När hem förvandlas till operationssalar: En berättelse om Gazas hälsosystems kollaps

Fokus|Mallak Abuhamda

Sedan utbrottet av oktoberkriget 2023 har Gazas sjukvårdssystem upplevt en av de värsta kollapserna i sin historia. Efter månader av bombardemang och belägring har en stor andel av sjukhusen och medicinska center tvingats ur drift. Mer än 70 % av vårdinrättningarna har skadats eller förstörts, medan de återstående har mycket begränsad kapacitet på grund av allvarliga brist på bränsle, el och rent vatten.

Uppskattningar visar att mer än hälften av alla nödvändiga mediciner helt har slut på lager, medan akut- och intensivvårdsavdelningar står inför en aldrig tidigare skådad överbefolkning då tusentals skadade och skadade anländer dagligen.

Kriget har lämnat tiotusentals sårade och sjuka människor, många av dem kräver komplexa operationer eller långvarig behandling, i en tid då läkare står inför en allvarlig brist på grundläggande medicinska förnödenheter som antibiotika, kirurgiska instrument och blodpåsar. Hårda levnadsförhållanden och massfördrivning har också lett till spridning av infektionssjukdomar och undernäring, särskilt bland barn och äldre. Mellan förstörda sjukhus och andra som arbetar långt över sin kapacitet står patienter i långa köer och söker efter en säng, medicin eller till och med en enkel undersökning – en bild som fångar omfattningen av mänskligt lidande och kollapsen av sjukvården för mer än två miljoner människor i Gaza.

Under dessa hårda omständigheter är sjukvårdssystemets kollaps inte längre bara en uppsättning statistik som nämns i rapporter; Det har blivit en del av vardagen. Sedan kriget började har många berättelser fötts i mörkret—små men smärtsamma berättelser som vittnar om livets egen kollaps. De visar hur hem har förvandlats till provisoriska akutmottagningar och hur mobiltelefoner har blivit kirurgiska lampor för ingrepp som aldrig borde ske utanför sjukhus.

En av dessa historier hände i min egen familj.

Min äldsta faster, Salwa, led av en allvarlig infektion i en av sina tår – en skada som, nästan var som helst i världen, lätt kunde behandlas på en liten klinik. Men i det utmattade Gaza, där sjukvårdssystemet har kollapsat, medicinerna tagit slut och sjukhusen knappt fungerar, förvandlades den enkla infektionen till en tragedi.

Den natten, i ett enkelt hem, medan hon satt på sin säng, tvingades en läkare amputera hennes tå med mycket begränsade verktyg efter nio dagars försök att behandla den med vård och antibiotika. Det fanns inget operationsrumsljus, ingen medicinsk utrustning och inte ens ordentliga steriliseringsmaterial. Det enda ljuset kom från den svaga ficklampan på en mobiltelefon, som min far höll med darrande händer och försökte hålla strålen stadigt på såret medan läkaren böjde sig över foten i tung tystnad.

Runt dem stod barn och såg på i chock och sorg. De kunde inte förstå hur en så smärtsam kirurgisk procedur kunde ske mitt i ett hem. Min faster försökte undertrycka sin smärta—inte bara av rädsla för operationen, utan också för att barnen inte skulle se hennes svaghet. Smärtan i hennes ögon var djupare än själva såret.

Jag minns de stunderna tydligt. När läkaren var klar med ingreppet vände han sig mot mig och sa: ”Snälla, min dotter, desinficera saxen med kloret du använder i köket.”

I det ögonblicket kände jag mig helt hjälplös. Jag hatar blod och står inte ut med sådana scener. Saxen föll ur mina händer tre gånger när jag försökte sterilisera dem, medan min faster fortsatte att lida i tystnad.

Efter operationen sa läkaren att vi snabbt måste ta henne till fältsjukhuset av rädsla för blodförgiftning. ”Sjukhuset” var helt enkelt en samling medicinska tält. Hon stannade där i åtta dagar. Till slut sa läkaren att den enda lösningen kanske var att amputera hennes ben under knät.

Beslutet vägde tungt i familjen. Min pappa och mostrar vägrade skriva under samtyckesblanketten. Minnet av ett gammalt sår hade aldrig läkt. Flera år tidigare hade vi förlorat vår yngre moster, Kifah, som dog vid 47 års ålder efter att hennes fot amputerats på grund av en liknande sjukdom. Vi stod inte ut med tanken på att vår äldre faster skulle drabbas av samma öde.

Även om hennes ben amputerades skulle sjukhusen inte kunna tillhandahålla gånghjälp eller ens rullstol för att hjälpa henne att röra sig. I Gaza idag har även de enklaste rehabiliteringsverktygen blivit sällsynta.

Jag minns dagen då jag bestämde mig för att besöka min faster på fältsjukhuset. Det var min mammas tur att stanna över natten hos henne. Jag sa till min syster: ”Låt oss gå och hämta mat åt dem.” Det fanns ingen transport, så vi gick i nästan en timme tills vi kom fram.

När vi kom dit kunde vi inte ens hitta några stolar att vila på efter den långa promenaden. Jag frågade min mamma, ”Var ska du sova i natt?” Hon svarade enkelt, ”Jag breder ut en filt på golvet och sover på den.”

Nästa morgon frågade jag om hon hade sovit gott. Hon log ett trött leende och sa, ”Jag sov inte… rummet var fullt av insekter och kackerlackor.”

Efter åtta dagar kom min faster hem – men hon var inte längre densamma. Hennes skadade fot gjorde henne oförmögen att gå ensam eller ens ta hand om sig själv. Hon behöver nu hjälp med de enklaste detaljerna i vardagen, även när hon vill gå på toaletten.

Den här kvinnan var aldrig bara en annan familjemedlem. Hon var äldsta systern bland fem systrar och två bröder – hjärtat som höll dem samman och handen som brydde sig om dem alla. Hon tillbringade sin ungdom med att ta hand om sina föräldrar och syskon, och vägrade gifta sig i många år för att kunna stanna vid deras sida. Efter att hennes föräldrar gått bort gick hon motvilligt med på att gifta sig med en mycket äldre man, men äktenskapet varade bara i fyra månader innan det slutade i separation.

Trots att hon bodde ensam och aldrig hade barn, var hon en mamma för alla. Hennes hem var alltid öppet, och hennes hjärta större än alla besvikelser hon utstått. Bland hennes systrar finns den palestinske filmskaparen Wafaa Jameel, som bär människors och stadens berättelser genom sitt arbete, medan min faster fortsätter att leva sin egen historia tyst – som så många kvinnor i Gaza som bär sin smärta utan ljud.

Den natten var inte bara en hård medicinsk incident; Det var en kondenserad bild av vad livet här har blivit. När amputation av en tå i ett mörkt vardagsrum blir vardagligt, och ljuset från en mobiltelefon blir en kirurgisk lampa, inser vi att kriget inte slutar när bombningarna upphör.

Den fortsätter i människors kroppar, i deras hem och i de små berättelser som föds i mörkret—berättelser som kommer att finnas kvar som vittnen till en stad som fortfarande försöker leva trots allt.