Både högern och regeringen i Venezuela utgår ifrån att hegemonin är direkt baserad på användning av militärt våld. För båda sidor handlar det om en ”svärdsregering”, för att parafrasera Leo Trotskij, där svärdet är verktyget för ”ordning”.
Kommentar | Alex Fuentes
Presidentinstallationen av Nicolás Maduro 10 januari i Venezuela efter det omtvistade valresultatet den 28 juli 2024 ägde rum i en atmosfär av stark politisk spänning. En dag före installationen gick både anhängare till Maduros parti PSUV och högeroppositionen under ledning av Corina Machado ut på gatorna för att mäta sin styrka. Internationella informationsbyråer uppgav att högerns demonstrationer var ”multitudinous” – oräkneliga – (Machado förväntade sig ”miljontals”) och att Maduros anhängare var ”dussintals”. Högerns Machado dök upp igen efter fyra månaders osynlighet p g a myndigheternas förföljelse. Hennes närmaste team meddelade då att hon ”greps av polis” men en halvtimme senare nämnde Machado själv ingenting om något gripande och sa att hon var på ett säkert ställe. Nyheten om hennes ”gripande” spreds dock runt om i världen och några regeringschefer skyndade sig att kräva kvinnans frigivning. DN (10/25) skrev: ”Efter att ha deltagit i en offentlig protest mot att Nicolás Maduro återigen svärs in som president greps Venezuelas oppositionsledare María Corina Machado. En stund senare släpptes Machado”. Det uppgav hennes ”stab” eller ”säkerhetspersonal” på sociala medier, enligt DN. De venezuelanska myndigheterna förnekade bestämt att de hade gripit högerledaren: ”Det är hon som drömde om att vi skulle gripa henne så att hon kunde bli Jeanne d’Arc. Vi kommer inte att ge henne det nöjet”.
Edmundo Gonzalez, oppositionspolitikern som fått asyl i Spanien, hävdar att det var han som vann valet för sex månader sedan. Han förklarade att han skulle komma in i Venezuela och efter att ha avlagt presidenteden skulle gå in i presidentpalatset. Innan Gonzalez for till Spanien som flykting undertecknade han ett dokument där han erkände Maduros valseger vilket han senare förklarade med att han hade tvingats skriva under. Corina Machado uppfattade signaturen som ett sabotage mot den samlade högern hon leder. Högern, med stöd av den amerikanska regeringen, har uppmanat militären att resa sig mot Maduro och ”chavismen” vid makten. Med ”chavismen” avses anhängarna till den folkliga bortgångna ledaren Hugo Chavez som utsåg Maduro som sin efterträdare.
Corina Machado, den politiska högerns verkliga ledare i landet, har oförtröttligt manat militären att ta till vapen och genomföra en militärkupp för att ”riva ner det sista hindret”. Maduros regering har svarat med en omfattande militarisering av Caracas, huvudstaden och stora delar av landet samt stängningen av gränsen till Colombia under installationsceremonin. Maduro beordrade militären att ”försvara det venezuelanska hemlandets stora sak på bekostnad av vad som helst, var och hur det än må vara” och hänvisade till den ”perfekta folk-militär-polissammanslagningen”.
Både högerns kuppmakare och Maduros auktoritära regering ser krigsmaktens roll som en hörnsten mitt i den nationella politiska krisen; militärledningen framstår då som ett slags ”skiljedomare”. Det är ingen hemlighet att hade Washington kunnat styra en majoritet av arméofficerarna skulle en statskupp ha inträffat för länge sedan. Maduros regering hänger inte i luften, militärledningen förblir regeringen trogen av den enkla anledningen att de med regeringen bibehåller en viktig del av makten och därmed egna privilegier. Det är ingen slump att Maduro, genom att ge sin regering karaktären av ”civil-militär-polis”, höjer polisstyrkornas status. Det sociala stöd som Maduro fortfarande åtnjuter hos folket och de höga militära befälhavarnas lojalitet ledde till att han slutligen utropades av landets myndigheter till omvald president. De rådande styrkeförhållanden i landet har gjort det möjligt
Liksom över hela världen leder användningen av statens sammanhållna tvångsapparat till att olika politiska grupper håller sig kvar vid makten just så som också sker i Venezuela. USA:s oräkneliga hot och imperialistiska förnyade offensiv i regionen kan nu leda till att den nuvarande regimen i Venezuela drivs till att bli en mer öppet auktoritär militärpolisregim.
