Gaza: När barn återvänder från döden - Berättelser om liv som återuppväckts

Sundus Al-Kurd var gravid i åttonde månaden när familjehemmet bombades i början av kriget, vilket dödade de flesta familjemedlemmar. Läkarna tvingades utföra ett akut kejsarsnitt och den för tidigt födda dottern Bisan skickades till Egypten eftersom kuvöserna i Gaza slagits ut.
Två år senare var hon ett av de barn som överlevt och hennes mamma fick hålla om henne för första gången. .
De för tidigt födda barnens berättelser är inte bara berörande mänskliga berättelser; De är ett rop riktat till hela världen, skriver Internationalens medarbetare i Gaza, Mallak Abuhamda.

Fokus | Mallak Abuhamda

I denna lilla del av världen—Gaza—börjar tragedin inte med ljudet av bombardemang, och den slutar inte heller med de dödstal som nyheterna medför. Den verkliga tragedin finns i de små detaljerna: i en mor som väntar på ett barn hon inte vet fortfarande lever, och i en far som söker bland ansikten efter dragen hos en son han aldrig fick chansen att hålla. Sedan oktoberkriget 2023 bröt ut har Gazaremsan blivit en plats där liv föds mitt i döden, och där smärtsamma berättelser växer tyst, långt från världens ögon. Mer än två miljoner människor bor här bland sönderslagna sjukhus och ett utmattat sjukvårdssystem, där läkare kämpar för att rädda liv med begränsade verktyg, medan sorgen växer i hjärtat hos familjer som redan har förlorat så mycket och fortfarande fruktar att förlora ännu mer. Men inom denna hårda verklighet dyker ibland mänskliga berättelser upp som skakar samvetet—berättelser om barn födda i krig som nästan försvann innan deras liv ens hade börjat.

I krigets tidiga dagar, mitt under bombardemang och rädsla, föddes dussintals barn för tidigt på Al-Shifa-sjukhuset. De var sköra spädbarn som behövde inkubatorer och intensivvård, men kriget gav dem inte chansen till en normal start på livet. Den 16 november 2023 stormade den israeliska armén Al-Shifas medicinska komplex. Kuvöserna slutade fungera efter att elen bröts och bränsle och syre tog slut. I dessa brutala ögonblick började de små liven blekna inför läkarnas ögon som stod hjälplösa när maskiner stängdes av och spädbarn kämpade för ett enda andetag.

Dr. Munir Al-Barsh minns dessa ögonblick:

”Många känner inte till historien om de för tidigt födda barn vi levde igenom ögonblick för ögonblick medan vi var instängda i Al-Shifa medicinska komplex. När bränslet tog slut och inkubatorerna tystnade började de små liven blekna framför våra ögon en efter en. Det var outhärdliga stunder—spädbarn som kämpade för att få luft utan maskiner, utan värme, utan tillräckligt med liv. Vi uppmanade världen att rädda dem som fanns kvar innan det var för sent. Vi bar dem genom sjukhuskorridorerna i våra händer, letande efter någon chans till liv. Världen följde scenen live, dokumenterad av internationella och FN-organisationer – men världen var sen. Till slut fördes de som överlevde till Arabrepubliken Egypten för behandling i en smärtsam resa som bar både lidandet från deras början och hoppet om överlevnad. Elva av dem har nu återvänt till Gaza med våra sjukskötersketeam som tog hand om dem under hela deras behandling utomlands. Deras återkomst idag är inte bara en medicinsk händelse – det är en seger för livet över döden, och för palestinernas rätt att leva över försök till utplåning.”

Mitt i kaoset började internationella organisationer evakuera några av barnen. Trettioett för tidigt födda spädbarn togs ut ur Gaza i en komplex räddningsinsats och fördes i kuvöser till Egypten för medicinsk vård – en svår överlevnadsresa – medan deras familjer stannade kvar i Gaza mellan rädsla, bön och väntan.

Två långa år gick.

Barnen växte upp långt från sina mödrars armar, och med dem växte längtan i familjers hjärtan som inte ens visste om deras barn levde.

Sedan kom ögonblicket som alla hade väntat på.

