Dr. Hossam Abu Safiya - fängslades trots att hans vapen var vägran att överge de sårade

I stora krig, när principer kollapsar under våldets brutalitet, när städer faller, sjukhus försvinner och livet självt slits sönder, insisterar några ändå på att bevisa att mänskligheten fortfarande kan framhärda, även när allt runt omkring försöker förstöra den. Bland dessa finns dr Hossam Abu Safiya, en palestinsk barnläkare och chef för Al-Shahid Kamal Adwan-sjukhuset i norra Gaza.
Internationalens medarbetare inne i Gaza, Mallak Abuhamda, tecknar hans porträtt.

Fokus|Mallak Abuhamda

Dr. Abu Safiya var inte bara en läkare som utförde sina uppgifter; Han blev den sista försvarslinjen i en ytterst ojämn kamp. Från krigets allra första ögonblick vägrade han att lämna sjukhuset eller överge de sårade, trots upprepade israeliska varningar om att stanna kvar betydde arrestering eller död. Han stannade kvar på sin post och arbetade under bombardemang och belägring under förhållanden som var nästan omöjliga: nästan ingen medicin, ingen elektricitet, medicinsk utrustning som inte fungerade, förstörda operationssalar, kroppar i varje korridor och operationer som utfördes utan bedövning. Trots allt detta vägrade han att kompromissa med sin plikt eller dra sig tillbaka inför hoten.

Folk kände honom som ”Abu Elias”, läkaren som upprepade gånger framträdde på Al Jazeera, där han vädjade till världen att stoppa attacken mot sjukhus, bad om att de skadade skulle räddas, fördömde den skamliga globala tystnaden mot vad som utspelade sig i Gaza. Han höll fast vid sin yrkesed – även efter att han själv skadats, hans son Idris sårats och hans son Ibrahim dödats, som han begravde med sina egna händer innanför sjukhusets murar.

Hans hjärta krossades för sin son, men han drog sig inte tillbaka. Han sa gråtande: ”De brände mitt hjärta för honom”, och ändå stod han kvar och behandlade de sårade, räddade barnen, som om hans smärta hade blivit en del av hans plikt och den börda han måste fortsätta att bära.

Inte ens hans hem skonades. Han och hans familj fick bara tio minuter på sig att ge sig av innan det bombades. Hans fru Alina sa att han varje dag återvände till sjukhuset med smärtan från Gazas barn – de som dog framför hans ögon varje timme, medan han inte kunde rädda dem på grund av den totala bristen på resurser.

I ett av de mest mänskliga ögonblicken vägrade dr Abu Safiya att överge 12 för tidigt födda barn inne på sjukhuset trots israeliska hot om att storma byggnaden. Han stannade vid deras sida tills soldater kom in och tvingade honom att evakuera.

Under de första månaderna av kriget stod dr Hossam Abu Safiya tillsammans med bara en handfull läkare – som någon som försöker rädda den sista gnistan av ljus i en tid som insisterar på mörker. De arbetade inne på Kamal Adwan-sjukhuset, som hade förvandlats till ruiner, medan granater landade bara några meter bort, som om döden gick bland dem och medvetet skonade dem bara så att de kunde bevittna dess grymhet.

Under timmar som var avsedda för helande och barmhärtighet vanhelgade soldaterna sjukhusets helgd genom att gräva upp gravar för martyrer som begravts där inne och släppa lös hundar på sårade som inte ens kunde skrika. De var scener bortom fantasin, bortom vad någon civiliserad värld kunde förstå. Och ändå, mitt i detta inferno, fortsatte Abu Safiya att arbeta – han förband sår med ena handen och höll tillbaka sin egen kollaps med den andra – vilket bevisade att mänskligheten fortfarande är möjlig även i dess mörkaste stunder.

Han fortsatte ända till det ögonblick då Israel bestämde sig för att tvinga sjukhuset ur bruk.

Den 27 december 2024 bevittnade världen en historisk scen: Dr. Hossam Abu Safiya gick ensam på gatan, iklädd sin vita läkarrock, på väg mot israeliska soldater som krävde att han skulle överlämna sig själv. Han bar ingenting med sig förutom sitt yrke – och sin värdighet. En stund senare började den fullständiga förstörelsen av sjukhuset.

Sedan den dagen har Abu Safiya suttit fängslad. Den 25 mars 2025 förlängde en israelisk domstol hans frihetsberövande med ytterligare sex månader med motiveringen att han var en ”olaglig stridande”, trots internationella rapporter som beskriver hans svält och fysiska tortyr – bekräftat av hans advokat.

Medlemmar av sjukhuspersonalen som greps tillsammans med honom sade att dr Hossam krävde att alla hans kollegor skulle släppas och förklarade: ”Jag kommer inte att lämna sjukhuset så länge någon av er sitter fängslad.” Alla släpptes – utom han.

Efter månader av påtvingade försvinnanden dök Abu Safiya äntligen upp – utmärglad, fjättrad, omgiven av soldater, iförd fångarnas uniform. En scen som skakade hjärtan och fördjupade symboliken hos en man som offrade allt för att bevara etiken i sitt yrke. Han hade gått ner nästan 40 kilo under de svåra förhållandena i häktet.

Dr. Hossam Abu Safiya är inte bara en läkare. Han är berättelsen om ett hemland. En spegel av Gazas värdighet. En symbol för en man som valde att stå mellan de döda och de sårade för att berätta för världen:

Att vara läkare i krigstid innebär att skydda andras liv – även om priset är ditt eget.

Han är ett levande bevis på att Gaza fortfarande har män som skriver sin yrkesed med blod och ståndaktighet, och att mänskligheten – oavsett hur mycket som splittras runt omkring den – inte kan utplånas så länge det finns människor som Hossam Abu Safiya.