Nuförtiden i Gaza lever vi i takt med ångest under osäkerhetens och rädslans tyngd. Varje dag vaknar vi till ljud som inte liknar dagen innan, och till nyheter som presenteras för oss som ”början på en ny fas.” Men för oss är det bara ännu ett kapitel i ett liv fångat mellan ett skört eldupphör och ett krig som kan återvända när som helst, skriver Internationalens medarbetare i Gaza, Mallak Abuhamda.
Fokus|Mallak Abuhamda, foto Fadi Thabet
Såren från den första fasen har ännu inte läkt, och de snabbt framskridande händelserna på plats får palestinierna att med smärtsam uppriktighet fråga: Vart är Gaza på väg? Och ger denna andra fas en chans till överlevnad, eller är det bara ännu ett kapitel av lidande?
Den första fasen: En ofullständig vapenvila och upprepadeöverträdelser. Vi frågar oss ständigt själva: Hur hamnade vi här? Den första fasen av avtalet var utformad för att minska eldens intensitet, möjliggöra humanitärt bistånd och återställa delar av livet till en viss känsla av normalitet. Det skulle vara en andningsplats efter månader av förödelse. Men vi som levde igenom det vet exakt hur skört det var. Verkligheten på marken var mycket annorlunda för folket i Gaza, som såg detaljerna i ”vapenvilan” brytas dagligen under trycket av upprepade israeliska överträdelser.
Vi hörde ordet eldupphör, men flygplanen lämnade aldrig himlen, eldgivningen upphörde aldrig helt, och rädslan lämnade aldrig någon. Hjälpbilar kom in, men knappt tillräckligt. Tusentals medborgare väntade på ett bröd eller medicin, och barn hoppades bara på rent vatten. Vi fortsatte att säga till oss själva: ”Det här är bara början – kanske blir livet lättare.” Men ockupationen fortsatte sina genombrott, och oron växte bara.
Bland de brott som bevittnades i Gaza under genomförandet av den första fasen av avtalet – ett utbyte av fångar mellan Hamas och ockupationen –överlämnade Hamas levande fångar och kroppar av avlidna israeliska fångar. Och trots bristen på utrustning och tung utrustning som behövdes för att lokalisera kroppar kunde motståndsrörelsen leverera alla fångar och kvarlevor utom två kroppar som fortfarande var under genomsökning. Under tiden följde inte ockupationen avtalets villkor. Gaza bevittnade flera överträdelser, inklusive:
• Drönare fortsatte att flyga och genomföra vad ockupationen beskrev som ”lokala attacker”, men de spred rädsla igen varje gång.
• Skottlossningen upphörde inte i vissa gränsområden, vilket fick civila att känna att eldupphöret bara var på papper—osäkert och opålitligt.
• Hjälpen kom inte i de nödvändiga mängderna; Hunger, sjukdomar och utbrott fortsatte. Lastbilar kom in i dussintal medan behovet var hundratals dagligen.
- Sökningar och restriktioner vid korsningarna fortsatte, vilket fördröjde livräddande medicinska förnödenheter.
• Överträdelser ägde också rum i bostadsområden, där ockupationsstyrkor gjorde razzior i vissa områden under förevändning av ”säkerhetsgenomsökningar”, vilket krossade det lilla förtroende folk hade för fältarrangemang.
Även om avtalet skulle ge människor en viss trygghet, ansåg många att ockupationen använde det för att ompositionera sig—inte för att återställa liv.
Den andra fasen: Obehagliga förhoppningar och gränslös ångest…Närmar vi oss ett slut? Och här går Gaza in i den andra fasen. I själva verket är denna nya fas allt annat än tydlig för den genomsnittlige medborgaren i Gaza. Vi hör om det på nyheterna, men det som oroar oss är vad som händer på plats. Den största frågan palestinierna lever med är: Leder denna fas oss ut ur krigets tunnel, eller öppnar den en ny dörr till det okända? Ur gatans perspektiv finns en oro för att militära operationer kan återupptas med större intensitet under förevändningen ”korrigering” eller ”att slutföra uppgifter.” Ödet för fångar är fortfarande villkorat—ett djupt sår för tusentals familjer som fruktar att den andra fasen inte ska bli mer än en politisk manöver.
