Det räcker med en köldknäpp eller ett ovanligt kraftigt snöoväder för att de ska dyka upp: tomtarna som skadeglatt konstaterar att den globala uppvärmningen uppenbart är en bluff.
Vad de inte fattar är att såväl kylan som snökanonerna kan ha sin förklaring i den globala uppvärmningen.
Kommentar|Göran Eklöf
”Vad säger alla sektmedlemmar i Miljöpartiet om detta – global uppvärmning?” skriver en av nätkrigarna på X nöjt, apropå det snöoväder som drog in över USA i förra veckan. Fram till dess hade liknande kommentarer fokuserat på vintertemperaturerna i Sverige under början av året.
Att den globala uppvärmningen knappast är något som miljöpartiet har hittat på kan vi lämna därhän. Globalt var januari 2026 den femte varmaste januarimånaden som hittills registrerats globalt, enligt EU:s klimattjänst Copernicus. Trots perioder med mycket kalla förhållanden över delar av norra halvklotet låg den globala medeltemperaturen 1,47 grader över den förindustriella nivån.
Men just den globala uppvärmningen är faktiskt drivkraften bakom många förändringar som vid första anblicken kan tyckas peka åt ett annat håll. Och att klimatförändringarna medför större risk för olika former av extremväder står klart sedan flera decennier.
Jordens klimat har alltså värmts upp med mer än 1,4 grader sedan 1800-talet. Men uppvärmningen är inte jämnt fördelad. I Sverige har den varit ungefär dubbelt så stor, och i stora delar av Arktis är uppvärmningen mer än fyra gånger så stor som globalt.
Att Arktis värms upp så mycket snabbare har flera orsaker. Den globala uppvärmningen har gett högre lufttemperaturer och varmare havsströmmar, som båda bidrar till ett snabbt krympande istäcke i stora delar av Arktis. I januari i år var både Barents hav utanför Norge och Karahavet, norr om Ryssland isfria, och aldrig mätningarna började 1981 har havsisen i Arktis täckt så liten yta vid den tiden på året som i år.
En annan orsak är att transporten av värme från jordytan till högre nivåer i atmosfären är långsammare närmare polerna. Det gör att markytan värms snabbare närmare polerna.
Till det kommer så kallade återkopplingsmekanismer som förstärker effekterna. Den viktigaste är att snö och is reflekterar det mesta av värmen från solstrålningen. När havsisen smälter bort och ersätts av en mörk öppen vattenyta absorberas istället mer än 90 procent av värmen, vilket i sin tur påskyndar issmältningen som sedan leder till ännu varmare vatten… På samma sätt värms luften upp snabbare över barmark än över snö.
Den relativt snabbare uppvärmningen i Arktis har bidragit till att destabilisera den polära jetströmmen. Den polära jetströmmen en ring av starka vindar högt upp atmosfären runt Arktis, som i vanliga fall låser in det mesta av den arktiska kylan i norr. Men minskade temperaturskillnader mellan Arktis och de sydligare breddgraderna kan försvaga och splittra jetströmmen, så att den breder ut sig i ett vågmönster snarare än som en cirkel runt norra halvklotet. Vågmönstret kan dessutom låsa sig, så att kall arktisk luft i vågdalarna kan stanna kvar över samma områden i flera veckor.
Det är just det som hände i Europa och delar av Nordamerika i januari, konstaterar klimattjänsten Copernicus.
På liknande sätt hör en del av de kraftiga snöfallen som vi sett både här hemma och nu i USA ihop med uppvärmningen och de försvagade jetströmmarna. Varmare hav avger mer vattenånga, som sen tas upp och omvandlas till snö när den kalla arktiska luften passerar och drar in över land.
Januari var alltså en tydlig påminnelse om att klimatsystemet ibland kan ge mycket kallt väder i en region och extrem hetta i en annan samtidigt. En slingrande polär jetström spred iskall arktisk luft över Europa, Nordamerika och Sibirien samtidigt som Arktis och många andra områden hade temperaturer långt över det normala.
Men när vi upplevelser att årets första månader har varit ovanligt kalla så är det också en fråga om perspektiv. När meteorologerna talar om att januari 2026 var 2-3 grader kallare än normalt i Sverige så jämför man vanligen med snittet för åren 1990-2020. Då låg dygnsmedeltemperaturen för januari månad kring minus två grader. Men snittet för de tre decennierna innan, 1960-1990, låg på 4-5 minus. Det vill säga 2-3 grader kallare än det vi nu kallar normalt. Kylan som vi upplevde i januari 2026 skulle alltså ha varit en helt genomsnittlig temperatur för bara 50 år sedan.
”Shifting baselines” kallas det på engelska – ungefär ”smygande normalitet”. Med tiden ändras våra förväntningar, vi vänjer sakta oss vid nya förhållanden.
Om vi inte får stopp på de klimatskadliga utsläppen kommer inte bara intensiva snöoväder utan också det som vi idag upplever som extrema värmeböljor, torkperioder, stormar och översvämningar snart att vara ”det nya normala”.