– Det är så här som dom alltid gör. Dom tvingar på oss en skrivning i sista minuten, och av ett antal skäl måste vi till slut godta det för annars kommer mekanismerna för klimatfinansieringen att urarta helt, säger Juan Carlos Monterrey Gomez från Panamas delegation till SVT.
Kommentar |Göran Eklöf
Monterrey Gomes var bara en av många representanter för utvecklingsländer och civilsamhällets organisationer som uttryckte sin besvikelse när klimatmötet i Baku, COP 29, avslutades sent på natten till söndagen.
Den främsta punkten för mötet var att sätta ett nytt mål för finansiering av klimatinsatser i världens fattiga och utsatta länder.
– Mötet har varit en katastrof för utvecklingsländerna, sade Mohamed Adow från organisationen Power Shift Africa till The Guardian.
– De rika länderna, som säger sig ta klimatkrisen på allvar, har svikit både mänskligheten och planeten. De lovar att ”mobilisera” pengar någon gång i framtiden istället för att betala dem nu. Pengar ”är på väg”, men i sårbara länder hotas både liv och försörjningsmöjligheter redan nu.
Bland de skäl som gjorde att många länder även denna gång kände sig tvungna att acceptera en djupt otillräcklig överenskommelse fanns säkert en övertygelse om att det skulle komma att bli ännu svårare vid nästa klimatmöte, i Brasilien hösten 2025, när Donald Trump har tillträtt som president och flera andra tongivande länder kan ha fått mer högerinriktade regeringar.
Vid en första anblick kan det ändå se ut som om utvecklingsländerna fick igenom sitt krav på att få tillgång till 1,3 biljoner dollar om året i klimatfinansiering. I en av paragraferna i lördagsnattens beslut uppmanas ”alla aktörer att gemensamt göra det möjligt att skala upp finansieringen för utvecklingsländernas klimatarbete från alla offentliga och privata källor till 1,3 biljoner dollar senast 2035”.
Men redan i nästa stycke framgår att detta bara är luft. Det konkreta mål som antogs ligger på en helt annan nivå: 300 miljarder dollar 2035, det vill säga inte ens en fjärdedel av de 1,3 biljonerna.
Men det tar inte slut där. För beslutet innebär inte heller att de 300 miljarderna ska komma från de utvecklade länderna, som både klimatkonventionen och Parisavtalet säger, utan bara att de ska ” ta ledningen” för att målet ska nås. Ansvaret läggs därmed på alla länder, och således inte på någon alls.
Dessutom handlar det inte bara om pengar från det offentliga, utan även privata investeringar och ”alternativa källor” ska kunna bidra. Bland annat står det uttryckligen att pengar som privata företag investerar med stöd av de multilaterala utvecklingsbankerna, till exempel Världsbanken, ska kunna räknas in. Investeringar som görs i rent vinstsyfte ska alltså kunna räknas som bidrag.
Lägg till det att två tredjedelar av de cirka hundra miljarder dollar som de rika länderna har rapporterat som klimatfinansiering de senaste åren har varit lån, det vill säga pengar som utvecklingsländerna ska betala tillbaka. I den nya överenskommelsen ställs inga som helst krav på att en större andel av pengarna ska ges som bidrag. En tredubbling av beloppet riskerar därför att också tredubbla klimatfinansieringens bidrag till redan skuldtyngda länders skuldbörda, som kan komma att öka med upp till 200 miljarder dollar om året.
Med samma grad av lånefinansiering som tidigare skulle det egentliga bidraget bara bli 100 miljarder om året. Och det är alltså samma belopp som klimatmötet i Köpenhamn för 15 år sedan satte upp som mål för år 2020.