Det är bara ett drygt år kvar till valet och Tidölaget har bråttom med att få igenom sina invandrarfientliga lagar innan mandatperioden är slut.
Ett vänsterparti värt namnet måste kräva ett stopp på utvisningspolitiken för att ens överväga att stödja socialdemokraterna efter valet, skriver Karin Fridell Anter i sjätte och sista artikeln i Internationalens serie om utvisningspolitiken.
Fokus|Karin Fridell Anter
De senaste lagändringarna gjordes den första april. Spårbyteslagen avskaffades, vilket innebär att asylsökande inte längre kan byta till att vara arbetskraftsinvandrare. Genom att lagen gavs retroaktiv verkan drabbar den inte bara nya asylsökande utan också dem som gjort spårbyte för många år sedan och har jobb och ett ordnat liv i Sverige. Uppskattningsvis handlar det om 4700 personer och deras familjer.
Samtidigt ändrades preskriptionstiden för det som i propositionen kallas ”avlägsnandebeslut”. Tidigare har det varit möjligt att söka asyl på nytt om det har gått fyra år sedan det senaste avslaget. Den möjligheten är nu borttagen. För att få söka asyl igen krävs nu att personen först lämnar Sverige till ett land som tar emot hen, och stannar borta i fem år. Även reglerna för återreseförbud har skärpts. Om den som fått avslag inte lämnar Sverige och EU inom den tid som avslaget anger så förlorar hen möjligheten att komma hit som arbetskraftsinvandrare eller anhörig, även om alla andra villkor är uppfyllda.
Redan språkbruket i de nya lagarna visar på en mycket skrämmande människosyn. I min värld ”avlägsnar” man vårtor eller skadeinsekter, men inte människor. Och det är uppenbart att det är just människosynen som har styrt besluten. Den omedelbara effekten blir att skuggsamhället växer. Människor tvingas ut i en orimlig limbosituation. De är livrädda för att åka till sitt ”hemland” som dessutom kanske inte ens tar emot dem. Inget annat land tar emot dem och det enda som återstår är en tillvaro utan rättigheter eller försörjning, utan ens ett hopp om att ta sig ut sin situation.
Och mera är på gång. Möjligheten att bli svensk medborgare har begränsats redan i mars, genom Migrationsverkets nya rutiner . Medborgarskapet har i praktiken gjorts omöjligt för människor som flytt från länder som Afghanistan och Somalia, där det inte går att få fram ID-handlingar som godkänns i Sverige. Samtidigt signalerar regeringen att de vill ta bort permanenta uppehållstillstånd för flyktingar och att det ska bli lättare att dra tillbaka redan utfärdade medborgarskap.
Men man vill gå ännu längre. I den så kallade vandelsutredningen föreslås att beslut om både medborgarskap och uppehållstillstånd ska ta hänsyn till ”brister i levnadssättet” som kan vara bidragsfusk, oärlig försörjning, missbruk eller samröre med kriminella. Man inkluderar även handlingar som inte är olagliga men som ändå anses olämpliga, och öppnar därmed för en förfärande godtycklighet. Även yttranden ska kunna prövas och leda till avslag och utvisning om de bedöms som ”systemhotande” eller undergräver ”förvaltningens legitimitet” eller innebär att man visar ”missaktning mot befolkningen”. Alltså: Yttrandefriheten ska bara gälla för den som är född till svensk medborgare. Alla andra ska behöva ”vakta sin tunga” för att vara säkra på att få stanna i Sverige. Förslaget är ännu inte färdigformulerat men har redan fått skarp kritik från bl.a. journalistförbundet.
