USA trappar upp sin ekonomiska strypning av Kuba genom att rikta in sig på energiförsörjningen. Samtidigt bryter kubanska marxister med det falska valet mellan okritisk statssolidaritet och stöd till sanktionerna. Försvaret av Kuba mot imperialismen måste förenas med kampen för arbetardemokrati.
Kommentar|Alex Fuentes
När Donald Trump gör allt för att strypa oljeleveranserna till Kuba är det inte bara en fortsättning på den över 60 år långa blockaden. Energistrypningen används nu medvetet som politiskt vapen för att framkalla elavbrott, transportkollaps och social förtvivlan i syfte att pressa fram politisk kapitulation. Kubas folkhälsoministerium rapporterade den 16 februari att fler än 32 000 gravida kvinnor befinner sig i riskzonen till följd av det nordamerikanska bränsleembargot. I Havanna pekar man på allvarliga konsekvenser för mödra- och barnhälsovården – från tillgång till obstetriska ultraljud till snabb diagnos av fosterskador. Drygt 61 800 barn under ett år påverkas negativt under en avgörande fas i livet.
Men Washingtons påtryckningar begränsas inte till olja. Flera länder i Västindien och Centralamerika – bland andra Antigua och Barbuda, Bahamas, Grenada, Guyana samt Trinidad och Tobago – har under det senaste året tvingats avsluta eller minska sina kontrakt med Kuba för mottagande av läkare på grund av amerikansk utpressning. Detta har fått betydande ekonomiska konsekvenser, då professionella tjänster länge varit en av öns viktigaste källor till utländsk valuta. De kubanska medicinska brigaderna, som under mer än sex decennier sänt omkring 600 000 yrkesverksamma till 165 länder, har varit ett uttryck för internationell solidaritet och ömsesidig nytta. När dessa avtal bryts är det inte bara Kuba som drabbas, utan även arbetande människor i mottagarländerna.
USA:s fortsatta sanktioner strider mot FN-stadgan och folkrättens principer. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har betonat att politiska mål inte kan rättfärdiga åtgärder som i sig kränker mänskliga rättigheter och har uppmanat till att ensidiga sanktioner ska hävas. Men det är som att tala inför döva öron.
Som svar organiseras nu en internationell solidaritetsinsats. En koalition av sociala rörelser, humanitära grupper och fackföreningar – samordnad av Progressive International inom ramen för solidaritetsflottan Nuestra América – planerar att avsegla från Karibien den 21 mars med fartyg lastade med mat, medicin och nödvändiga förnödenheter. Initiativet är ett uttryck för det ansvar som uppstår när regeringar underordnar sig Washingtons diktat.
Den globala solidariteten med det kubanska folket växer. Samtidigt bryts i den internationella debatten ett falskt val: antingen stödjer man den kubanska staten okritiskt, eller så legitimerar man – öppet eller indirekt – USA:s sanktioner. En viktig röst i detta sammanhang är den kubanska plattformen https://www.comunistascuba.org/Comunistas Cuba, kring marxisten och historikern Frank García Hernández. Plattformen förenar ett oreserverat motstånd mot USA-imperialismens ekonomiska krigföring med en tydlig kritik av det kubanska ledarskapets brist på arbetardemokrati samt begränsningar av självorganisering.
Detta dubbla perspektiv placerar Comunistas Cuba i den revolutionära marxismens tradition: försvar av revolutionens sociala landvinningar mot imperialismen, kombinerat med kamp för arbetardemokrati. Att stoppa oljeleveranser är inte en abstrakt ”sanktion”. Det är ett angrepp på samhällets grundläggande funktioner. Elproduktion, vattenförsörjning, sjukhus och livsmedelstransporter påverkas omedelbart. Det är arbetare inom energi, transporter, vård och jordbruk som först tvingas bära bördan. Strategin är klassisk: att göra vardagslivet outhärdligt för att undergräva den inre legitimiteten och bana väg för politisk destabilisering.
När kritiska marxister i Kuba själva beskriver detta som ekonomisk krigföring får analysen särskild tyngd. Motståndet mot blockaden är inte ett uttryck för statlig propaganda, utan en principiell antiimperialistisk hållning från en självständig vänster. Comunistas Cuba har utvecklat samarbeten med trotskistiska och revolutionärt socialistiska strömningar internationellt – genom olika solidaritetskampanjer.
Blockaden mot Kuba är inte isolerad. Den är del av en bredare offensiv där USA använder sanktioner och ekonomisk strypning som globalt maktmedel. När en radikal antistalinistisk vänster tydligt säger: nej till blockaden, nej till energistrypning som politiskt vapen – och ja till arbetardemokrati och socialistisk självorganisering – bryter den både med liberal interventionism och med okritisk ”statssocialism”.
För den internationella vänstern är detta en prövosten. Kan vi hålla fast vid en självständig socialistisk position? Kan vi samtidigt bekämpa imperialismen och försvara rätten till intern socialistisk kritik? Att en kritisk vänsterströmning inom Kuba tar strid mot Trumps blockad stärker argumentet att kampen mot sanktionerna inte är en fråga om lojalitet med en regering, utan om elementär antiimperialism och internationell solidaritet. Att försvara Kuba mot imperialistisk strypning innebär inte att ge upp kritiken av den kubanska byråkratin. Det innebär att hålla fast vid en självständig socialistisk ståndpunkt: mot imperialism, mot kapitalistisk restauration – och för arbetardemokrati.
Bilden: Frank Garcia Hernández