Mallak Abuhamda: Sjätte Eid för tre små kusiner utan sina dödade familjer

När takbeeraten för Eid al-Adha ekade från minareter som fortfarande står som tysta vittnen till krig, fylldes Gazas marknader av människor som sökte en liten stund av glädje mitt i förödelsen.
Men för tre små flickor—kusiner—fanns det inget som liknade Eid. Allt de kunde höra var avlägsna ljud av firande som inte längre tillhörde dem.

Fokus| Mallak Abuhamda

Elvaåriga Ghazal Al-Kabariti, tioåriga Menna Abu Fadda och åttaåriga Maha Al-Ar’ir har mer än familjeband. De delar smärtan av förlust och bördan av föräldralösheten efter att ha blivit de enda överlevande barnen från en massaker som utfördes av den israeliska armén under kriget i Gaza.

Nu, sex Eid efter den tragedin, drömmer flickorna inte längre om varma familjesammankomster, nya leksaker eller julklappar som de får av kärleksfulla föräldrar. Istället tillbringar de dagarna med att försöka pussla ihop det som återstår av deras lyckligaste minnen efter att ett flyganfall stal deras mödrar, fäder, syskon och andra släktingar i ett enda förödande ögonblick.

Flykt mot döden

Före kriget levde Ghazal ett lugnt liv med sin familj i Shuja’iyya-området i östra Gaza stad. Det var inte ett liv i lyx, men det räckte för att göra henne lycklig.

Allt förändrades efter att kriget bröt ut den 7 oktober 2023. När bombardemanget intensifierades och våldet svepte över Gaza, utsattes det tätbefolkade området för obevekliga attacker. Israels evakueringsorder varnade invånarna att lämna områden som utsetts till ”farliga stridszoner”, vilket tvingade Ghazals familj in i en verklighet som vände upp och ner på deras liv.

”Situationen i Shuja’iyya var extremt svår,” mindes Ghazal. ”Explosionerna slutade aldrig, och allt kändes som om det kunde bombas när som helst. Att lämna blev nödvändigt.”

Drivna av rädsla flydde familjen sitt hem i jakt på säkerhet. Efter flera dagars fördrivning bosatte de sig i Ahmad Shawqi-skolan, som hade omvandlats till ett skydd för fördrivna familjer i södra Gaza City.

”Vi trodde att skyddet skulle vara säkert,” sa Ghazal tyst. ”Men det var tvärtom.”

Bara veckor senare tvingades de fly igen.

Sent på kvällen den 28 januari 2024 inledde israeliska markstyrkor en plötslig militär invasion i västra Gaza stad. Kolonner av stridsvagnar, bulldozrar och pansarfordon avancerade under tungt flygskydd och nådde området kring UNRWA:s regionala högkvarter nära skyddsrummet där Ghazal och hennes familj bodde.

Den natten befann sig Ghazal i centrum för händelsernas utveckling.

När explosioner skakade området och militärfordon närmade sig insåg hennes föräldrar att döden närmade sig deras barn.

Mitt i öronbedövande ljud av skottlossning, flyganfall och stridsvagnar rusade vågor av fördrivna familjer ut på gatorna i sökandet efter ett sätt att överleva.

”Det fanns ingen tid,” sa Ghazal. ”Beskjutningen slutade aldrig. Stridsflygplan fyllde himlen, och vi kunde höra stridsvagnarna närma sig.”

Tillsammans med sin far Ahmad Al-Kabariti, 39, sin mor Sanaa, 34, och sina tre bröder—Samir, 15, Amir, 12, och Abdullah, 5—gick hon hundratals meter tills de nådde en släktings hem nära Al-Tabaa-tornet i centrala Gaza City.

Av en slump hade två av hennes mostrar, deras barn och flera andra fördrivna släktingar sökt skydd i samma hus.

För första gången på flera dagar kände de sig trygga.

Ghazal viskade till och med till sin mamma, ”Vi kommer att klara oss.”

Mindre än en timme senare förändrades allt.

