Mallak Abuhamda från Gaza: När jag följde med min faster till sjukhuset där flugorna surrar och avskildhet är en lyx

Inne i ett tält där åtta patienter med diabetiska fotkomplikationer låg sida vid sida, ligger fältavdelningen på Nasser-sjukhuset i den nästan helt förstörda staden Khan Younis. Det var där min fasters ben amputerades ovanför knät efter tre månaders misslyckad behandling.
Och det var där Internationalens medarbetare i Gaza mötte den svårt sjuka Ibtisam, som förlorat hela sin familj i folkmordet.

Fokus| Mallak Abuhamda

I Gaza är en resa till sjukhuset inte längre en resa i sökandet efter läkning. Det är en resa från en form av smärta till en annan.

Jag följde med min faster, utmattad av diabetes, till det som nu kallas ett ”fältsjukhus.” Jag trodde vi skulle till en plats där kroppar skulle läkas. Istället fann jag mig själv gå in i ett rum där lidandet var mycket större än medicinskt.

Det fanns inga väggar som skyddade patienterna, inga rum som erbjöd ens den minsta gnutta avskildhet, och ingen utrustning som fick en att känna att detta var en plats byggd för att rädda liv. Sjukhuset bestod av tält med tunna tygskivor som fungerade som tak, som förgäves försökte skydda patienterna från den brännande sommarsolen.

Allt där antydde att patienterna inte bara väntade på behandling, utan på nåd.

Inne i dessa tält satt diabetiker i tung tystnad. Bleka ansikten hade dränerats av sjukdom, medan år av krig, fördrivning och hunger hade utmattat deras kroppar. Vissa hade redan förlorat delar av sina ben. Andra fruktade att deras nästa sjukhusbesök skulle sluta med ännu en amputation. I Gaza är diabetes inte längre bara en kronisk sjukdom – det har blivit en daglig rädsla.

Jag såg män och kvinnor pressas bortom gränserna för uthållighet. Deras ögon talade mindre om smärtan av injektioner än om frånvaron av medicin, den ständiga rädslan för att behandlingen skulle ta slut, och frågan som hemsökte dem varje morgon:

”Kommer jag att få min medicin idag?”

Min faster satt med ett tålamod som nästan såg ut som kapitulation. Hon betraktade tyst patienterna runt omkring sig, som om hon kunde känna igen delar av sin egen historia i var och en av dem. Hon klagade sällan, men tröttheten i hennes ansikte sa allt ord inte kunde.

Tältet var överfullt med patienter. Den kvävande värmen klängde sig fast vid varje ansikte, och timmar gick i ändlös väntan. Det fanns inte tillräckligt med sängar, inte tillräckligt med stolar och ingen avskildhet för att bevara värdigheten hos de svårt sjuka. Där blev väntan i sig en del av behandlingen, medan tålamod blev det enda receptet som aldrig tog slut.

Utanför sträckte sig rader av fördrivna familjer över området. Inne väntade rader av patienter. Alla väntade på något—en dos medicin, en medicinsk undersökning, en läkare eller helt enkelt nyheter som kunde lugna ett oroligt hjärta.

Smärtan fyllde varje hörn.

Ett barn som tröstade sin sjuka mor, även om han själv fortfarande bara var ett barn.

En äldre man som dolde darrningen i händerna så att hans fru inte skulle oroa sig.

En dotter som torkar svetten från sin fars panna medan hon förgäves söker efter en sval luft.

Inne i dessa tält insåg jag att sjukdom inte längre var den enda fienden.

Hunger slog till mot patienterna.

Törsten försvagade deras kroppar.

Den obevekliga sommarhettan förvärrade deras lidande.

Förflyttning stal all känsla av stabilitet.

Rädsla följde dem varje vaken stund.

För personer som lever med diabetes kräver överlevnad balanserad näring, regelbunden medicinsk uppföljning, pålitlig medicinering och en stabil miljö. Men i Gaza berövas de allt detta. De bekämpar sjukdomar med kroppar som försvagats av undernäring, söker desperat efter behandling i allvarliga brister och kämpar för att skydda sina liv i tält som skyddar dem från värme, damm eller rädsla.

Jag lämnade platsen med en överväldigande känsla av hjälplöshet.

Jag grät inte bara för min faster. Jag grät för varje patient som satt inne i tälten och väntade på behandling medan smärtan alltid kom först.