Högerns kuppmakare ledd av Corina Machado är medveten om att Maduros regering stöds av de väpnade styrkorna varför hon gång på gång insisterar på sina maningar utanför militärbarackerna. Både högern och regeringen utgår ifrån att hegemonin är direkt baserad på användningen av militärt våld. För båda sidor handlar det om en ”svärdsregering”, för att parafrasera Leo Trotskij, där svärdet är verktyget för ”ordning”. Det är allmänt känt i Latinamerika att Corina Machado besitter en auktoritär och antidemokratisk meritlista, en benägenhet som kom till uttryck redan vid den tidpunkt då Hugo Chávez hade en uppenbar majoritet hos befolkningen. Trots detta försökte högern få bort Chavez från makten med hjälp av våldsamma attacker och alltid med stöd av USA. Ska man vara uppriktig så har högern i Venezuela aldrig brytt sig ett dugg om folkviljan.
Så vi står å ena sidan inför en regering som tenderar att förlita sig på förtryck, villig att fortsätta förhandla om statsskulden med Internationella valutafonden för att få internationell finansiering vilket innebär genomförandet av kapitalistiska åtstramningsplaner som i slutändan faller på de arbetandes axlar. Och å andra sidan, den kuppvänliga högerns demagogi om demokrati ledd av Machado, en beundrare av Trumps, Mileis och den internationella högerns planer. Högern har krävt sanktioner och till och med en militär intervention i Venezuela, den strävar efter att tillgodose USA:s ekonomiska intressen (läs olja) och privatisera allt som går.
Arbetarklassen och det venezuelanska folket står inför två stora krafter som går emot deras intressen. Maduro med sitt auktoritära styre å ena sidan som kommer att inleda en ny mandatperiod från och med den 10 januari, och å andra sidan den pro-imperialistiska högern ledd av Machado som använder ett pseudodemokratiskt ordflöde för att lura vanligt folk och gynna de rika, en USA-vänlig kuppmakare som struntar ienkla människor för sin högeragenda. Båda dessa krafter är ansvariga för den tragedi som drabbar Venezuela.
De arbetande och vänstern måste kämpa mot regimens autoritära karaktär som förtrycker varje möjlighet till social protest och samtidigt konfrontera den pro-imperialistiska högern som ligger och väntar på att påtvinga befolkningen en reaktionär underkastelsepolitik. Endast en arbetar- och folkmobilisering, oberoende av båda sidor kan komma att gå vidare för att uppnå fullständiga demokratiska rättigheter och bättre levnadsvillkor.
Omedelbart efter Maduros installation som president ökade Biden belöningen till 25 miljoner dollar för den som lyckas ta Maduro tillfånga. Trumps maktambitioner förutspår nya interventionsplaner. I händelse av att USA skulle lyckas genomföra en statskupp eller en militär intervention i Venezuela kan det inte råda några som helst tvivel om vilket ställningstagande vänstern måste inta. Inför en sådan situation måste vänstern förkasta såväl statskupp som utländsk militär intervention.
Från en okänd plats i Venezuela vänder sig en vänsterledare till den internationella vänstern: ”Den fascistiska högern har vuxit i Venezuela, både den som kommer från de gamla konservativa och från de socialdemokratiska partierna, nu omvandlade till våldsamma antisocialister, medan PSUV har antagit en nyliberal postsocialism som sin ideologi (…) Vi vill möta folkrörelser och den kämpande vänstern, vi vill föra en dialog med er utifrån intressena hos ett folk som organiserar och gör motstånd!”