Tack till Lars Henriksson för ett ärligt inlägg i en viktig debatt. Vi håller med om mycket: självklart byggs rörelser kring konkreta krav, och självklart ska ingen behöva passera en ideologisk kontroll för att delta i en strejk eller en demonstration. Enheten i handling är avgörande.
Men Henriksson missförstår vår poäng. Vi argumenterar inte för att varje enskild protestaktion ska fyllas med en lång lista av politiska ståndpunkter. Vi argumenterar för att vänsterns strategi i debatten måste förändras. Att vi, som politiska organisationer, inte enbart kan reagera på motståndarens agerande-vi måste också agera genom att fylla det offentliga samtalet med våra egna visioner.
Opinion| Framtidens Vänster Uppsala, Göteborg, Hägersten, Solna, Malmö, Skärholmen, Järva
Henriksson skriver att när någon döms för att ha använt sin yttrandefrihet, räcker det att försvara rätten till civil olydnad. Men frågan är: mot vad? Om vi bara försvarar rätten att demonstrera, utan att enträget och samtidigt tala om vad vi demonstrerar för, dvs ett hållbart samhälle, internationell solidaritet, en ekonomi som tjänar människan, då överlåter vi definitionsmakten åt våra motståndare. Då blir vår kamp enbart defensiv: ”låt oss få vara ifred”och det vinner man sällan i längden på.
Henrikssons exempel från facklig kamp är talande, men pekar också på en begränsning. Visst, på en enskild arbetsplats kämpar man mot en specifik uppsägning. Men den fackliga rörelsens historiska styrka har legat i att den kunnat koppla den lokala kampen till bredare krav på rättvisa, på en annan fördelningspolitik, på makt åt arbetarna. När facket bara förhandlar om kronor och ören, utan att samtidigt utmana äganderätten eller arbetsgivarnas makt, urholkas den långsiktiga kraften.
På samma sätt med asylrörelsen: att kräva en human migrationspolitik är nödvändigt. Men om vi inte samtidigt vågar tala om varför människor tvingas fly, om krig, klimatförstöring och ekonomisk exploatering och om det samhälle vi vill ha där folk inte tvingas fly, då riskerar vi att fastna i ett permanent försvar av en alltmer inhuman politik.
Henriksson efterlyser bredast möjliga rörelse för att försvara demokratiska rättigheter. Det är vi helt med på. Men det starkaste försvaret för demokratin är inte att slå vakt vid dess nuvarande gränser. Det är att visa att demokratin kan användas till att faktiskt förändra samhället till det bättre. När människor ser att politiken kan forma en annan framtid, då försvarar man den inte bara, då kräver man mer av den.
Att ”återpolitisera politiken” handlar inte om att splittra rörelser med pekpinnar. Det handlar om att politiska organisationer ska våga vara mer offensiva, att fylla tomrummet efter visioner som annars fylls av populism och hopplöshet. Att kämpa för en konkret sak och samtidigt berätta om det samhälle där kampen inte längre behövs. Det är inte ett hinder för bredd utan det är en motor för hopp och för att locka fler att se sin egen kamp som en del av något större. Idag ser vi partier som kallar sig vänster fylla politiken inom redan satta ramar, och inte stärka rörelserna med att faktiskt kämpa för en vision om en annan typ av samhälle, ett solidariskt samhälle som faktiskt garanterar en framtid för nästkommande generationer. Ett tydligt exempel är politiken om militarisering, där det så kallade Vänsterpartiet inte bara går med på att militarisering är vägen framåt utan också menar att vapenindustrin ger våra unga hopp om framtid och jobb.
Här är den ursprungliga debattartikeln från Framtidens Vänster:
Framtidens Vänster: Återpolitisera politiken – Internationalen
Och Repliken från Lars Henriksson:
Replik: Rörelser byggs kring gemensamma krav – Internationalen