Det finns också rekonstruktionsfilen, fortfarande avlägsen, utan tydliga planer eller internationella garantier. Folk fruktar att avtalet kommer att utvecklas till ett långsiktigt eldupphör utan utsikt att återuppbygga en sönderslagen stad. Och återkomsten till norr är fortfarande den mest känsliga frågan. Tusentals familjer vill återvända till sina hem bland ruinerna, men fruktar att en ”buffertzon” ska upprättas eller ett permanent återvändsförbud.
När det gäller inträdet av humanitärt bistånd – även om det har ökat något – är det fortfarande gisslan för övergångar och israeliskt tryck. Hittills ser den andra fasen ut som ett hängande steg mellan ett litet hopp och en mycket större rädsla. Vart är Gazas öde på väg?
Inifrån belägringen känner vi alla att inget är garanterat. Gazas framtid liknar fortfarande den dammiga himlen ovanför våra huvuden: molnig, tung och full av motsägelsefulla tecken. Idag lever vi mellan två onaturliga val: att vänta eller förbereda oss på det värsta. Gazas öde verkar vara kopplat till flera scenarier—som folket fruktar mer än litar på:
1. Ett scenario av tillfälligt lugn. De mest sannolika i mångas ögon: en vapenvila som varar i veckor eller månader, fylld av ständig spänning, medan återuppbyggnad, återkomst och normalt liv alla förblir olösta.
2. Ett scenario för att återvända till krig Scenariot som skrämmer medborgarna: att avtalet kollapsar vid den första sammandrabbningen, vilket för tillbaka eld över Gaza – mer fördrivning, död och förstörelse i en stad som knappt står kvar.
3. Ett scenario där en ny verklighet påtvingas på marken. Djupt fruktad av gazaborna, som inkluderar:• buffertzoner,• förhindrad återkomst till vissa stadsdelar,• strikt säkerhetskontroll under israelisk eller internationell övervakning,• och en långvarig ”efterkrigs”-stat utan tydligt slut
4. Ett scenario av internationalisering eller tillfällig administration. Talas om som en möjlighet i politiska backanaler: internationella eller arabiska aktörer som tar över styrningen av delar av remsan. Men för palestinierna är varje administration som inte slutar med full suveränitet bara ett ytterligare lager av lidande, inte en väg ut ur det.
Mitt i alla dessa analyser är den vanliga palestinierns röst fortfarande den mest sanningsenliga: Vi vill ha ett normalt liv—ett lugnt liv. Vi vill inte ha politiska beräkningar. Vi vill ha våra nära och kära tillbaka, möjligheten att leva utan rädsla och en stad vi kan bygga upp med våra egna händer.
Mallak Abuhamda, som också deltar, via länk, i vårt panelsamtal på Solidaritetshuset torsdag 4/12 kl 18, när vi har release för boken ”Vårt Gaza- berättelser inifrån ett folkmord” Vi visar, och säljer också några av fotografen Fadi Thabets bilder från Gaza. Välkomna! Panelsamtalet kommer även att filmas och kunna ses på vår hemsida och sociala medier.
Tidigare artiklar från våra medarbetare i Gaza:
”Hej, jag heter Malak Abuhamda och det här är min historia inifrån Gaza” – Internationalen”.
Malak Abuhamda: ”Jag berättar med smärta hur jag nästan förlorade min lillebror Mahmoud” – Internationalen.
Berättelser inifrån Gaza – Från en avhuggen hand växer en dröm fram – Internationalen
Ahmed… När hungern blir till tystnadens språk – Internationalen
Trädets sista skugga – Internationalen
SOS Gaza – där skadade och döda får dras av åsnekärror – Internationalen
Stöd Internationalen på plats inne i Gaza! – Internationalen⸻
Hur ska barnen i Gaza klara skolan i tältlägren? – Internationalen
När frön planteras bland tälten… växer livet – Internationalen
I Gaza väntar inte kärleken på att freden ska återvända – Internationalen
Duha har tvingats flytta nio gånger – Internationalen
I Gaza är havet inte längre en symbol för tröst eller glädje – Internationalen
Flykten… Ett sönderslaget minne av hemmet – Internationalen
När tornen kollapsar, kollapsar också våra minnen – Internationalen
Barnfotografen Yahya blev martyr i Gaza – Internationalen
Gaza: födelse på gatan – Internationalen
Youssef, sju år, blev en symbol för Gazas dödade barn – Internationalen
När fängelseporten öppnades-glädje och sorg sammanflätade – Internationalen
Mallak Abuhamda: Min resa mot en magisterexamen – Internationalen
Mahasin al-Khatib: Bildkonstnären som förutspådde sin egen död i kriget – Internationalen