Fram till 2016 fick den som beviljades asyl i Sverige normalt ett permanent uppehållstillstånd. Från sommaren 2016 är det tvärtom, permanenta uppehållstillstånd ges bara till kvotflyktingar som hämtas hit med hjälp av UNHCR. Övriga kan bara hoppas på tillfälliga tillstånd på mellan tretton månader och tre år. Sedan måste de söka om förnyat tillstånd som kan bli permanent om man lyckats hitta ett fast jobb.
Del 3 i en artikelserie för Internationalen om utvisningspolitiken.
Fokus| Karin Fridell Anter
Lagändringen har skett i olika steg och till största delen fått stöd från samtliga partier utom V. Den har påståtts bidra till integrationen genom att nyanlända blir mer motiverade att snabbt skaffa sig jobb och egna inkomster. Jag, och många med mig, ser i stället en rakt motsatt effekt. Införandet av tidsbegränsade tillstånd har gjort det svårare för flyktingar att känna trygghet, skaffa sig utbildning och etablera sig på arbetsmarknaden.
Av de som sökt asyl sedan 2020 är det cirka 27 procent som har fått den beviljad. Men det betyder inte att de har fått trygghet. Tvärtom, genom att uppehållstillståndet är tidsbegränsat påminns de hela tiden om att de är här på nåder och kanske inte får stanna. Varje eller vartannat år ska deras tillstånd omprövas, något som är en källa till ständig oro och hela tiden begränsar möjligheterna till långsiktiga livsval.
Ett första problem är den tillsynes oändliga mängden av regler och bestämmelser där även en universitetsutbildad svensk kan ha mycket svårt att orientera sig. Olika typer av uppehållstillstånd och uppehållsrätt, resedokument och främlingspass. Ansökningsförfaranden som inte tydligt talar om vad som gäller och där ett kryss i fel ruta kan göra en ödesdiger skillnad. Väntetider på många månader. Och ett migrationsverk där de anställda inte är överens om vad som gäller. Den som tidigare har gått igenom en asylprövning vet att det spelade stor roll vid vilket kontor man blev bedömd och vilka handläggare som var inblandade. Samma sak gäller även vid förlängningen. Statskontoret konstaterade i höstas att enhetligheten vid Migrationsverket är så dålig att det kan gå ut över rättssäkerheten.
För att få permanent uppehållstillstånd krävs att man har en egen försörjning, som ska vara ”varaktig och seriös”. Oftast är det liktydigt med tillsvidareanställning. Studiemedel räknas inte, och anställningen får inte vara subventionerad från Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan.
Ett exempel på hur detta slår är Abdul, som kom som ensamkommande afghansk 15-åring 2015. Han fick tillfälligt uppehållstillstånd, gick ut gymnasiet med fina betyg och började läsa till ingenjör. Men pandemin kom emellan och han klarade inte studierna när de skulle ske på distans. I stället har han tagit truckkort och försörjt sig som lagerarbetare, restaurangbiträde och timvikarie i hemtjänsten. På sitt senaste lagerjobb var han i nästan ett år, men nekades ändå permanent uppehållstillstånd eftersom jobbet var ett vikariat. Nu är han arbetslös, och idag är det inte lätt att få jobb ens för svenskar i hans situation. Om han fortsätter försöka hitta ”enkla jobb” riskerar han att fastna i ett liv som lågavlönad tillfällighetsarbetare. Om han börjar plugga igen för att förverkliga sina ingenjörsplaner förlorar han alla chanser till permanent uppehållstillstånd.
Den som vill ha permanent uppehållstillstånd måste också ha levt ett ”skötsamt liv”. Vad det innebär är det ingen som vet. Har jag missat att betala en faktura? Har jag kört för fort med bilen? Rädslan bli förlamande och lägger lock på mycket i livet, inte minst kraften att kämpa mot det förtryck man själv och andra utsätts för. Vågar man ens uttrycka en obekväm åsikt eller gå i en demonstration? Naturligtvis är det precis det som är meningen – flyktingarna ska göras till en foglig grupp av otrygga och lågavlönade arbetare som inte vågar eller orka säga ifrån.
Till detta kommer sorgen över att ha tvingats lämna sitt hem och sina kära, och ensamheten, som även den förvärras av den hårda politiken. Reza har fru och barn i Pakistan och har väntat i flera år på att de ska få komma hit. Sveriges konsulat i Pakistan var stängt och kvinnan och hennes lilla barn hänvisades till att åka till Etiopien för att bli intervjuade. Inte till något av grannländerna, utan till en annan världsdel! Naturligtvis var det både ekonomiskt, praktiskt och socialt omöjligt för en ung kvinna att göra denna resa ensam med en baby. Och naturligtvis hade Sveriges myndigheter kunnat erbjuda intervju i ett grannland om de hade velat.
Den som vill hitta en partner i Sverige bromsas av allmän misstänksamhet mot invandrare. Regeringen använder orden ”invandrare” och ”kriminell” som om de vore synonyma, och alltför många tror att det är sant. Kring varje grupp flyktingar och invandrare finns specifika rykten och fördomar om våld, sexuella övergrepp, bedrägerier eller islamism. Och för den som ser och älskar människan bakom fördomarna kan det ändå vara svårt att våga bilda familj med en person som riskerar utvisning .
Inte ens det ”permanenta” ger långsiktig trygghet. Redan nu finns laglig möjlighet att återkalla permanenta uppehållstillstånd, och regeringen har givit Migrationsverket uppdraget att prioritera detta. Men regeringen vill gå ett steg längre och helt avskaffa de permanenta uppehållstånden. Ingen vet om det kommer att tillämpas retroaktivt, så som har skett med en rad andra invandrarfientliga lagar.
Regeringen håller fram det svenska medborgarskapet som alternativet till permanent uppehållstillstånd. Medborgarskapet ska bli mer värt att eftersträva, menar man, och bidra till att människor vill integrera sig bättre i samhället. Samtidigt ska det blir lättare att återkalla medborgarskapet för dem som inte anses sköta sig. Förslaget har mött mycket kritik och är ännu inte beslutat. Men för vissa gör det att hopplösheten kryper ännu närmare. Redan nu finns kravet på att den som vill bli medborgare ska kunna styrka sin identitet. I detta kan ingå att födelsedatum inte ska ha ändrats. Men tusentals av de ensamkommande barnen från 2015 har utsatts för just detta, deras födelsedatum har ändrats av Migrationsverket som ett led i att göra dem ”vuxna” och därmed utvisningsbara. En lögn som de själva gjort allt för att slippa, och som nu kan tvinga dem till ett liv i permanent utanförskap.
Allt detta i kombination ger ett mycket tydligt budskap: Du som inte är en ”riktig svensk” har mindre rättigheter än andra, du är inte att lita på, din tid har inget värde, du borde inte vara här. Stämningen mot flyktingar och invandrare hårdnar varje dag i takt med att hoten i Tidöavtalet presenteras som utredningar och lagförslag. Men det finns också motstånd. I kommande artiklar ska jag berätta om det, och förmedla några röster om livet efter utvisningsbeslutet.
Bild: Ska porten mot det fria livet öppnas eller slås igen? Foto Hans Lindberg.
Not: Abdul och Reza heter egentligen något annat
Och här är de första delarna i serien:
Slutdaltat: en serie om den så kallade invandringspolitiken – Internationalen
”En framtid om man är skötsam” – Internationalen