Vad bygger maktpyramiderna? Varför återskapas de? Varför snubblar dessa upphöjda män ständigt in i krig vars konsekvenser de inte ägnar en tanke?Därför att i den värld som är deras lilla nisch är deras egen maktposition den enda verklighet de kan se. Det är vad de har gemensamt.
Den positionen bygger på andras resurser. Andras liv skiter de i.
Kulturen|Bodil Carlsson
Luke Kemps bok Goliath´s Curse om hur samhällen historiskt har byggts och fallit är 445 sidor lång – mastig läsning! Men Kemp har kunskaper, som är värda eftertanke. Dominanshierarkiernas makt över stora befolkningar kräver två saker, säger han. För det första – plundringsbara resurser. För det andra: stängda territorier.
Man kan inte bygga enorm makt över andra om man inte 1) kapar åt sig deras tillgångar – beroende på tid och plats odlingsmark, brödsäd, boskap, vatten, gruvor, muskelarbetskraft; eller kol, olja, gas och halvledarmineraler – och använder dem till att säkra sitt eget överdåd och den egna våldsapparatens finansiering. Man måste också 2) hindra de bestulna från att dra. Undersåtar som rymmer bygger inga pyramider.
Jag skulle vilja lägga till en förutsättning. De plundringsbara resurserna måste vara lagringsbara. Om de möglar eller ruttnar bort, om de äts upp av råttor, är de förstås värdelösa. Likadant om fienden lätt kan hitta dem. Då livnär de varken undergiven arbetskraft eller beväpnade styrkor. De måste finnas kvar i användbart skick där makten har lagt dem och de måste skyddas väl. Som i bankkonton på ställen som St Kitts och Nevis, för att nämna ett par av de platser där ayatollah Khameinis son rapporteras ha dolt sina tvättade iranska oljepengar.
De gamla hierarkiernas plundringsbara resurser var fysiska. Så är det förstås fortfarande. Så kommer det att förbli, för människor är fysiska varelser beroende av fysiska förutsättningar som mat, vatten och skydd mot köld; även de allra nyaste tekniska uppfinningarna, ofta presenterade för oss som rent intellektuella landvinningar, kräver riklig tillgång till högst fysiska företeelser som energi, mineraler och vatten. Ingen har någonsin kunnat äta siffror. Inte ens en ChatBot.
Men något har förändrats. Nätet är en skapad social verklighet som transformerar fysiska resurser till just siffror: oljan som bygger våra samhällen blir börsnoteringar. Resursernas symboler flimrar förbi på skärmar, immateriella men lagringsbara och blixtsnabbt flyttbara till säkra platser. Därifrån kan de transformeras tillbaka till fysiska tillgångar: guld, mark, byggnader bakom murar, privatjet och män i uniform.
Människoresurserna är lika instängda nu som förr, men gränserna har också blivit sociala. Det är inte längre hav, öknar, tundra eller obestigbara bergskedjor som håller folk på plats, utan pass och inresetillstånd. Gränserna är som pengar: hård verklighet skapad genom överenskommelser.
Sunil Amrith berättar i sin bok The Burning Earth om det lilla nordasiatiska mårddjuret sobel. En gång var det den ryska och europeiska högadelns privilegium att bära dess päls. Ivan den förskräcklige betalade upp till tre gånger priset för en kapplöpningshäst för ett enda sobelskinn och det går åt många skinn för att få till en päls. Brittiska kungligheter som Henrik I och VI älskade sobel. Här är Marie Antoinette med sina barn, porträtterad i röd sammet med sobelbräm.
Sibiriens skogar länsades på sobel för att de som ville visa upp sin position betalade så bra för skinnen. Sibirien koloniserades av ryska invandrare hjälpta av familjen Stroganoffs handelsföretag. Stroganoffarna började som saltsäljare och arbetade sig uppåt i några generationer. De kompletterade salt med lyxvaror under resans gång och fick stora landegendomar till skänks av tsaren i utbyte mot att de samlade in skatt från de sibiriska ursprungsbefolkningarna, för som i USA var landet inte tomt på folk när nybyggarna kom. Skatten var pälsar från vilda djur och de som inte levererade råkade illa ut: skinnen som Stroganoffs levererade var en stor inkomstkälla för tsarstaten, som sålde dem vidare.
