-Denis, en historisk industriförstad norr om Paris, belägen vid Seine i departementet Seine-Saint-Denis, valde Bally Bagayoko till borgmästare med 50,77 procent av rösterna.