Innehåll

De senaste veckorna har det publicerats många oroande nyheter om människor som till synes utan anledning ska utvisas från Sverige. Några av dem är stenhuggaren Ismat, inredningshantverkaren Khalil och vårdbiträdet Dure. De har jobb, de kan svenska, de har inte begått några brott – varför ska de ändå kastas ut?
Här följer Del 2 i Slutdaltat – artikelserien om den svenska utvisningspolitiken.

I början av förra veckan avslöjade Gefle Dagblad att förklädd polis genomförde ett tillslag hemma hos PYD:s representant i Sverige. I samband med tillslaget tog svenska myndigheter datorer och annan egendom i beslag från PYD-representantens hem. Därefter var Dagens Nyheter först med att avslöja att även en UD-anknuten diplomat frihetsberövats under helgen. Frihetsberövandet hade enligt tidningen samband med gripandet av PYD-representanten. Båda har senare släppts men misstankar om brott kvarstår mot dem. Namnet på UD-diplomaten är under stark förundersökningssekretess och har inte offentliggjorts någonstans i Sverige. Trots detta har namnet publicerats i turkisk media, vilket ger en stark indikation på att Turkiet varit kopplade till gripandet.

En mycket stor del av Tidöavtalet handlar om det som kallas ”stram invandringspolitik” – en omskrivning för att invandrare ska stoppas och att så kallade utlänningar i Sverige ska utvisas.
Karin Fridell Anter kommenterar i en serie artiklar vad detta betyder för dem som aldrig blir accepterade, för dem som har gjort allting rätt men ändå kastas ut och för alla dem som har att leva i ständig otrygghet. Det första artikeln handlar om dem som har begått någon sorts brott, och därför ska bli straffade på livstid.