Efter fem år av högerns nyliberal åtstramningspolitik vann vänstern presidentvalet i Sydamerikas Uruguay, ett litet land inklämt mellan jättarna Brasilien och Argentina.
Stödet från den oerhört populäre expresidenten Jose Mujica, 89, som kallas ”världens fattigaste president” ska inte underskattas, men annars är segern för Yamandu Orsi från Frente Amplos att betrakta som en försiktig förändring , menar Alex Fuentes.
Kommentar|Alex Fuentes
Valet ägde rum den 24 november då det genomfördes en andra valomgång av presidentvalet i Uruguay eftersom ingen av presidentkandidaterna fick tillräcklig majoritet i första valomgången den 27 oktober (då fick vänsterns
Yamandú Orsi 44 procent av rösterna).
Den samlade högerns kandidat från Partido Nacional, Álvaro
Delgado, stöddes även av extremhögens Cabildo Abierto som representerar den extrema militärhögern, men det hjälpte inte. Den samlade högern besegrades nu av vänsterfronten Frente Amplios Yamandú Orsi.
Vänsterfronten fick 49,8% av rösterna mot högerns 45,9%. ”Uruguayaner föredrar mjuka rodvarv framför våldsamma svängningar”, skriver den spanska tidningen El País.
I och med Yamandú Orsis valseger har det
skett ”en mjuk förskjutning” till vänster i Uruguay. Orsi har deklarerat att hans regering ska genomföra ”progressiva” och inte ”radikala” förändringar och har betonat frågor som säkerhet, utbildning och miljö.
Borgerlig media beskriver Uruguays liberala demokrati som en ö i en region som drabbats alltmer av politisk högerextremism såsom trumpismens Jair Bolsonaro i Brasilien och Javier Milei i Argentina. Såväl
högern som vänstern ställde upp med förhållandevis yngre representanter i Uruguays presidentval.
Trots att Uruguays före detta president José Mujica är 89 år gammal valkampanjade han in i det sista för Frente
Amplio. Mujica är en före detta gerillaledare (Tupamaros) och satt fängslad under 14 år under militärdiktaturen 1973 -1975, men han är också oerhört populär i Uruguay. Han var landets president
mellan 2010 – 2015. Internationellt är Mujica känd som ”världens fattigaste president” då han solidariskt
och altruistiskt gav bort mesta delen av lönen för att hjälpa behövande människor medan han körde runt i
en gammal Volkswagen. Den folkkära veteranen Mujica beskriver ledarskapsfrågan på sitt
sätt.
— Den bästa ledaren är den som när han kliver av lämnar efter sig en hejarklack som överträffar honom. Ledaren måste så och skapa möjligheter för att man ska kunna ersätta honom. Jag har haft framgång med
det. Det stora trädet ger mycket skugga och låter inte de små träden synas.
José Mujicas stöd till Yamandú Orsi i detta presidentval ska naturligtvis inte underskattas. Men vad
innebär det att vänstern gick segrande i detta presidentval? Frente Amplios slogan under valkampanjen var “en trygg förändring för Uruguay” medan högern manade väljarna att ställa upp bakom en ”andra omgång av förändringar”. Ingen större skillnad om man ska vara jordbunden. Lite grann som den gamla devisen ändra något för att inte förändra någonting. Inte heller något i stil med ändra allt så att inget förändras som formulerades av den italienska författaren Giuseppe Tomasi di Lampedusa i romanen ”Il Gattopardo” (Leoparden). Kanske en paradox för dagens politiska ledare som talar om förändring; motstånd mot genuin förändring.
Både högern och vänstern i Uruguay var under valkampanjen noga med med att framstå
som en garant för ekonomisk stabilitet, social integration och säkerhet. Ett gemensamt bekymmer för både högern och vänstern är dock otryggheten kopplad till den växande kriminaliteten. Frente Amplios recept var fler poliser och flera bevakningskameror, samma typ av valfläsk som högern bjöd på och för den delen även samma medicin som högern och socialdemokraterna ordinerar i Sverige. Grundorsaken, kapitalismen, sitter i orubbat bo.
Uruguay anses vara ett av de länder i regionen som har störst förtroende för sina politiska partier, men det har skett en påtaglig försämring under de senaste fem åren med högern vid rodret. Uruguayanska bedömare talar till exempel om en ”anmärkningsvärd nedgång” i förtroendet för politiska partier, även om detta inte är något specifik för Uruguay utan ett globalt fenomen. Väljarna tenderade att uppfatta politikernas anklagelser mot varandra som ”tjafs” politikerna emellan i den politiska debatten, det beror framförallt på att parlamentarikerna inte förmår att angripa krisens grundläggande strukturella orsaker.
Valsegraren Yamandú Orsi anser att han representerar en ”modern och förnyad vänster”, till skillnad från en någorlunda mer radikal vänster som regerade mellan 2005 och 2020. Politiskt står Orsi närmare Lula da Silva i Brasilien och Gabriel Boric i Chile än Gustavo Petro i Colombia. Som Uruguays kommande president ärver Frente Amplios Yamandú Orsi sociala, ekonomiska och säkerhetsproblem som kräver strukturella lösningar som bara kan tas itu med av en antikapitalistisk politik. Man får inte hysa illusioner, en
sådan kommer inte att genomföras av regeringen efter detta val. Men, och det är viktigt men, trots det uppfattar vi det som att segern för en ”mjukis” vänster under ledning av Frente Amplio kan komma att bli ett slags ”syre” för dem som drabbats hårdast av den kapitalistiska krisen. Det är också en symbolisk seger för vänstern i i den fasansfulla högerdrivna värden vi genomskådar idag.