Mallak Abuhamda: Hon skrek hans namn som om hon försökte stoppa ödet självt från att ta honom

Bland offren för de senaste israeliska bombningarna över Gaza fanns Ahmed Khader Shannen أحمد خضر شنن. Ahmed var ingen kämpe. Han var en man med Downs syndrom som levde ett enkelt liv.
Där fanns även Mallaks släkting som ligger mycket svårt skadad på intensivvårdsavdelningen.

Fokus| Mallak Abuhamda

I detta lilla hörn av världen dröjer det inte länge innan rädslan återvänder. En explosion, eller en nyhet som sprids via telefoner, räcker för att få de få sköra ögonblick av lugn som människor klamrar sig fast vid att försvinna. Det var vad som hände efter strejken som riktade sig mot ledarens hem (Ez El-Deen El-Haddad) عز الدين الحداد, när oron återigen lade sig över invånarnas liv.

Under dagarna före händelsen försökte många övertyga sig själva om att saker och ting var på väg mot ett relativt lugn. Efter långa månader av bombardemang och spänningar hade vissa livstecken långsamt börjat återvända: barn som lekte nära förstörda hem, butiksägare som öppnade sina butiker i några timmar, och familjer som försökte återta en skör version av sin dagliga rutin.

Men när strejken inträffade för en vecka sedan försvann de känslorna snabbt. Det var inte bara målet mot en känd person – vilket resulterade i dödandet av befälhavaren i Al-Qassam-brigaderna, عز الدين الحداد, efter ett flyganfall mot en lägenhet i Rimal-området och senare mot hans bil när han försökte fly. Det var också en hård påminnelse om att krig kan bryta ut i vilket lugnt ögonblick som helst. Det våldsamma ljudet av explosionen väckte minnen av långa nätter av kontinuerligt bombardemang och återupplivade känslor som många trodde att de lyckats tysta, om än bara tillfälligt.

Varje incident bär på en djupare mening: möjligheten till en ny eskalering, eller återkomsten av ännu hårdare dagar. Det var därför inte förvånande att spänningarna snabbt spreds efter strejken. Familjer började ringa varandra, folk följde nyheterna oroligt, och många undrade om detta var en isolerad händelse eller början på en ny våg av eskalering.

Barnen var de som drabbades mest. En hel generation har vuxit upp till ljudet av flygplan och explosioner, men rädslan återvänder varje gång som om det vore den första. Många familjer försökte lugna sina barn med att det som hände var över, men sanningen alla vet är att lugnet här är tillfälligt—och tystnaden kan brytas när som helst.

Det som hände på fredagskvällen var inte bara ett militärt anfall. Det var ett ögonblick som påminde folk om hur skört livet är på en plats som länge levt på gränsen till fara. I detta land räcker det inte med en paus i bombningarna för att folk ska känna sig riktigt trygga. Trygghet här är inte ett stabilt tillstånd – det är bara en kort paus mellan vågor av rädsla.

Och så, efter ett kort ögonblick av lugn, återvände rädslan återigen och slog rot i människors hjärtan, i väntan på att se vad nästa dag skulle föra med sig.

Anfallet påverkade inte bara dess avsedda mål. Dess påverkan nådde civila som befann sig i närheten – vanliga människor som gick på gatan eller stod nära sina hem. I ett enda ögonblick kastades hela familjer in i tragedi.

Bland offren fanns Ahmed Khader Shannen أحمد خضر شنن. en man med Downs syndrom, han levde ett enkelt liv omgiven av familj och minnen. Men kriget lämnade inte ens den enkelheten orörd. Huset som bevittnat hans barndom var inte längre ett hem; Månader tidigare hade det redan reducerats till en hög med bråte. Den varma dagen satt Ahmed på trappan till det som återstod av huset—kanske för att fly från värmen eller den långa, kvävande tristess som kriget medför.

Bara några ögonblick senare föll slaget.

Hans syster, Eman Shanen, skrev hjärtskärande ord som fångar djupet i familjens förlust – ord som ekar vad många familjer i Gaza känner:

”Min bror Ahmed hade Downs syndrom. Han var yngst i familjen, och hans hjärta var lika rent som ett barns även vid fyrtiosex års ålder. Ahmed led av diabetes och många hälsoproblem. Idag, på grund av värmen och tristessen, satt han på tröskeln till det som återstod av hemmet som bevittnade hans barndom – hemmet som blivit en hög med ruiner. För en liten stund sedan blev Ahmed—barnet—dödad. Hur länge kommer vi att fortsätta bevittna död, förstörelse, förlust, smärta och hjärtesorg? Stoppa kriget… Vi är utmattade.”

Ahmed var inte ensam. Flera andra civila dödades också – personer som bara passerade genom gatan, utan någon annan roll i konflikten än att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

I Gaza handlar krig inte bara om militära mål eller nyhetsrubriker. Här betyder krig mänskliga berättelser som slutar abrupt: en bror som förlorar sin bror, en mor som väntar på en son som aldrig kommer tillbaka, barndomar begravda under rasmassorna.

Det är därför rädslan inte bara återvänder när en ny attack inträffar – den för med sig alla smärtsamma minnen som aldrig riktigt läkt.

Bland de smärtsamma berättelserna finns också vad som hände på Berka-gatan i staden Deir al-Balah, staden där jag bor med min familj. Där föll slaget plötsligt, som det ofta gör här: utan tillräcklig förvarning och utan tid att fly.

I de ögonblicken blev min kusins man allvarligt skadad. Han fördes till sjukhus och ligger nu på intensivvårdsavdelningen, svävande mellan liv och död. Bakom sig lämnade han två små barn, Iman och Adnan, som inte kan förstå varför allt plötsligt förändrades.

Men det mest förödande ögonblicket var när nyheten nådde hans fru.

Telefonsamtalet kom som en kall kniv genom hjärtat. Till en början kunde hon knappt förstå orden. Hon hörde bara en mening upprepas: ”Han är allvarligt skadad… Han ligger på intensivvårdsavdelningen.”

Hon frös, som om marken försvunnit under hennes fötter. Telefonen gled ur hennes hand, och hennes gråt fyllde huset innan hon ens riktigt hann förstå vad som hänt.

Hon skrek hans namn, som om hon försökte stoppa ödet självt från att ta honom.

Inne i huset var scenen outhärdligt tung: barn som stirrade förvirrat, kvinnor som försökte hålla henne när hon nästan kollapsade, och män som stod hjälplösa, oförmögna att hitta ord som kunde mildra sådan smärta.

Iman och Adnan fortsatte att ställa en enkel fråga som ingen kunde svara på:

”Var är vår far?”

I det ögonblicket hade familjen inget annat att erbjuda än tystnad—och bön.

I Gaza dyker tragedier inte alltid upp som siffror i nyhetsrapporter. De kommer som telefonsamtal som krossar hjärtan, som barn som väntar på fäder som kanske inte kommer tillbaka, och som familjer som tillbringar oändliga timmar av rädsla utanför intensivvårdsavdelningar.

Och så, efter ett kort ögonblick av lugn, återvänder rädslan igen—och lämnar hjärtan svävande mellan hopp och förlust.

Och frågan som många här upprepar, med trötta och sorgsna röster, kvarstår:

Hur många fler oskyldiga liv måste gå förlorade innan denna död slutligen upphör?