Gaza: födelse på gatan - Internationalen

Ett avtal är påskrivet av såväl Israel som Hamas. Vad det innebär återstår att se.
Vår medarbetare inne i Gaza Mallak Abuhamda berättar
här om vad folkmordet inneburit för de gravida kvinnorna, utan fungerande förlossningsvård, el och kuvöser.
Nancy Abu Musa var i sjunde månaden av
graviditeten. Hon hade inget annat val än att gå söderut i flyktingströmmen, inte mot säkerheten, utan ut i det okända.

Fokus|Mallak Abuhamda

Marken var täckt av resterna av sönderslagna hem fyllda med spillror, medan hon sköt framför sig en trasig rullstol som bar
hennes sårade make, med de återstående enkla behoven och tyngderna på
ryggen som översteg hennes tunna kropps förmåga. I hennes mage finns två ofödda
barn som inte vill veta något om denna värld förutom sin mors rädsla.
I tio ändlösa kilometer vandrade Nancy bland tusentals människor på flykt,
en mänsklig flodvåg av smärta och förlust. Ansikten tömda på färg, kroppar
som darrar av utmattning, fötter som rör sig utan riktning. Mitt i denna
desperata folkmassa drabbades hon av värkarbete.

Det fanns inget skydd, ingen säng, ingen läkare, bara en kall gata under en
mörbultad himmel. Med darrande händer bredde hon ut ett tygstycke på
marken. Vägen förvandlades till en födelsesäng och sedan till ett ögonblick
då liv och död möttes i en och samma scen. Där, på den öppna vägen, födde
Nancy två livlösa barn. De grät aldrig, öppnade aldrig ögonen, andades aldrig
in mer än några sekunders rök förorenad luft. De dog innan de visste vad
säkerhet innebar, innan deras mor kunde hålla eller omfamna dem.
Nancy överlevde men med sår som aldrig kommer att läka. Ärret på hennes
kropp bär på två födslar; Den som finns i hennes hjärta bär på en förlust
bortom ord. Hennes barn var borta innan de hade levt och lämnat henne
kvar som vittne till ett tyst brott som upprepades i varje hörn av Gaza.

Tusentals kvinnor riskerar nu att tvingas föda under omänskliga förhållanden utan
säkra sjukhus, utan mediciner, bland de ruiner som återstår av Gaza.
Nancy dog inte, men hon bär nu ett ärr som tiden inte kan utplåna ett i
hennes kött och ett annat, djupare, i hennes själ. Hon förlorade två barn i ett
ögonblick, i en tid då döden själv har blivit Gazas barnmorska. Hennes
historia är inget undantag. Det är en spegel som reflekterar en ständigt
växande tragedi, en tragedi som växt med varje flyganfall, med varje dag
av krig, när livet blir en kamp mot utplåning.

Vägen söderut är inte en frälsningens väg, den är en brutal prövning. Kvinnor
bär sina barn i famnen; Andra föder barn mitt i folkmassorna, medan smärtor
förtär dem som hamnar på efterkälken. Med varje ny våg av flykt föds nya
historier, berättelser som ingen dokumenterar, förutom trötta ögon och
brustna hjärtan.

Nancys berättelse är ett eko av en större sanning. Enligt FN:s
befolkningsfond (UNFPA) är mer än 50 000 gravida kvinnor för närvarande
fast i Gaza, inklusive 5 000 som är i sin sista månad och som är i akut behov
av vård. Men var finns sjukhusen? Elen? Läkarna?
Vårdinrättningar har förvandlats till ruiner. Förlossningssalar har blivit platser
för skräck och mödrar har blivit tysta hjältar som kämpar mot smärta
ensamma. I och med att hälso- och sjukvårdssystemet kollapsat tvingas
tusentals kvinnor föda barn i förstörda hus eller på öppen gata bland de
fördrivna.

Den dystra statistiken avslöjar katastrofens omfattning: Rapporter från Gazas
hälsoministerium och internationella organisationer bekräftar att hundratals
nyfödda har dött under det senaste året, inte av sjukdom, utan av frånvaron
av kuvöser, syrgas, medicin och el; från påtvingade födslar i fördrivningens
kaos.
Bakom varje nummer finns en berättelse som liknar Nancys: en kvinna som
bara drömde om att hålla sina barn, inte om att begrava dem tillsammans
vid sidan av en väg. Nancys förlossning blev en liten begravning på asfalten,
ett ögonblick där världen inte gav plats för hennes tvillingar förutom som ett
flyktigt minne, en tidig frånvaro.

Hennes födelse var inte bara en händelse, det var ett rop mot världens
tystnad. Ett rop som säger: kriget har inte bara dödat de levande, det har
stulit livet från själva livmodern. I dagens Gaza föds barn döda, mödrar föds
på nytt i sorg och drömmar slaktas innan de tar form. Och medan de ändlösa
raderna av fördrivna familjer marscherat söderut in i osäkerheten, förblir
Gaza ett stadium där livet slits ur dödens armar och döden föds varje dag i
livets vagga.

Enligt den palestinska statistiska centralbyrån har det israeliska angreppet
på Gaza sedan den 7 oktober 2023 dödat cirka 18 592 barn, inklusive 274
spädbarn som föddes och dog under bombningarna, 876 barn under ett år,
17 som frös ihjäl i flyktingtält och 52 som dog av hunger och avsiktlig
fattigdom.
På ett flagrant och skamlöst sätt har Israel brutit mot alla principer i
internationell rätt och medvetet ignorerat FN:s resolutioner och humanitära
konventioner, utan skuld eller återhållsamhet. Israel har agerat med maktens
arrogans och tystnadens straffrihet.
Det som ockupationsstyrkorna begått i Gaza med systematiskt dödande,
urskillningslösa bombningar, svält och daglig terror är en skamfläck på
mänsklighetens samvete och ett obestridligt bevis på Israels förakt för
mänskligt liv och internationell rätt. Detta har inte varit ett krig mot en armé, det är
ett krig mot livet självt.