Mallak Abuhamda: Varför dödar de kärlek?

Det mest smärtsamma är inte döden. Det mest smärtsamma är att du inte kan förklara eller beskriva den. Enkelt uttryckt kan den inte beskrivas och den kan inte skrivas. Den dominerar tid och rum, och upprepar sig aldrig. Dess doft är starkare än dess bild… Och den lukten är outhärdlig. Det är en blandning av förtryck, skräck och skräck, skriver Mallak Abuhamda från Gaza.

Fokus | Mallak Abuhamda

I krig säger man att det första offret är sanningen. I Gaza är dock människan den första och sista förlusten – med alla sina drömmar, minnen, hopp och kärlek.

I Gaza är döden inte längre tragedin i sig. Den verkliga tragedin är allt som dör tillsammans med den. Den dödar drömmar innan de föds, hem innan de är byggda, skratt innan det hörs och kärlek innan den får chansen att blomstra.

Här är det inte bara stenar som bombas, utan mänskliga berättelser i alla sina minsta detaljer. Brev som aldrig skickades. Gåvor som aldrig öppnades. En brudklänning som aldrig användes. Ett hem som väntade oändligt på sina ägare.

I Gaza har till och med kärlek blivit ett mål.

Abdul Jawad Abu Laban levde i samma stunder som vilken ung man som helst som förbereder sig för äktenskap. Bara några dagar skilde honom från natten han drömt om så länge. Han bar bröllopsinbjudningar, knackade på släktingar och vänners dörrar, delade sin glädje med sina egna händer och välkomnade gratulationer med leendet hos en man som äntligen kunde se sin framtid efter år av krig, rädsla och väntan.

Han bar inget vapen.

Han stod på inget slagfält.

Han gjorde inget annat än vad vilken brudgum som helst i världen skulle göra: bjuda in folk att fira sitt bröllop.

Men i Gaza… Även en så enkel handling kan sluta i en begravning.

Det civila fordonet han åkte i blev påkört i centrala Gaza City, vilket dödade honom bara dagar före bröllopet. De inbjudningskort han delat ut blev tysta vittnen till en berättelse som aldrig skulle bli fullbordad. Papper med firandedatumet drogs fram ur rasmassorna och blodet, som om de berättade för världen att deras ägare nått himlen innan gästerna hann till bröllopet.

Vad är det här för grymhet?

Vilket hjärta kan stå ut med synen av en brud som väntat på att se sin brudgum i bröllopsdräkt, bara för att få honom insvept i en svepning?

Hon hade räknat dagarna, valt varje detalj av deras framtida hem, letat på ödelagda marknader efter en klänning värdig den lyckligaste dagen i hennes liv. Hon trodde att livet fortfarande förtjänade en chans, att krig aldrig kunde besegra kärleken.

Men kriget kom för att tala om för henne att inte ens kärlek är säker.

Hon gick ut och letade efter vad hon skulle ha på sig på sin bröllopsdag, bara för att återvända klädd i sorg.

Hon väntade på en bröllopsprocession, bara för att gå bakom ett begravningståg.

Hon drömde om att ta deras första foto tillsammans som man och hustru, bara för att deras sista bild skulle bli en avskedskyss på hans kalla panna.

Vilka ord skulle någonsin kunna beskriva en sådan scen?

Hur kan språket förklara kollapsen av en kvinna som förlorade hela sin framtid på ett enda ögonblick?

I Gaza förlorar man inte bara en person.

När en brudgum dödas dör år av drömmar med honom.

Namnen han valt för sina framtida barn dör.

Rummet han kärleksfullt förberedde dör.

Skrattet han föreställde sig fylla hans hem dör.

Reseplaner, karriärer och en gemensam framtid dör alla.

Till och med den ålderdom han drömde om att tillbringa bredvid kvinnan han älskade dör.

En kula genomborrar inte bara en kropp – den genomborrar en hel framtid.

Och i nästan varje hem i Gaza finns en liknande historia.

En mor väntar på sin son, men han återvänder aldrig.