Frilansande ryska jägare hoppade på och tog vad de kunde fånga i sina fällor i de sibiriska skogarna – lite som guldrushen i Kalifornien, fast längre och på andra sidan Stilla Havet. Guldrushen pågick i mitten av 1800-talet; den sibiriska pälsrushen och bosättningen höll på från 1600-talet och framåt. Tsarväldet byggde befästningar och satte in kosacker mot kvarvarande etniska grupper, som inte kände för att överlåta sina hemmamarker till tsaren. Efter kosackerna och fästningarna följde adliga jordägare, som etablerade stora egendomar på den röjda marken. Men ett problem uppstod: missnöjda jordbruksarbetare gav sig av. De kunde fortsätta österut på egen hand, slå sig ner där de ville och bruka mark som de såg som sin. Det dög ju inte!Adeln beklagade sig och tsaren visade vänlig förståelse: 1649 kom lagen som förbjöd arbetarna att lämna godsen. Bundna till någons annans mark blev de lika mycket egendom som marken. Livegenskapen fanns kvar i 200 år. Det dröjde ytterligare nästan 100 år innan jakt på sobel förbjöds och då fanns inte mycket kvar av arten.
Där har ni en historia om civilisationen.
Det finns en annan version också. Den beskrevs redan på 1300-talet av en man som hette ibn Khaldun, ibland kallad ”arabernas Marx”. Ordet han använder är asabiyya: social sammanhållning. Solidaritet – men också grupptänk. Sammanhållning bygger samhällen. Grupptänk exploateras av de makthungriga för att de skall kunna nå de positioner de vill ha och sedan leva i överflöd, säger ibn Khaldun. Den 19 mars är det 620 år sedan han dog och även om mycket har förändrats sedan dess är det inte tillräckligt, för pyramiderna står kvar och de är hungrigare än någonsin.
Bär någon sobel idag? Bara vår tids Stroganoffs, den sorten som hyr Venedig för sina bröllop, och deras imitatörer.*
Kungaämbetet har gått i behaglig pension efter första världskrigets smäll. Resterna av kungahusen har lärt sig läxan och vet bättre än att skylta med ärvda förmögenheter. De låter sig porträtteras i mera folklig framtoning idag för att inte väcka gammal ilska till liv igen. De nya kungarnas ämbetsdräkt går också i diskreta toner; de demonstrerar makt genom att visa att det räcker med kostym och slips för att bli åtlydd. Det närmaste de kommer böljande sobelpälsar är väl plymerna av svunna tiders fraser. Putin viftar med traditionella ryska värden, Marco Rubio med arvet från ett Europa, som ensamt spred civilisationens ljus över världen. Enorma mängder av beslagtagna resurser, av döda och förslavade människor, av ödelagda skogar, krävdes för att tända det ljuset, som länge mest lyste över eliternas lediga stunder. Men varför hänga upp sig på sanningen, när man mobiliserar?
Trumps regim är inte direkt känd för sin allmänbildning och Rubio kanske inte har en susning om att det fanns muslimska tänkare för sju hundra år sedan.Men han vet lika bra som far och son Khamenei hur grupptänk kan användas för att komma dit man vill. Jämförd med de andra i Trumps regering är han enligt Forbes än så länge en fattiglapp med sin uppskattade nettoförmögenhet på 1 miljon dollar, men han bättrar på den genom att skriva böcker. Hans senaste, Decades of Decadence, drog in mer än 100 000 dollar. Den handlar om hur wokeeliterna trampar på vanliga amerikaner och deras kristna familjevärderingar, medan folk som Rubio försvarar dem och alltså skall röstas fram. När han talar till europeiska statsöverhuvuden om den hotade europeiska civilisationens storhet, som nu i februari, är ordvalet förstås annorlunda, men budskapet identiskt. Hoppet om återupprättad dominans hålls fram som lockbete av USA:s regim. Följ oss och bli stora igen!
