Vänsterpartiets 46:e kongress uttryckte ett närmast öronbedövande självförtroende och kampvilja inför det förestående valet.
Det centrala för partiledningen – och kongressmajoriteten – var att ”surra Nooshi vid masten” kring kravet på att ingå i en framtida regering och inte ”släppa fram” något annat regeringsalternativ. Frågan är om den oro stillats som funnits och fortfarande finns bland många vänsterpartister för konsekvenser som kan bli följden av den ultimativa linjen. Till exempel ett nyval med ny chans för Jimmy Åkesson, skriver Håkan Blomqvist som var på plats och här ger vänsterkongressens facit,
Kommentar|Håkan Blomqvist
– Nu har vi den största fajten någonsin framför oss. Vi tänker införa miljardärsskatt, sänka arbetstiden, frysa hyrorna och införa högkostnadsskydd i tandvården för ett leende Sverige. Våra motståndare kommer att göra allt för att stoppa oss, men de kommer inte att lyckas. Hela den svenska arbetarrörelsens historia visar att kamp lönar sig. Marken brinner under våra fötter! Om inte vi, vilka? Om inte nu, när? Vi är inte här för att vinna spelet utan för att ändra spelplanen och göra hoppet normalt igen.
Nooshi Dadgostars agitationstal på Vänsterkongressen den gångna helgen frammanade bilden av ett ”now or never”. Vänsterpartiets valkamp handlar om att erövra politisk makt och påbörja ett drastiskt skifte i svensk politik, bort från borgerlig klasspolitik till solidarisk välfärdspolitik. Ung Vänsters ordförande My Kårlycke hälsade kongressen med att valet handlar om kampen mellan arbete och kapital: ”Vilken sida står du på? Är du miljardär eller proletär?” Och inläggen smattrade om att erövra makt för de mångas, löntagarnas och välfärdens skull. Ja känslan av att allt står på spel var intensiv, ”det viktigaste valet i våra liv” mot den ”mest reaktionära regering Sverige upplevt.” För ett ”socialistiskt maktskifte” löd parollen från partiets valtidningar. Alltmedan tidningen Flamman lyfte rubriken ”Kommunism är frihet”. Hm.
Nooshi Dadgostar och Ida Gabrielsson och den övriga partiledningen mötte stort bifall för sin politiska linje på kongressen. Här på presskonferens.
Men mitt i den närmast revolutionära stämningen genomfördes samtidigt en slags rensning bland de 557 olika och ibland vildvuxna motionerna om valplattform, stadgar, organisation och allmänpolitik. Dels genom det system som inleddes på förra kongressen att tio procent av ombuden, alltså 23 ombud, måste stödja en motion för att lyfta den till omröstning. Bakgrunden är erfarenheten av hur tidigare kongresser förvandlats till ändlösa röstningskvarnar med väldigt liten tid för debatt. Med partiets fördubblade medlemsantal och motionsrätt för alla enskilda medlemmar skulle omröstning om varje motion spränga möjlighetens tidsramar. Genom tio procentsregeln kvalificerade sig nu de allra flesta motioner inte upp till omröstning. I själva verkat genomfördes endast några tiotal omröstningar om motioner.
Även när det gäller anföranden har en slags begränsningsregler införts. Där forna kongressers talartider kunnat ockuperas av väl- (och lång-) talande ofta partiledande män måste ombuden registrera sig digitalt i prioriteringsordning för olika block av motioner. På så sätt fick ombuden en chans att hålla ett 2-minuters inlägg inom dagordningens tidsramar och hundratals röster från landet runt kunde göra sig hörda. Men samtidigt kom många anmälda talare att inte få chansen att tala i andra frågor än deras förvalda.
Huvuddelen av alla motioner nådde inte upp till tio procent stödjare, även om flera argumenterade för dem i talarstolen. Här låg mängder av motioner från djurrätt, AI-skatter och läroplaner till regler mot företagsflytt och nedläggningar, återställande av LAS, för socialism och sociala rörelser. För att nämna några ur den stora mängden. Ett annat exempel var de många motionerna mot NATO, DCA-avtalet och fortsatta militära rustningar. De flesta nådde inte fram till omröstning med ett par undantag som avslogs genom acklamation. En motion om fredsarbete och mot DCA från Vänsterpartiet Göteborg nådde dock ända fram till rösträkning och föll med endast sju röster, 102 för motionen och 109 för partistyrelsens avslagsyrkande.
Andra som nådde fram till omröstning och debatterades intensivt var enprocentsmålet i biståndet och kärnkraften. Flera talare kritiserade partiets budgetmotion för att inte stå fast vid enprocentsmålet som verktyg för internationell solidaritet. Partistyrelsen menade att den visst gjorde det men att efter Tidös nedskärningar gick nivån inte att återställa direkt. Att både C och MP skrivit in det i i sina budgetförslag berodde, enligt styrelsen, på att C räknar in Ukrainabiståndet och att MP väljer att satsa mindre på välfärden. Motionen föll trots ljudligt stöd.
När det gällde kärnkraften ville många motionärer skriva in motstånd mot kärnkraften i valplattformen samt använda termen förnyelsebar energi istället för fossilfri som även kan tolkas som kärnkraft. Partistyrelsen verkligen vädjade till kongressen att inte lyfta in kärnkraften i valrörelsen. Inte med motiveringen att den skulle försvåra förhandlingarna med socialdemokraterna utan för att Tidöpartierna och media då inte skulle ägna sig åt annat. Och styrelsen fick sin vilja igenom mot en betydande minoritet.
