Kommentar

Efter partiledardebatten i SVT har vi fått en debatt om debatten; den var för tjafsig och hård. Det slår sällan fel att de som hårdast driver ”debatten om debatten”, som Ulf Kristersson och Ebba Bush, väldigt ogärna vill diskutera ämnena för debatten; exempelvis arbetslösheten, matpriserna eller gängvåldet. De ämnena är inte så smickrande för regeringen, så man förstår att de gör allt i sin makt för att byta samtalsämne.

När världen bevittnar ett folkmord försöker svensk borgerlig media rikta blicken bort från blodet. Istället pekas palestinier, aktivister och till och med Greta Thunberg ut som terroristkramare. Det är inte bara cyniskt, det är galenskap.

Hur undvika den skam som ett pris till psykopaten Trump skulle innebära och ändå kunna blidka honom. ”Vi ger det till en mot Trump hundraprocentigt lojal kompis” blev den geniala lösningen. Och lotten föll på den venezuelanska högerextremisten Maria Corina Machado, en politiker som troget representerat den venezuelanska parasitära överklassen i över trettio år.
Trump blev förvisso i alla fall sur, men vi tror att han kommer att bli på bättre humör när han får lugna ner sej och då inser vilken fördel han kan dra av att fru Machado fått priset, skriver Peter Widén.

Samtidigt som högerledaren och Trumpanhängaren Maria Corina Machado belönas med Nobels fredspris ligger amerikanska krigsfartyg och väntar utanför Venezuela.
Den imperialistiska arrogansen får i dag en ny form under vad amerikanska strateger själva kallar ”Trump-doktrinen”, en blandning av 1800-talets koloniala retorik och modern militärteknologi. Lösenordet är ”fred genom styrka”, men bakom orden döljer sig en brutal expansionspolitik, skriver Alex Fuentes.

Hur mycket USA:s uppblåsta vapenlangare än försöker framställa sig som fredmäklare.
Något fredsavtal är det inte.
Ett sådant förutsätter nämligen ett krig. Och det som nu eventuellt upphör är inget krig. Ett krig är en väpnad konflikt mellan två parter, skriver Lars Henriksson.

Gångna helgen fick vi två starkt symboliska bilder om två krig som sliter i den svenska vänstern; i ett skyddsrum under ett hotell i Lviv, Ukraina, satt Jonas Sjöstedt, Hanna Gedin och Nooshi Dadgostar och samtidigt satt Lorena Delgado Vargas, Greta Tunberg och sju andra svenskar gripna i Ketziot-fängelset, som ligger i Negev-öknen i södra Israel.

Över hela världen har människor gått ut på gatorna. Hundratusentals, miljontals: arbetare, studenter, fackföreningar, aktivister. I Latinamerika, i Afrika, i Europa. Generalstrejker, demonstrationer, bojkottaktioner. Folkets moral växer där regeringarnas feghet breder ut sig. Men i Sverige, landet som gärna vill posera som humanitär stormakt, är det dödstyst i Rosenbad. Det enda som hörs är klickandet av fingrar på tangentbord när kommunikatörer slipar bort alla ord som kan störa Tel Aviv eller Washington.

Inför hela världens ögon begår Israel ännu ett brott mot mänskligheten. Beväpnade krigsfartyg har kastat sig över frihetsflottiljen på internationellt vatten, i strid med folkrätten, i strid med varje ansats till mänsklig anständighet. Aktivister från hela världen, bland dem amerikanska krigsveteraner, riskerar sina liv för att bryta blockaden mot Gaza. De bär med sig humanitär hjälp – och möts av granater, hot och militära svärmar. Så agerar en terrorstat som vet att den kan begå övergrepp utan konsekvenser.

Gazaministeriet för hälsa räknar inte bara kulor utan även hunger: fem dödade när de sökte hjälp, fyra döda av undernäring. Sedan den 7 oktober 2023 har antalet palestinier som dött av svält nått 440 — 147 av dem barn — små kroppar tagna av ett långsamt våld.
Detta krig måste upphöra nu, skriver Dror Feiler.