Gaza: krigsvinterns regn en ny fiende för de fördrivna

Ingen kyla liknar denna kyla – kylan i tält, kylan av rädsla, kylan från en skakad själ, kylan av hunger och kylan från kollapsande skydd på stranden.
De allra första regnen som drabbade Gaza i vinter markerade början på ett nytt kapitel av lidande. Små droppar förvandlades inom några minuter till bäckar som dränkte de sköra tälten som skyddade tusentals familjer som flydde krigets eldar, skriver Internationalens medarbetare i Gaza.

Fokus|Mallak Abuhamda

I ett land utmattat av massakrer, belägring, hunger och sjukdomar har regnet blivit ännu ett hot, kallt som bomberna, och fördubblat smärtan för dem som överlevde branden bara för att möta översvämningen.

På många platser runt om i världen är regnet en glädjefylld händelse. Folk öppnar sina fönster för att välkomna den, andas in jordens doft och känner hur deras hjärtan lättas. Men i Gaza, i de överfulla flyktinglägren, meddelade vinterns första regn en ny säsong av elände, en som varken skonar försvagade kroppar, sönderrivna hem eller tält.

I samma ögonblick som regnet började slå mot de tunna tälttaken förvandlades vinterns naturliga glädje till skräck. Himlen öste ner och med den rasade tälten över huvudet på sina invånare. Vatten sipprade in från alla håll, från taket, marken och kanterna—tills det inte fanns någon torr fläck kvar. Jorden slukade deras fotsteg och förvandlade allt till lera.

Det tog bara några ögonblick innan himlen avslöjade hur skört det ”skydd” som de fördrivna flytt till var. Slitna tält som knappt stod emot vinden gav genast vika för säsongens första skyfall. Hela läger förvandlades till leriga träsk, filtar sjönk ner i vattnet och de få kvarvarande madrasserna löstes upp under översvämningen. Tält föll över familjer. Marken blev en fälla, lera och vatten, utan nåd mot barn, kvinnor eller äldre.

Vintern i Gaza är ingen årstid. Det är ett hot.

Regnet var inte bara vatten som föll från himlen; det var ett test av en motståndskraft som redan var bortskrapad. Familjer som undkom eld fann sig nu kämpa mot brutaliteten i det iskalla regnet.

I en hjärtskärande scen som bevittnades den hårda natten höll en mor sitt barn högt ovanför leran, medan regnvatten forsade runt dem. Barnet skakade våldsamt under en genomblöt tygbit som inte gav någon värme. Hans far kämpade för att hålla upp trästolparna, men tältet var för svagt. Det gav upp. Det kollapsade. Och familjen lämnades exponerad under en öppen himmel.

”Vi vet inte vart vi ska ta vägen,” grät modern. ”Våra kläder är genomblöta, vårt tält, vårt enda hem, har fallit. Kriget må ha tagit slut, men vårt krig har precis börjat. Vi försöker hålla oss starka… men vi tappar vår styrka.”

En annan kvinna berättade: ”Vi sov inte en minut. Min man och jag höll upp tältet med bara händerna. Om vi släpper taget skulle det rasa över våra barn.”

Sociala medier fyllda med videor som fångar katastrofens tidiga ögonblick: barn som lyfter genomblöta filtar, mödrar bär på kläder och bröd de räddat, droppande av lera, män som desperat försöker förstärka svajande tältstänger som skakar som om de höll på att dö.

Folk ställde samma smärtsamma fråga: Hur kan en människa leva i ett tält, som inte tål en enda regndroppe?

Aktivister anklagade Israel för att fortsätta sitt krig genom kyla, hunger och sjukdom, vilket lämnade hundratusentals utan verkligt skydd, för att möta stormen ensamma i tält som knappt ger skugga en sommardag. Hur kan de då överleva en brutal vinter?

I ett av de mest hjärtskärande klippen stod barnen darrande, balanserande på stenar så att de inte skulle sjunka ner i leran. Några grät. Andra upprepade ord som ett barn aldrig borde behöva säga:

”Döden är lättare än så här.”

Den meningen räcker för att sammanfatta tragedin med Gazas fördrivna.

Med det första regnet upptäckte palestinierna att de levde fördrivning inom fördrivning. Efter att ha förlorat sina hem förlorar de nu sina tält, förlorar de sista resterna av trygghet. Mitt i leran, kylan och de dånande vindarna visar sig Gazas hårda sanning: barn utan värme, kvinnor utan tak, män utan makt, och en värld som tyst ser på, medskyldig i stormen.

Regnet, som en gång var en symbol för liv, har blivit ett vittne till en överväldigande död som omger de fördrivna från alla håll.

Den första vinternatten var det inte bara regn som föll över Gaza – det var världens värdighet som kollapsade.

Det som hände palestinska familjer efter de första regnen i vintern är inte en förbigående händelse. Det är ytterligare en påminnelse om att livet i tält inte är ett liv, att fördrivna människor inte bara behöver ett tält, utan också trygghet, skydd och ett hemland som inte drunknar i regn eller rasar samman av bomber.

Här sköljde inte regnet bort smärtan, den avslöjade den. Den blottlade det inför en värld som väljer att inte se.