Inte många trodde väl att vi skulle få se den socialdemokratiska valaffischen från 1985 igen. Den närmast parodiska där en välkammad yuppie i öppen bil med dalmatinerhund och vattenskidor säger: ”Jag röstar på Socialdemokraterna för jag vill ha ordning på Sveriges ekonomi!” Bilden som andades börsklippare, nyrikedom och personlig framgång, så långt man kan komma från sossegrått folkhem, fackföreningar och miljonprogram. Affischen som blev en symbol för socialdemokraternas uppslutning bakom det nyliberala systemskiftet och att partiledningen fått övertaget mot LO i ”Rosornas krig”.
Inrikes | Lars Henriksson
Efter Finanspolitiska rådets skarpa kritik av Tidöregeringen har bilden åter plockats fram ur gömmorna. I dagspressen sprids den nu av socialdemokratiska PR-byråer för att påminna om vem som kan få ”ordning på Sveriges ekonomi.” Och nog förtjänar den borgerliga politiken att kritiseras. En politik där vård, skola och omsorg satts på svältkost medan skatterna sänkts för de rikaste och pengar vräkts över krigsindustrin. Bara under den gångna mandatperioden har statens intäkter minskat med över hundra miljarder genom sänkta skatter. Men det är inte det kritiken handlar om, varken från Finanspolitiska rådet eller socialdemokraterna.
Finanspolitiska rådet
Finanspolitiska rådet tillsattes 2008 av dåvarande finansministern Anders Borg (M) och dess uppgift är att bevaka att regeringen följer det så kallade finanspolitiska ramverket. Detta är ett antal regler för statsbudgeten som riksdagen beslutade om 1996 för att, som det hette, skapa en ”stram budgetprocess”. På ren svenska betyder det att staten ständigt ska tvingas hålla tillbaka utgifterna för att kunna sänka skatterna för dem som har det bäst ställt.
Expertvälde
Detta var ett steg i att flytta den ekonomiska debatten bort från politiken. Från att gälla olika åsikter om hur samhällets resurser skulle användas till en teknisk fråga där ett särskilt utvalt ekonomiskt prästerskap uttydde de nyliberala dogmerna. Allt utom räckhåll för vanligt folk. Ytterligare ett steg tog riksdagen 1999 när riksbanken – och därmed penningpolitiken – blev oberoende av de demokratiskt valda organen och lades i händerna på så kallade opolitiska experter. Det är alltså inte för att regeringen fört en politik som drabbar arbetare och låginkomsttagare eller för att den vräker miljarder över militären den nu får kritik. Utan för att den inte tillräckligt slaviskt har hållit fast vid de nyliberala principerna. Till exempel har de lagt rustningskostnaderna och stödet till Ukraina – också detta till största delen vapen – utanför ”ramverket”.
Blå dunster
Liksom alla finansministrar under de senaste 40 åren försöker Svantesson också blanda bort korten genom att vädja till vår erfarenhet av personlig ekonomi. De flesta vet att vi måste hålla igen när pengarna tryter i slutet av månaden. Men en stat och ett hushåll är helt olika saker. Ett samhälle kan inte ”spara” – nedskärningar minskar produktionen och gör samhället fattigare – och i motsats till ett hushåll kan en stat med egen valuta alltid utfärda mer pengar.
När socialdemokraterna nu kampanjar för att de kan ”sköta ekonomin” bättre ifrågasätter de inte Svantessons blå dunster eller de nyliberala principerna utan fortsätter att sprida dem. Inte så konstigt, för bara ett drygt år sedan gjorde socialdemokraterna upp med Tidöpartierna om den långsiktiga finanspolitiken. Att detta var helt på tvärs mot egna kongressbeslut och skapade ett tillfälligt ramaskri från vänsterkrafter inom partiet var inget ledningen bekymrade sig över.
”Reformutrymme”
En poäng finns det dock med Svantessons påståenden om att ”reformutrymmet är slut”. Inte att det skulle saknas pengar, under de stora kriserna har det alltid gått att vräka pengar över företagen. Men när riksdagen nu i total enighet valt en massivt militär upprustning innebär det ett val när det gäller verkliga, fysiska resurser. De människor som ska rekryteras till den växande militärapparaten kan naturligtvis inte samtidigt arbeta i vård, skola eller omsorg. Lika lite som det stål och den elektronik som används till pansarfordon och stridsflygplan kan bli tågräls eller signalsystem. Detta är det verkliga ”reformutrymmet”! Människor, kunskap och naturresurser är begränsade tillgångar där valet att göra en sak med dem utesluter alla andra val. Och de resurserna lär bli ännu mer begränsade eftersom S-ledningen och Tidögänget är överens om att det bor för många människor i Sverige.
Klasspolitik
Så när finansminister Svantesson säger att det inte finns pengar till reformer är det varken något vetenskapligt uträknat expertutlåtande eller ett brott med det heliga ramverket utan ren och skär klasspolitik. Med hjälp av ramverket försöker hon slå ihjäl en hel flugsvärm i samma smäll: de militära rustningarna används för att driva på fortsatt åtstramning i välfärden. Det öppnar i sin tur för ytterligare privatiseringar och individuell finansiering. Och inte minst: att hindra att socialdemokraterna från att ge efter för tryck på att gå till val på några reformer att tala om. Eller snarare, att ge en hjälpande hand åt S-ledningen genom att ge den argument till att fortsätta högerpolitiken. Att få ”ordning på ekonomin” betyder ju samma sak för Andersson som för Svantesson. Inte att ta tillbaka det som de rika fått till skänks utan att göra åtstramningar som främst arbetare och låginkomsttagare
Mer av samma
Finansvalpen från -85 var ett försök av socialdemokraterna att följa med strömmen. Att bli en del av den nyliberala framtid som glimmade så löftesrik för alla som tjusades av SAF-kampanjernas ord om att satsa på sig själva. Men det var långt innan drömmen bleknade. Före skolkoncerner och fifflande vårdbolag. Före finanskriser och massarbetslöshet. Att de idag lyfter fram bilden ur gömmorna visar att deras plan för en ny regering inte handlar om en ny politik utan om mer av samma. Med den nivån på fingertoppskänsla är det inte ens uteslutet att S-ledningen lyckas schabbla bort höstens val och hjälper Tidöregeringen att sitta kvar.