Och så gick det med de allra flesta motioner som var uppe till beslut. Asyl och migration med mer exakta skrivningar om permanenta uppehållstillstånd och spårbyte, några klimatmotioner, legalisering av cannabis, termen apartheid om Israel med flera. Här ska nämnas att partistyrelsen i sina avslag eller förslag att ”motionen anses besvarad” sällan tog avstånd från motionernas sakinnehåll eller motiveringar. Det handlade, menade styrelsen, om själva kampanjstrategin och förklarade i en copy paste motivering att förslaget till valplattform ”presenterar partiets övergripande politiska inriktning och fokusområden” inför just detta val snarare än att lyfta ”specifika förslag eller enskilda områden.” Men allt i partiprogram, tidigare förslag och riksdagsmotioner ligger fast. Det knepiga med den hållningen visades direkt efter kongressen när Nooshi Dadgostar i SVT:s Agenda försökte undvika att svara på fråga om permanenta uppehållstillstånd. Det räckte inte med allmänna formuleringar om human migrationspolitik.
Även om en och annan motion slank igenom, som att stryka termen ”arbetslinjen” och någonstans stoppa in ordet ”arbetare”, var det i frågor kring organisation och stadgar styrelsen utmanades. Flera motioner och talare oroades över att medlemmarnas motionsrätt skulle begränsas genom en ny stadgeskrivning om att alla enskilda kongressmotioner måste passera förenings- eller distriktsnivå. Inte för att stoppas men för att ges ett kollektivt omdöme. Den nya stadgan antogs med hyfsad majoritet mot kritiken.
En annan fråga rörde lobbyism där många förespråkade nolltolerans både mot medlemskap för näringslivslobbyister och hårda krav på karenstid för övergångar från politiska uppdrag. Styrelsen motiverade avslag med att partiet inte kan ha yrkesförbud och att karens bör regleras i lagstiftningen. Något som accepterades av en begränsad majoritet.
På frågan om partiskatten blev det emellertid annat ljud i skällan. Talare efter talare från hela landet gick till storms mot att sänka partiskatten med fem procentenheter. Redan nu, menade ett ombud, får de förtroendevalda behålla drygt 37 000 kr av sin lön, nära dubbelt så mycket som en undersköterska. Att i praktiken höja de förtroendevaldas nettoinkomster med flera tusen kronor när människor har det svårt och vi driver höjda skatter på höginkomster funkar inte, menade en annan. Våra förtroendevalda ska inte leva under helt andra ekonomiska villkor än dem vi företräder, menade ombuden och styrelsens Samuel Gonzalez Westling var ganska chanslös i att försvara förslaget. I synnerhet argumentet att de förtroendevalda jobbar mycket blev ett rött skynke bland medlemmar som sliter ut sig både på jobbet och fritiden. ”Att ställa upp som förtroendevald är helt frivilligt”, underströk kritikerna. Och dessutom, att jobba med vänsterpolitik som förtroendevald berikar ju livet, vittnade ett ombud som gått in i väggen på ett ”vanligt” jobb.
Så styrelsens förslag om sänkt partiskatt förlorade med trettio röster, 122 mot sänkt partiskatt mot styrelsens 92. Men även förslaget om att eventuella ministrars och statssekreterares partiskatt inte skulle behandlas förlorade med 110 mot 100. Alla förtroendevalda ska betala den beslutade partiskatten.
Annars rullade kongressen vidare längs styrelsens förslag. En tiondel av partiföreningarnas intäkter ska alltjämt gå till Ung Vänster (något som ifrågasatts). Könsseparatistiska förmöten ska fortsatt vara obligatoriska. Och en motion från fackliga vänstern att den fackliga rikskonferensen ska hållas separat och inte drunkna i Vänsterdagar eller annat gick igenom, mot styrelsens avslagsyrkande. Dessutom antogs med knapp majoritet (104 mot 101) att Vänsterpartiet ska verka för normaltid (alltså mot indelningen i vinter- och sommartid) och med stor majoritet (122 mot 82) att partiet ska verka för att riva upp lagen mot förolämpningar mot det offentligas personal – en lagstiftning V självt bidragit till och understött. Den är en ren klasslag, menade många.
Men det centrala för partiledningen – och kongressmajoriteten – var att ”surra Nooshi vid masten” kring kravet på att ingå i en framtida regering och inte ”släppa fram” något annat regeringsalternativ. Den opposition och kritik mot detta ultimatum som framförts från flera håll före kongressen tystnade nästan helt. Kanske för att, som ett Göteborgsombud uttryckte saken, partiledningen långt före kongressens diskussioner hade gått ut och låst sig offentligt vid inriktningen. Vem kunde då rösta emot – och var det demokratiskt? Det är samtidigt rätt uppseendeväckande att de diskussioner som föregått motionerna i regeringsfrågan från bland andra partiföreningarna i Göteborg, Malmö, Uppsala och Umeå inte alls avspeglades på kongressen. Frågan är om den oro stillats som funnits och fortfarande finns bland många vänsterpartister för konsekvenser som kan bli följden av den ultimativa linjen. Till exempel ett nyval med ny chans för Jimmy Åkesson.
Vänsterpartiets 46:e kongress uttryckte samtidigt ett närmast öronbedövande självförtroende och kampvilja inför det förestående valet. Mängder av internationella hälsningar, från Nordmakedonien till USA, från Palestina till Ukrainska vänsterorganisationen Sotsialnyi Rukh som deltog från scenen, för att inte tala om alla videohälsningar från svenska folkrörelser, fackförbund, Naturskyddsföreningen, PRO, ROKS och många andra, förmedlade budskapet: Vi är en del av en bred rörelse som kommer att utmana högern i Sverige den 13 september – och segra.