Det finns många sätt att genomdriva utvisningspolitik, och det finns många fula knep som inte ens kräver riksdagsbeslut. Karin Fridell Anter går igenom några av dem i sin femte artikel om utvisningspolitiken.
Fokus|Karin Fridell Anter
Tidöavtalets längsta och viktigaste avsnitt gällde ”migration och integration”, något som i praktiken innebär en politik för att kasta ut så många ”utlänningar” som möjligt ut Sverige. Den politiken är inte ny utan inleddes av Stefan Löfvens S/MP-regering redan 2015, och socialdemokraterna har hitintills röstat för alla Tidölagets invandrarfientliga förslag i riksdagen.
Ett kännetecken för en rättsstat är att det är tydligt vilka lagar som gäller. En lag ska inte gälla för handlingar som utfördes innan lagen trädde i kraft. Men migrationspolitiken har ända sedan 2016 präglats av retroaktivt verkande lagar. Den ”tillfälliga begränsningslag” som då infördes gjorde det svårare att få asyl och avskaffade de permanenta uppehållstillstånden. I stället skulle alla uppehållstillstånd göras tillfälliga. Den nya lagen, som senare gjordes permanent, tillämpades för alla asylprövningar från och med 20 juli 2016, även om asylansökan lämnats in långt tidigare. De som hann bedömas enligt den gamla lagen hade stora chanser till permanent uppehållstillstånd men många tusen asylsökande fick avslag eller i bästa fall tillfälligt uppehållstillstånd enligt en lag som inte fanns när de sökte asyl. Alltså direkt mot rättsstatens principer.
Och den retroaktivt verkande lagstiftningen har fortsatt. Det senaste exemplet är lagen om spårbyte som utan förvarning har slagit sönder tillvaron för tusentals människor som har jobb och en ordnad tillvaro i Sverige. De hade fått tillstånd att bo och arbeta här, men nu ska de utvisas för att de en gång i tiden varit asylsökande.
Riksdagen har också – utan större offentlig debatt – tagit bort den lilla nödventil som gav möjlighet till skydd på grund av ”särskilt ömmande omständigheter”. Därmed är det nu fritt fram att utvisa människor med svåra sjukdomar eller funktionshinder, även om de inte har en chans att klara av sina liv i ”hemlandet”.
Men det är inte alla lagar som behöver följas. Barnkonventionen är svensk lag sedan 2020, men ska vägas mot ”Sveriges intresse av en regerad invandring”. Det betyder att man ensamutvisar barn som bott i Sverige i hela sitt liv, eller utvisar en förälder medan barnen får stanna i Sverige. ”Sveriges intresse” verkar framför allt vara att demonstrera att inga invandrare och flyktingar ska känna sig trygga här. För varför är annars Sveriges intresse att splittra en libanesisk familj , tvångsutvisa en svenskfödd nioåring och hennes mamma till Etiopien eller efter många turer ge en familjehemsplacerad albansk nioåring uppehållstillstånd endast ett år i taget?
Att stifta lagar tar tid, och medan man väntar på en mer restriktiv lagstiftning kan regeringen använda andra metoder för att försvåra för flyktingar och invandrare. Om man ger för lite pengar till Migrationsverket och domstolarna så tar allting längre tid, och de nya lagarna kan hinna träda i kraft. Både justitieombudsmannen och riksrevisionen har kritiserat de långa väntetiderna när det gäller uppehållstillstånd och medborgarskap. Men Tidöpartierna har till och med uppmanat myndigheterna att pausa behandlingen av ansökningar om nya medborgarskap i väntan på att nya och hårdare regler ska hinna beslutas.
Ett effektivt sätt att stoppa asylinvandring är att stänga både ögon och öron för vad som sker i världen. I Afghanistan pågår en förföljelse på gränsen till folkmord mot den till stor del shiamuslimska minoritetsgruppen hazarer. En rad internationella organisationer har larmat, och många länder anser att hazarer har speciella skyddsskäl. Men Sverige anser att hazarer säkert kan skickas till Afghanistan.
ILO, FN:s fackorgan för arbetslivsfrågor, har antagit en resolution om förtrycket och förföljelserna i Belarus och att inget land ska utvisa hotade fackliga aktivister dit. Sverige röstade för resolutionen men har ändå fattat just sådana utvisningsbeslut. Västbanken är enligt svenska migrationsmyndigheter en säker plats för en palestinier som hotats av både Israels armé och Hamas. Och när det gäller människors individuella asylskäl så har Migrationsverket tagit på sig en expertroll som trumfar både läkarintyg och intyg om intyg om religiös eller politisk aktivitet som kan vara farlig i hemlandet.
Regeringen försöker legitimera sin politik genom att beställa utredningar, men när utredarna inte levererar det budskap som regeringen vill ha kör man helt enkelt över dem. Man beställde en utredning om ”återvandringsbidrag” till invandrare som har svårt att integrera sig i Sverige. Utredaren kom fram till att det var en dålig idé att öka bidraget kraftigt och konstaterade att ett sådant bidrag skulle skicka signalen att målgruppen är oönskad i Sverige. Därmed skulle det öka känslan av främlingskap och minska drivkrafterna för integration. Men regeringen gick ändå vidare med förslaget och planerar att i höst fatta beslut om ett återvandringsbidrag på 350 000.
Statskontoret fick i uppdrag att se över rättssäkerheten vid Migrationsverket. De kom fram till att det fanns mycket stora brister som äventyrade rättssäkerheten – och regeringen bestämde sig snabbt för att ligga lågt om resultatet och inte medverka vid det riksdagsseminarium där översynen presenterades och diskuterades.
Alla migrations- och justitieministrar, oavsett färg, brukar hänvisa till att den svenska modellen för asylprövning är rättssäker eftersom det finns tre instanser för prövning. Det är en ren bluff. Migrationsverkets prövning görs av personal som alltför ofta saknar nödvändig utbildning, och det finns stora och oförklarliga skillnader mellan bedömningarna vid verkets olika kontor. Den som fått nej kan överklaga till migrationsdomstolen, som sällan gör en egen bedömning utan upprepar Migrationsverkets argument och fastställer avslaget. Nästa steg är att överklaga till migrationsöverdomstolen, som normalt inte ens tar upp fallet till prövning. Därmed skapas inga vägledande domar som styr upp hur lägre instanser ska döma. I stället påverkas hela processen av ”samhällsklimatet” och av regeringens återkommande krav på att asylinvandringen ska minskas.
Tidölaget pressar på för flera utvisningspolitiska och rasistiska lagändringar, men det finns också ett motstånd. Detta kommer jag att ta upp i seriens sista artikel.
Tidigare artiklar i serien
”En framtid om man är skötsam” – Internationalen
Den permanenta osäkerheten – Internationalen
Efter utvisningsbeslutet – Internationalen
Teckning: Mattias Elftorp från Den onödiga flyktingkrisen