Elva av dessa för tidigt födda barn återvände slutligen till Gaza. På Nasser Medical Complex i Khan Younis var scenen mer än en familjeåterförening – det var ett djupt mänskligt ögonblick där tårar blandades med misstro. Mödrar höll sina barn för första gången, och fäder tittade på barn de aldrig sett tidigare. Tårar som hållits tillbaka i två år bröt fram på en gång, i ett ögonblick där moderskap och faderskap – tagna av krig – äntligen återställdes.

Bland de mest gripande berättelserna fanns den om lilla Bisan Al-Kurd.

Hennes mor, Sundus Al-Kurd, skadades allvarligt när familjehemmet bombades i början av kriget, vilket dödade de flesta familjemedlemmar. Sundus var åtta månader gravid vid tillfället, och läkarna tvingades utföra ett akut kejsarsnitt medan hon knappt var medveten om vad som hände runt omkring henne. Bisan föddes för tidigt och förflyttades omedelbart till Egypten för behandling.

Modern visste inte att hennes barn levde.

Ett helt år gick utan en enda nyhet—inget foto, inget meddelande, ingen information. Hon levde med minnena av att ha förlorat sin familj, ovetande om att en del av hennes liv fortfarande levde någonstans.

Sedan hände ett litet mirakel.

Bisan återvände slutligen till sin mors armar. Återföreningen var inte lätt. Barnet, som vuxit upp långt från sin mor, kände inte genast igen hennes omfamning och förblev fäst vid läkaren som tagit hand om henne under hela behandlingen. Det var en scen både glädjefylld och smärtsam: en mor som återtog sin dotter efter ett år av förlust, och ett barn som för första gången lär sig vad en moders omfamning betyder.

I en annan berättelse stod en ung man vid namn Ahmed Al-Harsh bland folkmassorna som samlades för att välkomna de återvändande barnen.

Han bar en tragisk historia i sitt hjärta. När hans familjehem bombades i början av kriget dödades de flesta av hans familjemedlemmar, inklusive hans föräldrar, syskon och barn. Han trodde att hans fru också hade dödats kort efter att ha fött deras för tidigt födda barn. Senare fick han veta att hon hade blivit allvarligt skadad innan hon dog, och lämnade efter sig ett barn fött i åttonde graviditetsmånaden. Men när Al-Shifa-sjukhuset stormades och spädbarnen flyttades från kuvöserna utan familjernas vetskap, försvann barnet helt. Liksom många föräldrar trodde Ahmed att barnet hade dött.

Månader gick tungt tills den dag barnen återvände till Gaza.

Ahmed stod bland den välkomnande folkmassan och stirrade in i barnens ansikten och försökte hitta dragen hos en son han aldrig sett förut. Han visste inte om barnet fortfarande levde—eller om han skulle känna igen honom om han gjorde det.

Så här ser Gaza ut idag:

Berättelsen om de för tidigt födda spädbarnen är inte bara ett medicinskt fall; det är ett levande vittnesbörd om krigets grymhet. Dessa barn föddes i den sjunde eller åttonde graviditetsmånaden, under omständigheter där sjukhus borde ha varit trygga platser för livet – men istället blev platser för rädsla och överlevnad.

Och ändå gjorde dessa barn motstånd mot döden.

Några av dem återvände till sina mödrars armar för första gången, medan andra familjer fortfarande väntar på att få veta sina barns öde. I de stunder – där glädje och sorg möts – minns människor i Gaza att livet här inte kommer lätt. Det måste slitas loss från dödens hjärta.

Dessa barns berättelser är inte bara berörande mänskliga berättelser; De är ett rop riktat till hela världen. När ett barn föds under krig, tvingas lämna sitt hemland i en medicinsk inkubator bara för att överleva, och sedan återvänder två år senare för att för första gången upptäcka sin mors och fars famn, avslöjar det omfattningen av den tragedi som detta folk utsätts för.

Och trots allt klamrar sig Gaza fortfarande fast vid livet.

För i varje barn som återvände, och i varje mor som höll sin son eller dotter efter en lång frånvaro, finns ett tydligt budskap:

Det livet—oavsett hur tätt kriget omger det— kan ändå vinna ibland.