Mahasin al-Khatib: Bildkonstnären som förutspådde sin egen död i kriget

I Gaza, där döden kommer utan förvarning eller logik, och där konsten blir en form av överlevnad, framträdde namnet på den unga bildkonstnären och serietecknaren Mahasin Al-Khatib som ett av de ansikten som motstod fulhet med skönhet, mörker med ljus och krig med fantasi. Hennes namn blev snabbt en symbol för konceptet ”att lämna ett arv.”Hon var inte bara en konstnär; hon var en spegel av livet under belägring. Men den spegeln krossades en fredagskväll när israeliska bombningar träffade Jabalia flyktingläger och ryckte Mahasin från hennes dukar.

Fokus|Mallak Abuhamda

I en scen som speglar brutaliteten i ett angrepp som slukar allt vackert. Mahasin är borta, men märket hon lämnade fortsätter att växa efter hennes död, som om hon visste att hennes korta liv inte skulle räcka för att säga allt hon ville säga. Mahasin bodde i norra Gaza, specifikt i Jabalia-lägret, som hade varit under kontinuerlig militär attack sedan krigets början. Hon blev känd för sina teckningar som skildrade krigets smärtsamma verklighet, sammanflätad med konstnärlig fantasi, där fred, överlevnad och motstånd levde genom en målares pensel. Hon bemästrade förmågan att förvandla aska till färg och förstörelse till fantasi. Hon blandade lägrets smala gator med vidsträckta ljusfält i sina målningar och skapade världar som liknade vad barn önskade se bortom blockadens järnväggar.

Trots de hårda förhållandena, den ständiga faran och avsaknaden av personliga utbildningsmöjligheter i Gaza vände sig Mahasin till onlineundervisning. Hon erbjöd distanskurser i att bemästra digital konst,och konstälskare deltog ivrigt i dem, och gick från amatörer till proffs. Mahasin lyckades bygga ett samhälle av följare och elever kring sin konst: honundervisade ut, förklarade, vägledde och inspirerade alla som brann för att lära sig detta hantverk. Hon blev lärare i en konstform som motstod själva kriget.

Teckningen som blev en profetia om hennes död
Mahasin överraskade alla med ett inlägg på sitt Facebook-konto där hon skrev: ”Jag donerar innehållet i denna utbildningskurs som pågående välgörenhet för min själ, ifall jag skulle dö i detta krig.”
Orden var chockerande. Hon var i början av tjugoårsåldern, men skrev om sin möjliga död med lugn klarhet – som om hon kunde se skuggan av slutet passera nära hennes fönster. Och faktiskt gick hennes profetia i uppfyllelse.

Hon dödades i bombardemanget som drabbade Jabalia Camp på fredagskvällen, och flera av hennes familjemedlemmar skadades. Hennes inlägg där hon erbjöd sin kurs gratis blev viralt på sociala medier och fick tiotusentals delningar,visningar och kommentarer.
Mahasin hade också lagt upp ett foto på sig själv på Facebook medbildtexten: ”Bara så att om jag dör, har du en bild på mig.” Hon visste inte att hon skulle lämna denna värld så snabbt, men det verkade som om hennes hjärta visste.

Sedan hennes bortgång har denna mening blivit en symbol – delad av tusentals – läst som ett tungt testamente som omfattar ett helt liv. Hennes sista konstverk: En global symbol efter hennes död. Hennes sista och mest spridda konstverk – nu en global symbol – bar också en profetia om hennes martyrskap. Den föreställde en ung pojke som tryckte tillbaka lågorna från en massiv explosion med sina små händer, försökte skydda sig från en monstruös eldstorm som försökte förtära allt levande. Barnet ägde inget annat än sina två små handflator, och stod inför ett jättelikt odjur som slukade lägrets hem. Målningen var ett rop, en profetia och kanske en djup önskan att skydda allt liv med två små händer. Ingen visste då att detta konstverk skulle bli den slutgiltiga bilden som förband människor till Mahasin. Hon ritade kriget som om hon förutspådde vad som skulle komma—och det kom.

I en video som cirkulerade efter hennes död fanns hennes röst kvar och sa: ”Hej, jag är Mahasin från Gaza. Jag försöker hålla mig vid liv.” Hon kunde inte överleva, men hennes röst fanns kvar. Hennes målningar stannade kvar. Och hennes välgörenhet stannade kvar.
Mahasin var inte bara en annan konstnär som dödades i kriget; hon var en annan länk i en lång kedja av talanger som slocknade innan de hann blomma. Kvinnliga serieskapare är sällsynta världen över, men Gaza – trots kriget –har gett världen framstående namn: Omaya Joha, Safaa Odeh, Manal Al-Kahlout… och nu Mahasin, den yngsta och mest hjärtskärande av dem.

Hon hade potential att bli en av de mest inflytelserika konstnärerna i sin generation i den arabiska världen. Men kriget banade vägen innan hon ens tagit sitt första fulla steg. Vår förlust är inte enbart konstnärlig – den är mänsklig. Vi förlorade en ung kvinna som drömde om att bara leva. En lärare som planterade skicklighet och kreativitet hos andra. En banbrytande kvinnlig röst inom ett sällsynt och utmanande område. En själ som motstod krig med konst, inte med vapen. Grymheten ligger i att hon inte dödades för att hon var ett hot – utan helt enkelt för att hon föddes i Gaza. Mahasin blev en smärtsam påminnelse om ett krig som inte lämnar utrymme för överlevnad. Hennes namn kommer att fortsätta eka som en sorglig sång som påminner världen om att Gaza inte förlorade byggnader ensamma—utan förlorade ljus som kunde ha lyst upp enorma områden.

Mahasin är borta, men hennes påverkan består, som om hon visste att konst är starkare än döden.