Som nästa steg vill Tidölaget begränsa nyanländas och andra icke-medborgares rätt till socialförsäkringar och ekonomiskt bistånd. Enligt utredningens förslag ska man inte kunna få till exempel föräldrapenning, barnbidrag, bostadsbidrag eller sjukersättning (tidigare sjukpension) förrän man har bott, arbetat och betalat skatt i Sverige en viss tid. Man ska inte heller ha rätt till ekonomiskt bistånd, det som tidigare kallades socialbidrag. Förslaget är direkt rasistiskt. Det delar upp befolkningen i två grupper där vissa nekas grundläggande rättigheter och skydd. Förutom den skriande orättvisan i konkreta villkor innebär det att myndigheterna öppet ska göra skillnad på människor. Frågan är vad som blir nästa steg och vilka som då ska nekas tillträde till de samhällsfunktioner som vi har vant oss att se som gemensamma. Förslaget har mött viss kritik men ännu inte uppmärksammats särskilt mycket.
Det är lätt att känna sig uppgiven när man ser raden av invandrarfientliga lagar torna upp sig och vet att Tidöregeringen har majoritet i riksdagen. Men ju flera vi är som protesterar, desto större är chansen att någon modig riksdagsledamot vågar erkänna att hen haft fel och kräva att redan fattade beslut ”skruvas” till det bättre. När det gäller spårbyteslagen misstänker jag att många inte ens förstod vad de röstade för, eftersom utvisningspolitiken var kamouflerad som en broms för invandring. Enligt den ekonomiska logik som brukar styra borgerliga politiker är det direkt negativt att utvisa människor som har jobb och behövs på sina arbetsplatser, och lagen har till och med kritiserats av Svenskt Näringsliv. De som drabbas har bildat en förening, demonstrerade utanför socialdemokraternas kongress och planerar ytterligare manifestationer. De behöver allt stöd.
Att det går att ändra negativa lagar vet vi av erfarenhet. För åtta år sedan lyckades opinionen få till en lag som underlättade för åtminstone en del flyktingar. Utvisningshotade ensamkommande ungdomar från Afghanistan sittstrejkade mitt i Stockholm, och en stark proteströrelse stödde dem. Resultatet blev en delseger – den omdebatterade ”gymnasielagen” som i slutändan gav permanenta uppehållstillstånd till bortemot 6000 unga som annars skulle ha utvisats. Gymnasielagen var ett orättvist hafsverk av ogenomtänkta regler och har med rätta kritiserats, men av dem som fick chansen har de allra flesta lyckats klara både studier och jobb.
Vandelslagen och flera andra rasistiska lagar är ännu inte beslutade. För att stoppa dem krävs en massiv mobilisering. Kring 2015 bildades stora nätverk för flyktingsolidaritet, som #Vistårinteut och Stoppa utvisningarna till Afghanistan!, där jag är aktiv. Sedan åtskilliga år tillbaka demonstrerar ihärdiga medkämpar i Göteborg, Stockholm och Malå varje vecka för en mänsklig migrationspolitik. Vid socialdemokraternas kongress häromveckan hölls demonstrationer varje dag och många skriver debattartiklar och insändare i små och stora tidningar. Men vi behöver bli många många flera!
Socialdemokraternas kongress visar tydligt att det finns en stark intern minoritet som motsätter sig partiets ”strama” invandringspolitik. Nära hälften av delegaterna ville ta bort det ordet helt ur partiprogrammet, och ganska många argumenterade tydligt för en politik som bygger på solidaritet. Men deras partiledning vill inte att invandring och medmänsklighet ska bli valfrågor. De behöver utmanas av en rörelse som stöttar vänsteroppositionen i dessa frågor, och av ett vänsterparti som ställer tydliga krav. Ett vänsterparti värt namnet måste kräva ett stopp på utvisningspolitiken för att ens överväga att stödja socialdemokraterna efter valet. Och vi – solidaritetsrörelsen, andra folkrörelser och de drabbade själva – måste mobilisera mycket kraft, synas i massmedia och få människor att inse att det Sverige som påstod sig värna om mänskliga rättigheter är på väg att förstöras i rasande takt.
Bild: Demonstration utanför S-kongressen i Göteborg 2025. Foto Anders Göransson
Tidigare artiklar i serien
”En framtid om man är skötsam” – Internationalen
Den permanenta osäkerheten – Internationalen