Den 10 september blev en historisk dag i Frankrike.
Som planerat sedan två månader tillbaka genomfördes en nationell aktions- och strejkdag, under parollen Block Everything, en självorganiserad rörelse som föddes på sociala medier (främst Telegram) i slutet av juli.
Kommentar|Yoann Ségui
Mitt i sommaren hade den högerorienterade premiärministern François Bayrou annonserat ett aldrig tidigare skådat sparpaket i välfärdsstaten på 44 miljarder euro: avskaffande av två helgdagar, nedskärningar i sjukvården, frysning av alla sociala bidrag, hårdare kontroller av sjukskrivna, nedskärningar i kulturens budget och mycket mer.
Snabbt ställde sig den organiserade arbetarrörelsen (fackföreningar och vänsterpartier) bakom Block Everything. Samtidigt växte oppositionen mot Bayrou i parlamentet – från vänstern till yttersta högern (av motsatta skäl, förstås). När premiärministern kände att slutet var nära försökte han undergräva mobiliseringen inför 10 september genom att utlysa en förtroendeomröstning den 8 september. Det var en omröstning han inte kunde vinna – och som också ledde till hans fall.
Det är första gången i Frankrikes långa och stolta kamptradition som en premiärminister tvingas avgå innan själva mobiliseringen ens hunnit börja!
Men Bayrous drag fick motsatt effekt – det blev i stället en vitamininjektion för rörelsen.
Macron, som väntade sig 100 000 demonstranter, mobiliserade 80 000 poliser (nästan en polis per demonstrant!), med order om massiv repression. Från gryning till skymning deltog i själva verket 300 000 människor i demonstrationer över hela landet. Det började tidigt på morgonen med barrikader på vägar, motorvägar, industriområden, köpcentrum och gymnasieskolor. Därefter följde enorma demonstrationer i hela landet. Arbetare och studenter stod modigt emot polisens attacker (som resulterade i 300 gripna), i en konfrontativ stämning som påminde om en generalstrejk – även om vi ännu inte är där.
Och det mest intressanta: det utbröt många strejker och arbetsnedläggelser på järnvägen, inom skattemyndigheten, i kemisk industri, stålindustri och på nationalmuseer – tiotusentals deltog i strejkerna.
Redan har vi tvingat fram en eftergift från den nye premiärministern Sébastien Lecornu (utsedd av Macron dagen efter Bayrous fall), en hårdför reaktionär, som fått backa från planerna på att avskaffa de två helgdagarna. Resten återstår att vinna.
Nästa steg är en stor generalstrejk den 18 september, där alla fackföreningar – även de mest moderata – förväntas delta. Potentialen finns för att miljoner ska ta sig ut på gatorna.
Alla är trötta på åtstramningar, fattigdom, nedmonteringen av välfärdsstaten och Macrons kränkningar av grundläggande demokratiska rättigheter. Tiden för motstånd har kommit.