En far ger sig ut och letar efter mat och kommer tillbaka buren på axlar.

Ett barn somnar i sin mammas armar och vaknar som föräldralös.

En brud förvandlas på några minuter från en kvinna som förbereder sitt bröllop till en kvinna klädd i svart.

Idag är Gaza inte bara en stad som söker liv – det är en stad som försöker minnas hur livet en gång såg ut.

Folk här fruktar inte döden ensam. De fruktar hur den stjäl allt de älskar.

De är rädda för att göra planer, eftersom planer kan begravas.

De fruktar att fira, eftersom glädjen i sig kan vara måltavla.

De fruktar att drömma, eftersom drömmar kanske inte blir mer än fotografier som hänger på väggarna.

Kanske kan världen räkna antalet dödade.

Men vem kan räkna bröllop som aldrig ägde rum?

Barnen som aldrig föddes eftersom deras fäder togs ifrån dem?

Hemmen som förblev för alltid tomma?

Hjärtan som slutade tro på morgondagen?

Detta är förluster som aldrig syns i statistiken.

De skrivs inte i rapporter.

De kan inte mätas i antal.

De lever i en moders tårar, i en bruds skrik, i en blodfläckad bröllopsinbjudan och i en stol som kommer att förbli tom för alltid.

När vi ser fotografierna av Abdul Jawads fästmö gråtande i outhärdlig sorg, ser vi inte bara en kvinna som sörjer mannen hon älskade.

Vi ser en hel värld kollapsa framför hennes ögon.

Vi ser ett liv stulet i ett enda ögonblick.

Vi ser en stad som har blivit mer van vid att begrava sina unga än att fira deras bröllop.

Och en fråga fortsätter att hemsöka mänsklighetens samvete:

Varför dödas brudgummar?

Varför är det de som bär inbjudningar till glädje som blir mål?

Varför blir bröllopsinbjudningar det sista som lämnas kvar?

Och varför har kärlek i sig blivit ett brott som människor straffas för?

Gazas folk ber inte om mirakel.

De vill helt enkelt leva som människor gör.

De vill att deras barn ska växa upp.

Deras unga få gifta sig.

Deras firande är slutfört.

Deras hem skulle byggas istället för att förstöras.

De vill följa med sina söner och döttrar till bröllopshem—inte till gravar.

Abdul Jawad Abu Laban lämnade denna värld innan han hörde bröllopssången, innan han tog på sig sin bröllopsdräkt, innan han höll sin bruds hand när de började livets resa tillsammans.

Vilken större kärleksmord kan finnas?

De dödar inte bara en person; de dödar ett helt liv innan det hinner börja.

De dödar barn som aldrig föddes.

Skratt som aldrig hördes.

Ett hem som aldrig varit bebott.

Namnen som föräldrar viskade till varandra på natten för sina framtida barn.

Den första koppen kaffe delad mellan man och hustru.

Deras första oenighet.

Deras första försoning.

Födelsedagar.

Familjefotografier.

Det grå håret de drömde om att bli gamla med tillsammans.

Allt dödas innan det ens föds.

I Gaza är det inte bara kroppar som mördas – det är berättelser.

Brev som aldrig skickades.

Gåvor som aldrig gavs.

Vigselringar som aldrig användes.

Löften som aldrig fick chansen att uppfyllas.

Allt här lever hotat – även kärleken själv.

Vilken sorts hat fruktar en brudgum som bär bröllopsinbjudningar?

Vilken sorts krig ser en man som förbereder sig för att bygga ett hem och en familj som ett hot som förtjänar döden?

Ändå kommer hans berättelse att förbli ett bevis på att krig inte bara dödar människor – det dödar de vackraste delarna av dem: deras drömmar, deras kärlek och deras tro på att morgondagen fortfarande kan bli bättre.

Och i Gaza, trots all denna död, är kärlek det sista människor kämpar för att hålla fast vid—för det är det enda som kriget, hur brutalt det än är, aldrig har kunnat slita ur deras hjärtan.