En explosion och mänskliga kvarlevor

”Plötsligt såg jag en röd blixt framför mitt ansikte, och sedan försvann allt,” mindes Ghazal. ”Jag kunde inte höra något. Jag kände bara rasmassorna falla över mig.”

Omkring klockan 00:30 den 29 januari träffade israeliska stridsflygplan huset med två tunga bomber och förstörde det direkt ovanför huvudet på dem som sökte skydd därinne.

Begravd under rasmassorna kämpade Ghazal för att överleva när betongplattor nästan krossade henne. Damm fyllde hennes lungor, och lukten av sprängämnen omgav henne.

Hennes kusiner, Menna Abu Fadda och Maha Al-Ar’ir, upplevde samma fasa. De tre flickorna överlevde men förblev instängda under den kollapsade byggnaden.

Av en slump hörde en förbipasserande Ghazal ropa på hjälp trots de fortsatta bombardemangen. Han larmade civilförsvarspersonal, som skyndade till platsen i ett försök att rädda överlevande.

Det räddningsarbetarna fann var förödande.

Hela betonggolv hade rasat över varandra. Kroppar låg begravda under lager av damm och bråte. Andra hade kastats dussintals meter av explosionens kraft. Fragment av mänskliga kvarlevor hängde från närliggande träd.

Enligt flickorna var de fast under rasmassorna i mer än tio timmar.

En räddare bad Ghazal kasta en sten så att de kunde identifiera hennes position.

När hon gjorde det började besättningarna ta bort bråte med primitiva verktyg tills de slutligen drog ut flickorna och flera andra överlevande ur ruinerna.

Överlevare som dör lite varje dag

Flickorna kom ut med allvarliga skador.

Ghazal fick allvarliga skador. Menna fick förödande frakturer som lossnade ett av hennes ben från bäckenbenet. Mahas ansikte och delar av hennes lilla kropp var täckta av brännskador.

Flyganfallet utplånade inte bara Ghazals närmaste familj.

Menna förlorade hela sin familj: sin far Mohammed Abu Fadda, 44; hennes mor Wafaa, 43; och hennes fem syskon – Mahmoud, 18, Ahmad, 16, Hussein, 15, Nour, 10, och tvååriga Jana.

Maha förlorade också alla hon älskade: sin far Rashad Al-Ar’ir, 36; hennes mor Hanaa, 34; och hennes syskon Mohammed, 11, Munir, 13, och Marah, 14.

Totalt dödades 21 personer när huset reducerades till ruiner och död. Endast åtta överlevde, bland dem de tre kusinerna.

Flickorna återhämtade sig så småningom från många av sina fysiska skador.

De psykologiska såren kvarstår.

Bilderna av familjemedlemmar som slitits isär av explosionen fortsätter att hemsöka dem.

Idag bor Ghazal med sin farmor, Huda Al-Kabariti, 66, i ett flyktskyddshem. Sittande på en sliten madrass i ett rum präglat av brandskador bläddrar hon ofta i dödsattester – de enda påtagliga påminnelser hon har kvar om sina föräldrar och bröder.

Menna bor nu hos sin moster, Shireen Abu Fadda, i västra Gaza City. Där har hon funnit det som återstår av en familj efter att ha förlorat allt annat.

Maha, den yngsta överlevande, fortsätter att fråga om sina föräldrar och syskon. Hon minns ofta Eids de en gång firade tillsammans. Nu bor hon med sin farbror i Gazas stadsdel Al-Daraj, där varje högtid öppnar sår som aldrig riktigt läker.

Sedan massakern har sex Eid passerat.

De tre kusinerna fortsätter att möta en verklighet som påtvingats dem av krig—en verklighet definierad av frånvaro.

De saknar värmen från familjerna som försvann i ett enda slag.

För dem är Eid inte längre en fest.

Det är en återkommande tid med sorg.

En påminnelse om ansikten som en gång fyllde sina hem med skratt, liv och kärlek innan de blev minnen som gjorde lite mer ont för varje år som gick.