På var sin sida av samma mynt står nu en ny Reza Pahlavi och en ny Khomeini, Sonen till den man som lade beslag på stora delar av Irans resurser och kallade sig själv ”ariernas ljus” och ”konungarnas konung” har tillgångar som inte lätt låter sig spåras, men han har fastighetsinnehav i bland annat Dubai.
Mojtaba Khamenei predikar mot den onda, dekadenta världen i väst. Han finns på bild omgiven av vördnadsfulla män i den svarta turban, som signalerar att han i rakt nedstigande led är ättling till profeten Mohammed. Samme man leder enligt finanstidningen Bloomberg ett stort nät av fastighetsföretag som inkluderar hus värda 138 miljoner dollar i Londons miljonärsstadsdelar. Köpen finansierades med försäljning av iransk olja och pengarna flyttades mellan banker i Storbritannien, Schweiz, Lichtenstein och Förenade Arabemiraten, St. Kitts och Nevis, via ett antal skalbolag. Khamenei syns inte i utredningen av bolagen, men det gör hans hjälpreda, den iranske byggmagnaten och bankiren Ali Ansari. Ansari uppges ha hjälpt till med finansieringen av det iranska revolutionsgardet medan han byggde upp europeiska fastighetstillgångar till ett värde av 400 miljoner euro. Financial Times rapporterar att det handlar om lyxfastigheter i flera europeiska länder, bland annat en golfanläggning på Mallorca och ett skidhotell i Österrike. Ansari/Khamenei, Trump & Kushner, saudibiljardärerna, Putins oligarker och en eller annan ukrainare simmar i samma vatten. Varför skall vi tro att de är olika sorters fisk?
Det är tjugo år sedan en somalisk man satt mittemot mig med sin trettonåriga dotter som tolk. Jag frågade hur det var för honom att bo i Sverige – kändes det främmande? Han sa: ”Sverige är bra land. Ni har redan genomfört islam, ni vet bara inte om det.” Flickan i hijab tittade bort, kanske rädd för att doktorn skulle ta illa upp. Jag blev förbluffad. Vad menade han?
Han såg upp: ”Här får alla barn gå i skolan, till universitet. Ni frågar inte vad deras familjer heter. Alla får sjukvård, ingen frågar hur mycket pengar de har. Det är islam.”
Jag tänker på honom ibland, när jag hör Tidöpartierna. Jag vet inte var han och hans dotter finns idag, men jag tror att den mannen skulle ha försvarat Sverige med sitt liv om kriget kommit. Han kallade det för religion, det han trodde på. Jag kallar det för det som vi såg på gatorna i Minneapolis när folk skyddade sina grannar, det som vi hörde ropas på gatorna i Iran. Kvinna, frihet, liv! Det som fick vår ynkedom till regering att backa från tonårsutvisningarna. Det är arbetarrörelsens asabiyya: den rättvisa, den jämlikhet, som ger något värt att kallas frihet.
För att få se den bli verklighet måste vi nämna hajarna med deras rätta namn. Att ersätta en oljeätande jätte med en annan, en penningstaplande son till religiös autokrat med sonen till en penningstaplande självförhärligande monarkist, gör ingen skillnad: de som är längst ner fördrivs och dör, lämnas att svälta ihjäl, fängslas och tystas lika bra oavsett vem som kommenderar bombplanen och uniformerna. Herrarna i toppen är varandra till förväxling lika. Vi känner bara inte igen dem, när vi möter dem i olika utstyrsel. Vi är inte vana vid att se dem som dummare än tåget i allt annat än att kapa åt sig makt.
Men när jag ser det som händer i Gaza, på Västbanken, i Iran och Ukraina och Sudan, på Kuba, i USA – då tänker jag att det är dags. Vi måste ha en plan för hur man gör sig av med herrarna innan de gör sig av med oss.
*https://i.pinimg.com/originals/0a/4d/27/0a4d27188eebe35c5cd8380bf1f75950.jpg
