Hur bra är egentligen svenska partiledare på att debattera? Går det ens att kora en vinnare, eller är partiledardebatterna bara en livesänd pajkastning med politiskt efterspel?
För att ta reda på det inför det kommande valåret analyserade jag höstens stora partiledardebatt, i hopp om att kunna avgöra vem som knep förstaplatsen, skriver Lova Estling i en kommentar.
Kommentar|Lova Estling
Vad kännetecknar då en vass debattör? Mycket handlar om personlighet. Att framstå som påläst, lyhörd och engagerad är avgörande för att behålla publikens intresse. Människor dras till ledare som utstrålar trygghet och självförtroende, något som märks i stadig ögonkontakt och tydlig frasering.
Snabba repliker kan imponera, men gränsen till att låta hetsig är hårfin. En god debattör håller huvudet kallt, lyssnar på motståndaren och väljer orden med precision – utan att bli för passiv.
Balansen mellan lugn, engagemang och humor är svår, men vissa klarar den bättre än andra.
Vi kan börja med att rikta blicken mot statsministern. Ulf Kristersson har en i grunden lugn och saklig framtoning. Han försöker axla rollen som en trygg och sansad landsfader, något som han ibland lyckas väl med, men som andra gånger känns mindre övertygande. Osäkerheten i rollen lyser framförallt igenom i bemötandet av debattens programledare, som han ofta avbryter och ifrågasätter med en mindre sympatisk ton. Hans anföranden kan också lätt kännas oseriösa när han gång på gång skyller bristerna i Tidöpartiernas styre på den föregående regeringen, likt ett barn som försöker övertala föräldrarna att det faktiskt var syskonet som började.
Simona Mohamsson faller ibland in i ett liknande barnsligt mönster. Hon låter sig lätt provoceras, vilket avslöjas av himlande ögon och nedlåtande blickar, vilket är synd, då hon i övrigt levererar stark frasering, bra ögonkontakt och ett påtagligt lugn, speciellt i duellen mot Anna-Karin Hatt.
Två som däremot lyckas behålla lugnet genom hela debatten är Magdalena Andersson och Daniel Helldén. De utstrålar en trygghet som är svårfunnen hos deras motståndare och lyckas dessutom
krydda sina anföranden med humor genom välriktade pikar och träffsäkra jämförelser. Helldén utmärker sig särskilt med sin fasta blick och sitt jämna tonläge; även när han brusar upp i klimatfrågan gör han det med imponerande kontroll.
Nooshi Dadgostar och Ebba Busch har däremot svårt att hålla god ton. De trycker gärna på varandras knappar, och Busch låter sig lätt provoceras. Trots det uppträder hon något mer moget genom att då och då ge sina motståndare erkännande, vilket Dadgostar har svårare för. Hon överskrider ofta sin talartid och avbryter både motståndare och programledare, vilket stundtals förvandlar debatten till ett sandlådebråk snarare än ett politiskt samtal.
Och så har vi Jimmie Åkesson – en mästare i att byta ämne. Oavsett fråga lyckas han på något sätt få in invandringen. I övrigt håller han sig förvånansvärt passiv och försvinner lätt i bruset av höjda röster.
Så, går det att utse en vinnare? De flesta partiledare verkar fortfarande behöva öva på att hålla sig sakliga utan att förvandla scenen till en polsk riksdag. Till den minoritet som faktiskt lyckades hör Magdalena Andersson och Daniel Helldén. Med sitt lugn, sin humor och sina slagkraftiga anföranden briljerade de från början till slut. Vem av dem som imponerar mest kan diskuteras, men en sak är säker: om Tidöpartierna hoppas på en ny regeringsperiod, måste de nog först skärpa sin debattförmåga.
Lova Estling