Sedan Rysslands invasion av Ukraina har EU antagit sanktioner 17 gånger.
Mot Israel har EU vidtagit exakt noll åtgärder.
Nu på fredag, 11 juli, kommer EU:s utrikesansvariga Kaja Kallas att lägga fram förslag till EU:s utrikesministermöte 15 juli om hur ministrarna där ska bedöma Israels agerande i förhållande till Artikel 2, om respekt för mänskliga rättigheter och principer.
Ska EU äntligen våga agera?
Kommentar|Lars Henriksson
Alltsedan Israels fullskaliga invasion av Gaza började har röster höjts för att EU ska säga upp eller frysa det viktiga associationsavtalet med Israel. Det är en av den israeliska statens
viktigaste stöttepelare och garanterar inte bara frihandel utan även samarbeten på områden som investeringar och forskning. I avtalets Artikel 2 slås fast att det ska ”baseras på respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer”.
Regeringarna i Spanien och Irland har länge krävt att avtalet ska pausas och under våren fick de med ett antal regeringar på en översyn om hur Israel följer avtalets Artikel 2 . På sitt möte i slutet av juni diskuterade ministrarna den rapport som blev resultatet. Denna
hade då redan hade läckt ut genom den ideella nättidningen EUobserver
som publicerat den i sin helhet.
https://euobserver.com/eu-and-the-world/ar0246a0da
På sju långa sidor räknat rapporten upp alla de vidrigheter människorna i Gaza och på Västbanken utsatts för. Den bekräftar FN:s anklagelser om att Israel gjort sig skyldigt till ”urskillningslösa
attacker … svält … tortyr … [och] apartheid” och skriver om en”oöverträffad nivå av dödande och skadande av civila samt attacker mot sjukhus och fördrivning av uppskattningsvis 90 procent av
befolkningen i området.”
Efter allt detta sammanfattas sakernas tillstånd på tre korta rader som måste vara årets underdrifter. Dels att ”det finns saker som tyder på att Israel bryter mot kravet på att respektera mänskliga rättigheter” och dels att det finns ”allvarliga tvivel om de israeliska myndigheternas vilja och förmåga att genomföra verkliga utredningar.”
Inte konstigt då att Kaja Kallas avslutade ministermötet med att berätta att de skulle ”komma tillbaka i juli för att diskutera ytterligare åtgärder om situationen på marken inte förbättras” Med
tanke på att de aktuella ”åtgärderna” var att göra ingenting är det inte svårt att tänka sig vad ”ytterligare åtgärder” kan tänkas att innebära…
EU-ministrarna och kommissionen vet självklart vad som pågår i Gaza. Dels räcker det med att se en glimt på nyheterna då och då för att veta att det pågår ett folkmord. Dels var den aktuella EU-rapporten varken den första eller skarpaste i frågan. Redan 2024 kunde
EUobserver publicera en annan EU-rapport som beskrev samma sak.
Den rapporten kallade Israels användning av svält som krigsmetod för ”grymma brott” och hänvisade till bland annat FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) och domar från Internationella domstolen (ICJ). Inte heller denna ledde till någon handling från EU:s sida.
Hur lätt Israels regering tar på EU:s granskningar syns om inte annat på att Netanyahus regering inte ens bekymrat sig om att vidta kosmetiska åtgärder, tvärtom har den ytterligare skärpt sättet att
använda mat som vapen när IDF:s soldater fått order om att skjuta skarpt vid de få matutlämningar som sker. Samma dag som ministrarna möttes i Bryssel öppnade soldater eld mot hungrande människor och dödade minst tre. Dagen efter mördades ytterligare tio. Alltmedan
vapenexporten till Israel fortsätter och EU håller landets ekonomi under armarna.
Det finns avtal med andra länder där EU har agerat helt annorlunda. Till exempel Cotonouavtalet som EU har med länder i Afrika, Karibien och Stilla Havsområdet. Avtalet har en liknande paragraf som avtalet med Israel om mänskliga rättigheter. Sedan år 2000 har den paragrafen
använts 15 gånger för att bestraffa sådana brott av regeringar i Zimbabwe, Madagaskar, Fiji och så vidare.
Sedan Rysslands invasion av Ukraina har EU antagit sanktioner 17 gånger.
Mot Israel har alltså EU vidtagit exakt noll åtgärder.
Men så är Israel ingen vanlig stat. Det är en strategisk allierad, en gigantisk militär tillgång för USA och måste så förbli, också för USA:s allierade i EU.
I alla krig sker vidrigheter, avsiktliga och oavsiktliga. Men i Israels pågående angrepp på Gaza och Västbanken är vidrigheterna själva kärnan. Syftet är inte att kontrollera en landyta eller
befolkning utan att förgöra och driva bort ett helt folk. Det är inget nytt, så har det i olika grad varit sedan 1948. Aldrig har det dock varit en så uttalad politik som idag och aldrig har det backats upp så öppet av USA.
För att upphäva hela associeringsavtalet med Israel krävs formellt enhällighet i EU-rådet, det vill säga av alla regeringar. Att enbart stoppa den viktiga handelsdelen, vilket skulle kosta Israel cirka 1
miljard euro per år, kräver en kvalificerad majoritet. I praktiken behöver då både Italien och Tyskland byta kurs, något som verkar tämligen avlägset. Men runt om i Europa växer rörelsen för att sätta tryck på Israel och en rad folkrörelser kampanjar mot det förmånliga
avtalet. En stor grupp EU- parlamentariker och riksdagsledamöter har ställt sig bakom kravet. Hundratals organisationer har gjort detsamma, från fackföreningar i Belgien, Frankrike och Irland till den svenska frikyrkliga organisationen Diakonia.
I ett upprop om granskningen av Israels brott mot Artikel 2 kräver nu över 100 av dessa organisationer handling av EU-ministrarna: ”rådets underlåtenhet att åtminstone delvis upphäva
associeringsavtalet [skulle] i slutändan förstöra det som återstår av EU:s trovärdighet – och, viktigast av allt, det skulle ytterligare uppmuntra de israeliska myndigheterna att fortsätta sina grymma brott och andra grova kränkningar mot palestinierna i total straffrihet. EU måste agera nu, som det borde ha gjort för länge sedan.”