Efter operationen fick min faster svår diarré. Jag bad läkaren om medicin för att stoppa det, men han sa åt mig att köpa det på ett apotek utanför sjukhuset eftersom det inte fanns tillgängligt där inne. Inte ens inlagda patienter kunde få de mediciner de behövde. Kriget, de långvariga bristerna och restriktionerna för inträde av medicinska förnödenheter till den belägrade Gazaremsan hade gjort sjukhusen oförmögna att tillhandahålla många viktiga behandlingar.

Jag insåg då att den grymmaste delen av upplevelsen inte var själva tältet – utan möjligheten att människor kunde vänja sig vid det.

Att få vård under ett tygark kan börja kännas normalt.

Den sjukdomen hade blivit en daglig kamp som utkämpades med nästan inga resurser, medan människor fortsatte att klamra sig fast vid livet med den styrka som fanns kvar.

Inne på fältsjukhuset såg jag inte bara patienter.

Jag såg människor uthärda ofattbar smärta i tystnad, skriva ett nytt kapitel av motståndskraft varje dag, vänta på den dag då behandlingen återigen skulle ske inne på riktiga sjukhus, och när patienter kunde återvända till liv som skyddade inte bara deras kroppar utan också deras värdighet.

På det fältsjukhuset var privatliv inte längre en grundläggande patienträttighet – det hade blivit en lyx.

Sängarna stod bara några steg ifrån varandra inne i tältet. Väggarna hade ersatts av tunna plastskärmar som vi höll upp med våra egna händer när vi behövde byta min fasters kläder – eller till alla patienter som behövde lite privatliv.

Vi stod runt sängen och lyfte på de slitna plastskynkena för att skapa det minsta möjliga utrymmet av värdighet, medan röster, skuggor och rörelse smög in från alla håll.

De där sköra barriärerna dolde ingenting.

Inte andras blick.

Inte patientens sårbarhet.

Inte den smärtsamma verkligheten att någons blygsamhet hade blivit ansvaret för några plastbitar inne i det som skulle vara ett sjukhus.

Det var där jag förstod att krig inte bara stjäl hem. Den berövar också människor deras mest grundläggande mänskliga rättigheter: rätten att lida med värdighet, att få medicinsk vård i avskildhet och att bevara det lilla som återstår av deras mänsklighet.

Men det som krossade mitt hjärta mest var inte tälten, den outhärdliga hettan eller ens sjukdomen.

Det var den unga Ibtisam.

Hon var bara tjugosex år gammal och led av diabetisk fotsjukdom som gjort henne oförmögen att ta hand om ens sina mest grundläggande dagliga behov. Hennes säng stod tyst i tältets hörn, lika tyst som hon själv.

Det fanns ingen mor bredvid henne som torkade pannan.

Ingen pappa som stod vid hennes sida.

Ingen syster som hjälpte henne att försöka stå upp.

Ingen bror som var vaken hela natten vid hennes säng.

Jag gick fram och frågade försiktigt,

”Var är din familj? Varför finns det ingen här som kan stanna med dig?”

Hon log ett svagt leende, den sortens leende som antydde att hon hade svarat på den här frågan för många gånger förut.

Sedan, med en lugn röst som krossade mig, svarade hon,

”De dödades alla i kriget. Jag har ingen kvar.”

Hon pekade mot släktingarna som följde med andra patienter och fortsatte,

”När jag behöver hjälp att gå på toaletten, byta kläder eller få något att äta, hjälper de andra patienternas följeslagare mig. De delar sin mat med mig och tar hand om mig när de kan.”

I det ögonblicket insåg jag att i Gaza handlar det inte bara om att förlora sina föräldrar när man blir föräldralös.

Det handlar om att bli sjuk och inte ha någon hand kvar att hålla i.

Från och med den dagen, när vi besökte min faster och tog med mat, förberedde vi alltid en portion till Ibtisam också. Min mamma och mina fastrar brukade sitta bredvid henne och mata henne som om hon vore en i vår egen familj. Det var inte mycket, men det var det enda sättet vi kände till för att se till att hon inte skulle möta sin sjukdom helt ensam.

När vi äntligen lämnade sjukhuset den dagen gick min kropp ut ur tältet.

Men mitt hjärta—och mina tankar—låg kvar vid Ibtisams säng.

Hela vägen hem vägrade en fråga lämna mitt sinne:

Vem ska mata Ibtisam imorgon?

Vem ska hjälpa henne att stå när hon behöver?

Vem ska byta om när smärtan blir outhärdlig?