Gaza: Jawad,2, torterades inför sin pappa

Den israeliska ockupationen torterar ett tvåårigt barn framför hans far genom att släcka cigaretter på hans kropp och sticka in en spik i hans ben.
I Gaza inträffar tragedier inte alltid som explosioner eller flyganfall som förstör hem. Ibland kommer de på ett tystare, mer brutalt sätt när ett mänskligt hjärta prövas på det grymmaste sätt, och ett litet barn tvingas möta en värld utan nåd.

Fokus|Mallak Abuhamda

På vad som verkade vara en vanlig morgon under det långa kriget lämnade en ung man vid namn Osama Abu Nassar sitt hem i Maghazi-flyktinglägret i centrala Gaza. Han bar inget med sig förutom några mynt och sin lilla son, Jawad, som ännu inte fyllt två år.

Han ville bara köpa några nödvändigheter, kanske lite enkel mat till familjen, eller något som kunde återställa lite stabilitet i ett liv som redan skakats av krig.

Osama var inte i ett bra psykiskt tillstånd. Bara några dagar tidigare hade han förlorat sin häst, hästen han var beroende av för att försörja sin familj. För honom var det mer än bara ett arbetsdjur; det var hans enda inkomstkälla och hans följeslagare genom långa dagar av kamp. Dess död lämnade ett djupt tomrum i hans hjärta, och han hade till och med börjat få psykologisk rådgivning efter att hans beteende förändrats och han blivit tystare och mer tillbakadragen.

Men det som hände den dagen var mycket större än någon smärta han tidigare känt.

När han gick med sitt barn i famnen bröt plötslig skottlossning ut i området nära den östra gränsen. I ett ögonblick verkade livet stanna. Osama förstod inte vad som hände, och det fanns ingen tid att tänka.

Plötsligt dök en liten drönare upp på himlen, av den typ som vi i Gaza kallar en ”quadcopter.” Den svävade ovanför honom på låg höjd, som ett kallt öga som bevakade varje rörelse han gjorde. Enligt vittnen i området tvingade drönaren Osama att stanna och beordrade honom sedan via en högtalare att lägga ner sitt barn på marken och gå mot en närliggande militär kontrollpunkt.

Bara ett ögonblick…Och fadern tvingades lägga sitt lilla barn på marken medan han långsamt gick mot soldaterna.

Jawad var bara två år gammal. Ett litet barn som knappt lärt sig gå—snubblade genom sina första steg och skrattade när han lyckades nå sin mors armar. Han förstod inte betydelsen av rädsla, gränser eller krig. Hans värld var mycket enkel: en liten leksak, en brödbit i handen och ljudet av hans mamma som ropade hans namn.

Jawad föddes under kriget. Han hade aldrig känt en värld utan den. Han hade aldrig sett tysta gator eller parker fulla av barn. De första ljuden han memorerade var drönarna på himlen, och de första bilderna han såg var tält och förstörda hem.

Som alla barn i hans ålder älskade han att springa efter små saker. Ibland jagade han en gammal boll, ibland en herrelös katt som rörde sig mellan tält. Han skrattade högt när han föll och reste sig upp igen—som om livet för honom inte var mer än ett spel.

Men i det ögonblicket blev han en del av ett militärt förhör. Vid kontrollpunkten blev Osama av kläderna och utsattes för ett hårt förhör. Samtidigt grep soldaterna det lilla barnet.

Medan fadern förhördes utspelade sig en annan mardröm framför hans ögon. Enligt barnets mamma – som talade i en video som senare spreds på nätet – torterade soldaterna lille Jawad framför hans far för att pressa honom.

Ett tvåårigt barn blev ett verktyg för att tvinga hans far att bikta sig.

Cigaretter släcktes på hans lilla kropp. Hans sköra kropp var genomborrad. En metallspik sattes in i hans ben.

Allt medan hans far såg på—hjälplös.

Det finns inget i världen som kan förbereda en person för ett sådant ögonblick: att se sitt barn ha ont och ändå inte kunna göra någonting.

Efter nästan tio timmars frihetsberövande och tortyr släpptes barnet slutligen. Han överlämnades till sin familj genom Internationella Rödakorskommittén på Maghazi-marknaden.

Men hans far återvände inte. Osama Abu Nassar sitter fortfarande i förvar.

Barnet återvände till sin mammas armar med smärta i sin lilla kropp, med medicinska rapporter som bekräftade de skador han ådragit sig.

I Gaza växer såren inte bara med tiden – det gör även frågorna.

Hur kan ett tvåårigt barn bli en del av ett militärt förhör? Hur kan oskuld förvandlas till ett verktyg för press?

Hans mor säger:

”På natten, när Jawad somnar, tittar jag på honom länge. Jag ser i hans ansikte den oskuld som borde ha levt en normal barndom – en barndom med skola, leksaker och en liten park nära huset. Men istället ser jag ett barn fött i en tid som inte har någon nåd för barn.

Jawad vet inte att han bor på en plats där vuxna fruktar morgondagen. Han vet inte varför mat ibland blir en bristvara, eller varför folk pratar om krig. Han vet bara en sak: att hålla min hand, att le när han ser ljus, och att försöka ta ett litet steg till i en värld som ännu inte gett honom chansen att bara vara ett barn som resten av världens barn.”

Historien spreds snabbt på sociala medieplattformar och väckte stor upprördhet bland aktivister och människorättsförespråkare, som såg den som ett chockerande exempel på de övergrepp civila – särskilt barn – utsattes för under kriget i Gaza.

Men bakom alla debatter och uttalanden förblir sanningen enklare och mycket mer smärtsam: Det finns ett litet barn vid namn Jawad som en dag kommer att växa upp med ärren från de tio timmarna i sitt minne—och på sin kropp.

Och någonstans finns en far vid namn Osama som kanske fortfarande tänker på ögonblicket då han tvingades lägga sitt barn på marken, utan att veta om han någonsin kommer att återvända för att hålla honom i sina armar igen.

I slutet av denna smärtsamma berättelse handlar frågan inte längre om politik eller maktbalans. Det handlar om mänskligheten själv. När ett tvåårigt barn blir ett påtryckningsmedel under ett militärt förhör blir det något mycket större än en förbigående överträdelse—det blir ett moraliskt sammanbrott som skakar världens samvete.

Många vittnen och offer säger att sådana metoder inte är okända inom den israeliska armén, särskilt med tanke på upprepade scener som dokumenterar vad människorättsförespråkare beskriver som folkmord mot civila i Gazaremsan. När ett barn hålls kvar och används för att pressa sin far kan det inte beskrivas som något annat än ett fullskaligt krigsbrott, ett brott som skakar det mänskliga samvetet.

Många här säger bittert: ”Det är omöjligt att dessa är människor… De är odjur i mänsklig form. Även bestar skulle visa mer barmhärtighet.”

Men bakom dessa hårda ord döljer sig en ännu hårdare verklighet: barn som inte känt något annat än rädsla, mödrar som väntar på sina söners återkomst, och en hel stad som försöker överleva trots allt.

Jawads berättelse – och många andra barns berättelser i Gaza – är inte bara en enda berättelse. Det är ett levande vittnesbörd om en tid då mänsklighetens mening själv prövas.

Och frågan som fortfarande hänger inför hela världen är:

Hur många fler barn måste lida innan det mänskliga samvetet slutligen vaknar?