Hind Rajab var sex år och bara ett av tusentals barn på Gazaremsan som drömde om ett normalt liv fyllt av lek och skratt, som alla barn i världen. Men hennes korta liv fick ett tragiskt slut och hon blev en ny symbol för oskyldiga som mördas under den israeliska ockupationens eld.
Trots sin unga ålder blev Hinds röst starkare än något politiskt uttalande, och påminner mänskligheten om att barn dödas varje dag i Gaza och att själva barndomen med våld håller på att utplånas under spillrorna.
Fokus|Mallak Abuhamda
Hinds död var inte slutet på historien, utan början på en smärtsam fråga: Hur många fler barn måste dödas innan världens samvete äntligen agerar för att stoppa blodsutgjutelsen i Gaza?
På sin sista dag i livet bar Hind inget vapen och hotade inte någon. Hon var instängd i familjens bil, som förvandlades till en dödsfälla. En efter en dödades hennes familjemedlemmar framför hennes ögon, vilket gjorde henne till den enda överlevande. Hon ropade på hjälp över telefon och hennes darrande röst var hes av rädsla: ”Jag lever… Kom och rädda mig.”
Hon visste inte att hennes sista resa skulle vara på en bilbarnstol täckt av blod och spillror efter att hon var den enda överlevande från israelisk stridsvagnseld mot den bil som hon flydde i med sex av sina släktingar den 29 januari 2024. Den lilla flickan satt ensam bredvid sina nära och käras kroppar, huttrade och vädjade i telefonen: ”Kom och rädda mig.”
Palestinska Röda Halvmånen hade straxinnan fått ett desperat samtal från 14-åriga Layan Hamadeh, ett annat barn i en annan bil, som ropade på hjälp under tung stridsvagnseld i Tel al-Hawa. Hennes röstinspelning släpptes senare, och hennes skräckslagna ord ekade: ”Farbror, de skjuter på oss, stridsvagnen är precis bredvid oss, vi är i bilen och stridsvagnen är bredvid oss.” Ögonblicket senare utbröt skottlossning, därefter hennes skrik och sedan tystnad.
Nu försökte Röda halvmånens personal få kontakt med Hind igen, och det visade sig att hon i alla fall fortfarande var vid liv. Röda Halvmånen gav sig snabbt ut på ett uppdrag för att rädda henne i samordning med den palestinska kontaktpersonen, men kontakten med personalen bröts timmar efter att de gett sig av. Efter 12 dagar hittades kropparna av martyrerna Hind Rajab, 6 år gammal, och fem medlemmar av hennes familj; Bashar Hamada, hans fru och hans barn Muhammad, 11 år gammal, Lian, 14 år gammal, och Raghad, 13 år gammal, lördagen den 10 februari 2024. Röda halvmånens ambulans hittades också, med de dödade sjukvårdarna Youssef Zeno och Ahmed Al-Madhoun inuti, efter att de tappat spåren under uppdraget att rädda barnet Hind Rajab.
Hind gick bort, men hennes bild är fortfarande ett vittne till att barndomen i Gaza mördas varje dag. Hennes berättelse blev en spegel av ett helt folks smärta och ett öppet budskap till världen: Rädda de återstående barnen i Gaza innan deras framtid utplånas på samma sätt som Hinds oskyldiga liv raderades.
I Gaza tar tragedin inte slut. Den upprepar sig med nya namn och ansikten, som om ödet insisterar på att skriva samma historia, varje gång med djupare sår. Efter berättelsen om lilla Hind Rajab kom en annan hjärtesorg: berättelsen om Ghada Rabah, en 43-årig engelsklärare från Gaza, som lärde barn vad ord betyder, men som själv lämnades utan röst under rasmassorna.
Natten till måndagen den 22 september 2025 slog israeliskt bombardemang ner i Ghadas hem i Tel al-Hawa, ett område som är utsatt för en kraftig markinvasion. Huset kollapsade i trasig betong och förvridet stål. Men Ghada dog inte omedelbart. Hon höll sig vid liv under ruinerna, höll sin telefon som sin enda livlina och viskade till sina släktingar med svag röst: ”Jag lever fortfarande… rädda mig.”
Timmarna gick. Sedan dagar. Ghada låg i mörkret och kippade efter andan och lyssnade till sina instängda barns ytliga andetag, utan att veta om de levde eller redan var borta. Hennes släktingar kontaktade civilförsvaret och visade dem var huset låg, men vägen till Ghada var omringad av kulor och stridsvagnar. Civilförsvaret krävde samordning från Röda Korset, eftersom området är klassificerat som ”farligt” på order av den israeliska armén.
Samtidigt spreds hennes berättelse snabbt på sociala medier. Tusentals röster vädjade: ”Rädda Ghada… låt henne inte bli ännu en Hind Rajab.” Men världen förblev tyst, världen hörde inte, eller kanske hörde och ignorerade.
Till slut, onsdagen den 24 september, efter två ändlösa dagar av väntan, meddelade civilförsvarschefen Mahmoud Basal via X-plattformen att ockupationen äntligen hade tillåtit hjälp att komma in. Räddningsarbetare, utmattade team som hade arbetat i två år utan kapacitet, utrustning eller speciella mekanismer för att gräva upp rasmassorna, rusade till platsen för byggnaden, grävde med handverktyg och utrustning, sökte och ropade ut deras namn. Men under spillrorna var det bara tyst. Efter många timmars letande kom de ut tomhänta. De hittade inte Ghada eller hennes barn. De fann inget annat än spillror som jämnats med marken, ett hus som förvandlats till en hög med aska och drömmen om en kvinna från Gaza krossades under krigets fötter.
Även om hennes död inte har bekräftats formellt, ses den totala förstörelsen av hennes hem och misslyckandet med att hitta hennes kropp av många som obestridliga bevis. Ghada, som överlevde två dagar under rasmassorna, ropade och väntade, minns nu hur en annan röst släckte ett eko av Hind Rajabs skrik. Men den här gången var det en lärare som bar pennan för att ge barnen kunskap, men världen kunde inte ge henne den mest grundläggande gåvan: chansen att leva.
Ghada Rabah är inte bara ett namn. Hon är ansiktet på varje människa som lämnats ensam under ruinerna, ännu ett sår som ristats in i Gazas hjärta, ännu ett rop som kastats ut i den globala likgiltighetens tomrum.
Hur många Hinds? Hur många Ghadas måste vi förlora innan världen vaknar?
Tidigare artiklar från våra medarbetare i Gaza:
”Hej, jag heter Malak Abuhamda och det här är min historia inifrån Gaza” – Internationalen”.
Malak Abuhamda: ”Jag berättar med smärta hur jag nästan förlorade min lillebror Mahmoud” – Internationalen.
Berättelser inifrån Gaza – Från en avhuggen hand växer en dröm fram – Internationalen
Ahmed… När hungern blir till tystnadens språk – Internationalen
Trädets sista skugga – Internationalen
SOS Gaza – där skadade och döda får dras av åsnekärror – Internationalen
Stöd Internationalen på plats inne i Gaza! – Internationalen⸻
Hur ska barnen i Gaza klara skolan i tältlägren? – Internationalen
När frön planteras bland tälten… växer livet – Internationalen
I Gaza väntar inte kärleken på att freden ska återvända – Internationalen
Duha har tvingats flytta nio gånger – Internationalen
I Gaza är havet inte längre en symbol för tröst eller glädje – Internationalen
Flykten… Ett sönderslaget minne av hemmet – Internationalen
När tornen kollapsar, kollapsar också våra minnen – Internationalen