När ett litet skepp blev världens samvete - Gaza, det straffas även att nå oss

I måndags släpptes de två Gaza aktivisterna Saif Abukeshek och Thiago Ávilaur ur israelisk fångenskap efter mer än en vecka, efter att ha gripits med Sumud Flotilla på öppet hav, förnedrats och utsatts för misshandel.
För Internationalens läsare skriver vår medarbetare Mallak Abuhamda:
I Gaza ser vi inte dessa aktivister som superhjältar. Vi ser dem som vanliga människor som hade en sällsynt sorts mod – modet att se palestinier som människor värda livet i en tid då även sympati med oss på många platser har blivit en politisk anklagelse.

Fokus|Mallak Abuhamda

Israel har kontrollerat alla ingångspunkter till Gazaremsan, som har varit under blockad sedan 2007. Sedan kriget mot Gaza började har området lidit av allvarliga brister på nödvändiga förnödenheter, där Israel ibland helt hindrat humanitärt bistånd från att komma in.

Från stränderna i det belägrade Gaza såg skeppet som seglade mot oss inte ut som bara en annan båt som korsade havet. Det kändes som mänsklighetens sista puls, som påminde oss om att världen inte helt hade förlorat sitt samvete.

I en stad utmattad av belägring, där barn somnar till ljudet av bombardemang och föräldrar vaknar varje morgon av ändlös rädsla, bar det skeppet mer än hjälp. Den bar ett budskap — att någonstans i denna värld ser människor fortfarande vår mänsklighet.

Ändå möttes även denna lilla strimma av hopp med våld och gripanden. Civilaktivister anlände obeväpnade och bar inget annat än sin tro att palestinska liv förtjänar skydd, och att ett barn i Gaza förtjänar samma rätt till liv, frihet och säkerhet som vilket barn som helst i London, Paris eller New York.

Gripandet av dessa aktivister var inte bara en attack mot individer. För många var det ett försök att tysta varje västerländsk röst som började fråga:

Hur kan världen acceptera det fortsatta lidandet hos ett helt folk som är fast bakom murar och blockad?

Vi, palestinierna i Gaza, ber inte om medlidande. Vi ber om att bli sedda som människor – människor som drömmer, älskar, fruktar för sina barn och önskar leva med värdighet som alla andra nationer på jorden.

I Gaza är fartyg inte längre bara fartyg som korsar havet. Varje skepp som närmar sig oss känns som ett räddningsmeddelande, ett rop som säger att världen inte helt har glömt att människor fortfarande lever här under belägring, rädsla, hunger och daglig död.

Därför, när Israel meddelade utvisningen av två aktivister – en spansk och en brasiliansk – efter att de gripits medan de deltog i flottiljen på väg till Gaza, enligt Israels utrikesdepartement, var nyheten inte vanlig för oss som palestinier. Det kändes som ännu ett sår i hjärtat av en stad som belägrats i åratal, en stad som vant sig vid att även humanitär solidaritet möts med våld.

På Gazas gator, bland tält och förstörda hem, pratade folk inte bara om ett ”humanitärt hjälpfartyg.” De pratade om vad det innebär för människor som kom från andra sidan jorden att bli arresterade bara för att de försökte säga: ”Gaza är inte ensamt.”

De berättelser som spridits de senaste dagarna om den spanske aktivisten Saif Abu Kishk — en spanjor av palestinskt ursprung — och den brasilianske aktivisten Thiago Ávila, tillsammans med dussintals aktivister ombord på ”Sumoud Flotilla” som den israeliska flottan stoppade i internationellt vatten utanför Greklands kust den 30 april, berörde djupt många människor i hela den arabiska världen och bortom.

Berättelser om misshandel, förnedring och hårda frihetsberövanden möttes av officiella israeliska förnekanden av tortyr eller olaglig behandling. Men för många palestinier och Gazas anhängare är frågan inte längre bara en juridisk tvist om vad som hände ombord på ett fartyg. Det har blivit en mycket större moralisk fråga:

Hur kan världen straffa även dem som försöker skapa humanitär solidaritet?

I Gaza ser vi inte dessa aktivister som superhjältar. Vi ser dem som vanliga människor som hade en sällsynt sorts mod – modet att se palestinier som människor värda livet i en tid då även sympati med oss på många platser har blivit en politisk anklagelse.

Den ilska som fyllde sociala medier handlade inte bara om gripandena. Det kom från den växande känslan av att Gaza har blivit en plats där världen är förbjuden att ens närma sig.

För många kändes det som hände som ett tydligt budskap: inte ens små humanitära gester är tillåtna.

Medan Gazas anhängare beskrev avlyssningen av fartyget som ”piratverksamhet” eller ”kidnappning” på internationellt vatten, insisterade israeliska tjänstemän och deras anhängare på att operationen helt enkelt

handlade om att upprätthålla den marina blockaden och förhindra vad de kallade en ”politisk provokation.”

Denna skarpa klyfta är inte längre bara politisk oenighet. Det har blivit en global kamp om berättelsen, om mänsklighetens mening i sig, och om vem som förtjänar empati.

Vad många utanför Gaza har svårt att förstå är att palestinierna här inte upplever denna debatt som en kall politisk analys. Vi lever dess konsekvenser varje dag.

När mat och medicin blockeras är ”blockaden” inte en politisk term. Det är en mors rädsla för sitt barn. Och när ett fartyg med internationella supportrar grips känns det inte som en ”maritim incident.” Det känns som ännu ett tecken på att världen stänger dörrarna för en stad som har blött i åratal.

Det som är slående är hur snabbt denna fråga spreds utanför Mellanöstern, särskilt efter frihetsberövandet av aktivister som höll europeiska och latinamerikanska medborgare.

I Spanien, Brasilien och andra länder bröt protester ut och diplomatiska krav på aktivisternas frigivning intensifierades, medan tidningar och tv-skärmar fylldes med bilder på fartyget och de frihetsberövade aktivisterna.

Plötsligt var Gaza inte längre bara en avlägsen rubrik i nyheterna. Det blev en fråga som ekade inom västerländska samhällen själva:

Har humanitär solidaritet blivit ett brott?

Dessa incidenter väckte också minnen av tidigare ”Freedom Flotillas” och återuppväckte den globala debatten om: blockaden av Gaza, lagligheten i att stoppa fartyg på internationellt vatten, gränserna för våld mot civila och Israels image världen över efter ett långt krig som lämnat massiv förstörelse och svåra scener för det mänskliga samvetet att ignorera.

Men mitt i allt detta politiska och mediebrus kämpar fortfarande en röst för att komma fram från Gaza – rösten från vanliga människor som inte önskar något annat än att bli behandlade som människor.

Vi ber inte världen att ta till vapen för oss. Vi ber ingen att föra krig i vårt namn.

Vi vill bara att världen ska förstå att bakom statistiken finns ansikten, bakom rubrikerna finns familjer, och bakom blockaden finns ett helt liv som långsamt kvävs.

Det är därför, när små fartyg seglar mot Gaza, bär det med sig mycket mer än humanitärt bistånd.

Den bär på något mycket större: det slutgiltiga beviset på att mänskligheten fortfarande försöker nå oss… trots allt.

Och när människor från olika länder väljer att segla mot Gaza trots riskerna, beror det på att sanningen har blivit för stor för att dölja, och för att lidandet här inte längre bara är en förbipasserande rubrik på tv-skärmar — det har blivit ett sår i mänsklighetens samvete.