Nibal, en mamma utan armar: "Smärtan är inte lika grym som hjälplösheten… när jag ser på min dotter och inte kan hålla henne"

I hjärtat av det belägrade Gaza, där luften blir tung av lukten av krut och döden tävlar med liv om varje andetag, står Nibal Al-Hissi, tjugofem år gammal — ett berg av tålamod som står över spillrorna av sin egen smärta.
Internationalens medarbetare i Gaza, Mallak Abuhamda, är tillbaka med ännu en starkt berörande berättelse.

Fokus|Mallak Abuhamda

Hon har inte längre armar, men bär inom sig en vilja starkare än kroppen, och en beslutsamhet som låter henne vandra bland tälten som ett svagt ljus som vägrar slockna. Nibals smärta är inte av den sort som bleknar med tid eller medicin — det är en smärta som bor i själen före kroppen, gnagande på varje detalj i livet, ögonblick för ögonblick.

En gång var Nibal bara en vanlig flicka i det sårade Gaza — full av skratt och drömmar. Hon studerade engelsk översättning med hängivenhet, drömde om en ljus framtid och älskade fotografi. Med sin lilla kamera fångade hon allt: sitt hem, sitt barn, den stilla skönheten i vardagen.

Hon säger, rösten darrar — ord som blöder från ett öppet sår:

”Jag älskade fotografi… Jag brukade fånga allt — min dotter, mitt hus, mina dagar. Jag trodde att livet alltid skulle le mot mig. Men kriget stal allt på en minut.”

Den 7 oktober 2024 höll Nibal sin lilla dotter, Rita, i famnen när granater regnade ner över hennes kvarter. Fyra explosioner inträffade i närheten — sedan kom den femte, den som förändrade hennes liv för alltid. Den israeliska beskjutningen tog hennes armar och lämnade henne att möta världen utan dem — hennes kropp bränd och ärrad, hennes lever skadad, hennes ben sargat av splitter och smärta.

Hon förlorade inte bara sina lemmar — hon förlorade en del av sig själv: sin förmåga att omfamna, att lita på sig själv, att utföra de enklaste handlingar som gör oss mänskliga. Hennes röst darrar när hon minns:

”Det femte nedslaget träffade mig direkt… En arm var borta omedelbart, den andra försökte de rädda, men de kunde inte — den var också borta.”

Hon vaknade på sjukhuset omgiven av lukten av medicin och aska, hennes kropp täckt av tredje och fjärde gradens brännskador — som om elden själv hade bestämt sig för att lämna sitt avtryck på hennes hud.

”Efter amputationen var smärtan ofattbar. Jag skrek hela dagen, grät som en liten flicka… Jag kunde inte tro vad som hänt mig.”

Nibal förvandlades från en mor som tog hand om sitt barn till en kvinna som nu själv behöver vård. Hon viskar, rösten brister:

”Jag blev funktionshindrad… inte ens min bebis kunde jag mata eller hålla henne. Min mamma blev mina händer. Hon matar mig, klär på mig, tar med mig till badrummet. Jag försöker att inte be henne om för mycket — jag dricker inte mycket vatten eller äter mycket så att hon inte blir trött. Jag vill inte vara en börda — hon har lidit tillräckligt.”

Men det djupaste såret finns inte i hennes kropp – det är i hennes själ. När hennes systers tre söner dödades under rasmassorna hörde hon folk säga:

”Det är bättre att de dog… än att leva funktionshindrad, en börda för sina familjer.”

Nibals ögon fylls av tårar som ingen hand kan torka bort:

”Sedan den dagen har jag hela tiden tänkt — ser mina föräldrar mig också som en börda? Önskade de att jag hade dött? Den tanken dödar mig mer än själva smärtan.”

Hennes lidande fördjupades bara — hennes make lämnade efter hennes skada, hennes hem förstördes och hon tvingades fly med sina äldre föräldrar efter att ha fått en 15-minuters evakueringsvarning. Nu bor hon i ett ömtåligt tält, överlever på smärtstillande – när de finns – vaknar till smärta och sover bredvid den.

”Smärtan lämnar mig aldrig,” säger hon mjukt, ”men den är inte lika grym som hjälplösheten… när jag ser på min dotter och inte kan hålla henne.”

Ändå, även i ruinerna, fladdrar en gnista av hopp i hennes hjärta. Hon viskar det som ett löfte till livet självt:

”Jag drömmer om att resa utomlands, skaffa protesarmar… levde normalt igen. Jag har fortfarande hopp, något att leva för — att hålla min dotter igen, att mata henne, att röra vid hennes ansikte.”

Nibals berättelse är inte bara hennes egen smärta – den är en spegling av Gazas kollektiva sorg, en stad där kroppar slits itu men livsviljan aldrig dör. Nibal, som förlorade sina armar, förlorade aldrig sitt hjärta — inte heller sin dröm om att resa sig igen.

Hon står idag som en symbol för obeskrivlig smärta, en röst som ropar ut till världen:

”De kanske stjäl våra lemmar, men de kommer aldrig att stjäla vår livslust.”

Nibal Al-Hissis berättelse är inget undantag i Gaza – den är det levande ansiktet av mänskligt lidande, ett vittnesbörd om en generation född under eld, som inte känner till något annat än uthållighet.

Och ändå är det också berättelsen om en kvinna som står utan armar men lyfter livets fana med sina tårar.

Hon är Nibal Al-Hissi — en bruten kropp, en obruten själ — som viskar till världen från sina ruiner:

”Jag förtjänar ett liv där jag kan återta det jag som blev stulet från mig… och jag drömmer om ett hemland där barn inte längre fruktar himlen.”