Vad ska M vara efter valet?

Vad ska Moderaterna vara efter höstens väntade valnederlag? Ett nyliberalt marknadsparti eller auktoritärt batongparti? Eller både och?

Kommentar | Erik Edlund

Med allt dystrare siffror i opinionsmätningarna börjar det sjunka in även hos Moderaterna att det kan bli ett maktskifte i september. Det avgörs naturligtvis först på valnatten, men om inte opinionen vänder kommer Moderaterna behöva hitta någon att lägga skulden på.

Det kommer ligga nära till hands att skylla på partiledaren, Ulf Kristersson. Statsministerns sammanblandning av statsministerämbetet och privata affärer uppfattas av många som en belastning för partiet. Moderaterna är dessutom ett parti som visat sig vara ganska osentimentala när det gäller att göra sig av med partiledare vid valförluster.

Finansminister Elisabeth Svantesson kan tyckas vara en trolig kandidat. Hon har erfarenhet, tyngd och ekonomisk trovärdighet. Men hon kommer också vara belastad av valförlusten när Moderaterna vill få en nystart.

Gunnar Strömmer är ett annat namn som nämnts i diskussionerna om Kristerssons efterträdare, och enligt flera av Sveriges största politikpoddare var han ett av de vanligaste samtalsämnena under årets Almedalsvecka. Som justitieminister har han drivit igenom flera repressiva lagar, med de nya vandelskraven som främsta exempel, och öppnat upp för sänkt straffbarhetsålder. Allt detta har gjort den 53-årige ångermanlänningen populär i de moderata leden.

Andra namn som förekommer i diskussionerna om Kristerssons efterträdare är bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa, försvarsminister Pål Jonson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard. Det går inte heller att utesluta att en veteran som den tidigare utrikesministern Tobias Billström är intresserad av att axla Kristerssons fallna mantel när det blir aktuellt.

Frågan om Kristerssons efterträdare handlar om mer än vem som ska vara ansiktet utåt. Den handlar om vilken typ av parti Moderaterna vill vara. Ett nyliberalt marknadsparti med skattesänkningar och avregleringar som främsta mål, eller ett auktoritärt batongparti som tävlar med SD om vem som kan vara hårdast.